Natt under södra hemisfären

I natt gjorde jag det. Sov på plattformen alltså. Det var rätt sent när jag med sovsäck och liggunderlag klättrade upp för stegen. Att rulla ut sovsäcken i månljuset kändes både högtidligt och litet pirrigt. Som idé var det ju fantastiskt, men skulle jag gilla det i praktiken? Månen är nu i nedan, men för bara två dagar sen var den full så den medhavda pannlampan behövdes aldrig slås på. Himmel. En sån himmel! Trots månljuset kunde jag urskilja tillräckligt med stjärnor för att konstatera att jag inför denna del av himlasfären är en främling. Jag låg länge och tittade på den. Alla konstellationer är inte nya, men justerade, liksom på sniskan. Orion upplever jag upp och ned, och under de stjärnor som brukar beskrivas som fötterna i stjärnbilden, breder sig en för mig helt ny himmel ut sig.


Jupiter. Jag tar ett foto och fascineras över att kunna fånga tre av dess månar på bild.

Natten är inte tyst. Cikador spelar och vingar, sannolikt från både fåglar och fladdermöss, slår genom mörkret. Jag vaknar till ibland och anstränger mig för att inte somna om direkt. Jag ser mig om igen, på himlen och ut över den öppna yta som ligger framför plattformen och lyssnar. Och mitt i natten, ett lejon som ryter. Ljudligt och gång på gång. Inte alldeles intill, men inte helt fjärran heller.

Sista gången jag vaknar har natten gått över i gryning och ett gäng zebror står vid husens vattencisterner och tittar åt mitt håll. Månen är precis på väg ned och trots att solen ännu inte rest sig över horisonten kan jag ana en tydlig och rätt snabb temperaturstigning.
En sån natt. Just nu vill jag aldrig sova någon annanstans.


Notera mitt zebrarandiga örngott. Kanske var det det och mitt idag bultande zebrahjärta som fångade deras uppmärksamhet.

Share

Tidig start

När jag var liten brukade jag följa farmor till julottan på juldagen (jag älskade att se på hur kyrkfolket med stegar tända alla ljus i kronorna från taket) men sedan dess har jag nog aldrig gjort en så tidig uppgång dagen efter ett julaftonsfirande. Men igår var det dags igen. Redan kl. 4.50 ringde mobilen och en dryg halvtimme senare bar det iväg. Så ser morgonrutinen ut. Vi har alla olika uppgifter i bilen, att spana efter och dokumentera olika sorters djur. Jag känner mig mycket nöjd över att ha tilldelats rovdjursansvaret, eftersom det är så sällsynt. Vilket i praktiken innebär att jag får möjlighet att åka med och mest se hur andra gör innan det för egen del är dags för någon mera omfattande kategori. S däremot har tilldelats General sightings vilket tvärt om innebär att han skriver nästan hela tiden, för nya djur dyker idag upp bakom nästan varje sväng.

Vi introduceras innan avfärd till systemet av kartor och tabeller.

Att fler ögon ser bättre än få är en viktig princip i jeepen. Alla spanar åt olika håll, pekar och hjälper varandra hitta rätt med blicken. Här Olga och Nezhin.

Bland det första vi ser är ett gäng zebror. Observera att klockan är typ sju på morgonen här på bilden. Gryningen sker fort här och vips så är det dag.

Jag lär mig att en av de praktiska funktionerna med zebrans ränder är att det funkar som ett slags fläktsystem i mötet med solens strålar. När de svarta ränderna absorberar ljuset, och det vita stöter ifrån bildas en lätt luftturbulens runt hela kroppen. Fantastiskt fiffigt.

Stefans lista tecknas full innan morgonens pass är över. Min är ännu behagligt tom. Dagens tur har gått längs en så kallad Set route där samma tur körs igen, samma dag varje vecka, för att på så vis kunna se förändringar över tid.

Share