Individuell ångest vs. gemensamma krav

Det är något i grunden rörande över sopsortering, utöver att det såklart också är bra. Och ändå, nog är det något som känns litet i obalans? I det individuella trycket att i varje ögonblick ta det totala ansvaret gentemot omvärlden, ett rätt sätt att agera bland hundra möjliga, varje dag, i varje sekund, förblindas vi kanske för var som verkligen behöver göras? Hårt pressade under ett (för all del rättmätigt) dåligt samvete för alla de val där vi satt vårt eget kortsiktiga bästa framför andras och planetens. Och jämförandet med vår granne, för att landa på rätt sida gränsen, eller hitta någon annan individ att skylla på. Vad är det vi missar? Jo bilden, den hela. Den där vi lyfter blicken från vår egen sophög och tillsammans undersöker vilka åtgärder som är än mer akuta än att vi ordentligt diskar ut konservburken med krossade tomater och själva placerar den i rätt återvinningskärl.

En konspiratorisk dag tänker jag att sopsorteringen är ett välfungerande trick för att få oss just så upptagna av vår egen lilla ansvarsbit att vi missar de stora och i grunden kursändrande krav vi skulle kunna ställa om vi gjorde det tillsammans, i kollektiva överenskommelser där vi gemensamt sätter ramarna för vad vad som ens skall produceras från första början. Istället står vi nu där framför återvinningskärlet i enda sällskap av vårt eget dåliga samvete och suckar över en förpackning som innehåller såväl plats, papper och en botten av metall och undrar över hur sjutton vi ska lösa det här. Sväljandes kameler.

Jag tycker att dramatikern Anders Duus fångar denna frågeställning så himla bra i kortpjäsen Kvitta Carlos Ghosn ringer upp Helena Pettersson som ingår i Radioteaterns serie Möjliga samtal. En serie där människor som ännu inte träffats – men som har något viktigt att säga varandra – gör just det. Ett lyssningstips från mig.

(Återvinningsstationen på Timmermansgatan, Södermalm)

Share

Förtvivlan och hopp

Samma dygn som David Kato – en av de allra viktigaste rösterna i hbt-rörelsen i Uganda – mördas, har eleverna på Scengymnasiet i Skärholmens premiär på sin föreställning Mellan X och Y. Jorden är en märklig plats. Så liten i världsalltet och ändå rymmandes de största av skillnader. Jag sätter in några hundralappar på RFSL konto för David Katos begravning och den fortsatt kampen för hbt-organisationer i Uganda, och beger mig sedan med tunnelbanan till Skärholmen för att tanka hopp. Bland föräldrar och småsyskon ser jag på när ett fyrtiotal ungdomar, vid en kommunal gymnasieskola i en förort till Stockholm, i musikalform peka ut könsuppdelningens konsekvenser, besjunga kraften i motståndet och den frihet som finns att hämta bortom normen. Världen är både ond och god, helt samtidigt. Idag lite extra så.

Share

Lyckat lyckohjul på Orionteatern

Det finns bara en vinnare, och ibland knappt det. Alla vi andra är förlorare.

I den Tombola Tragique som just nu snurrar sin bingotrumma på Orionteatern är första pris oftare en sliten batteridriven leksakskanin än de miljonvinster som andra bingoshower lovar oss. Men när den nyskilde vinnaren faller i gråt över den kantstötta bröllopsfigurinen som lotteriet skänker honom så gör det ingenting, för han är ju i gott sällskap med alla oss andra. I en melankolisk vakendröm flyttar mig Orionteatern till ett tivoli beläget någonstans mellan längtan och övergivenhet, där Tröst nog är den skylt jag skulle resa över dess entré. Om det inte vore för att nedläggningshotet redan var ett faktum.

För hur ska man kunna driva vidare en verksamhet om man inte kan svara på frågan vad som egentligen är nyttan med det hela? En fråga som är lika relevant för det nöjesfält där föreställningen äger rum som för det perspektiv som Orionteaterns Stina Oscarsson ofta lyfter i kulturdebatten, och som för all del ju passar lika bra att fundera på i relation till livet självt. Men i slutet, när de fyra cyklande artisterna, som en gigantisk mobil i en enastående vacker tablå, hissas upp mot taket i teaterns mörka rymd står svaret helt klart – För att det ju är så förtvivlat vackert alltihop!

En av bingovärdarna (Robert Fux) besjunger hjärtknipande dansandet för sig själv.

Föreställningen spelas på Orionteatern till och med 9 januari och biljetter bokar du här.

Share

Beroende, tillit och död

Riksteaterns och Marcus Lindeens föreställning Djur som dör – Rapporter #1Stockholms stadsteater ikväll. 193 döda djur senare tänker jag nu på de husdjur min blick möter varje dag. Den grå katten på insidan av fönstret mitt emot, hundarna i änden av de fastknutna kopplen utanför ICA. Och beroendet.

Ett totalt beroende ger inte utrymme för något annat val än tillit. Total den med. Alternativet är vansinne, så tänker jag. Kanske är det just det som händer när ett husdjur plötsligt ändrar karaktär, när katten oförklarligt river mattes mjuka kind. Och hunden en dag faktiskt biter den hand som föder den. Beroendet står orubbligt. När tillgivenheten tappar fästet, om blott en kort sekund, är det ovillkorligen början på slutet.

Sannolikt gäller precis detsamma när båda parter är människor.
Beroende föder tillit.
Totalt beroende föder total tillit.
Föder död.

Share

Ingen är som jag

…påminner oss Eva Dahlgren i sin föreställning med samma namn vilken har premiär på Rival om en vecka. Kvällens publikrepetition var just en sån och därför recenserar jag den inte. Inte sången. Inte pratet. Inte dansen(!). Inte heller den mängd bilder – rörliga och stilla, som under de två timmar hon står ensam på scenen passerar på den stora fonden bakom henne.

Men att föreställningen påminner mig om att ju ingen är som jag heller, så är det. Och att det helt säkert skulle vara en god idé att säkra upp en kväll då och då, att också umgås med egna skärvor av ögonblick, lagrade i fotoalbum, skrivböcker, hårddiskar och den egna hjärnans långtidsminne. Så får det bli.

Sand. En låt hon inte sjöng ikväll men som jag gillar.

Share