Städa i skogen

Idag hade vi sovmorgon och började inte arbeta förrän 6.30, en sån lyx! Detta för att dagens första pass inte involverade djur utan röjning av vegetation längs några av vägarna i reservatet. Det är ett verkligen ett myllrigt vägsystem i reservatet, där vi rör oss fram med bilarna. Faktum är att vi för bilarnas skull hade kunnat köra nästan var som helst, de rör sig bokstavligt ganska lätt över både stock och sten, men för att skydda vegetation och smådjur är det viktigt att bilarna till största grad väljer att hålla sig på vägarna.

Efter att två dagar i rad ha mött lejon på mycket nära håll (ja, jag har ännu bara berättat här på bloggen om den första) är det en rätt speciell känsla att kliva ur bilen och med sågen fokusera på de träd som växer intill, stenar som rullat upp och grenar som fallit ned på vägarna. Skyddslös och väldigt liten går jag med mitt trädgårdsverktyg längs vägen, men aldrig längre bort än att jag ser bien och alltid i sällskap med andra. Så lyder instruktionerna. Jag hör en gnu muttra i ett buskage en bit bort, men det är allt.


Lukas, George, Tim och Rezhin.


Rezhin och Lukas.

Den stora utmaningen i väghållningen är elefanterna vilka gillar att välta träd och inte sällan över vägen. Det som då sker, om inte trädet undanröjs, är att jeeparna som behöver passera börjar köra runt det välta trädet istället och snabbt bildas nya slingriga vägsträckor med olika grader av kaos som följd. Vi var i en del av Makalali igår som förvaltas av andra parkägare än Siyafunda (vilka vi arbetar för) som lider av den olyckliga kombinationen många röjiga elefanter och dålig väghållning. Följderna var minst sagt oordnade. Men som sagt, idag med ranger Lukas i spetsen och Siyafundas pigga och starka volontärer hålls ställningarna i schack.


Tim och Lukas sågar upp ett elefantvält träd av den mindre sorten.

Share

Lejonchock

Som jag redan skrivit är det jag som har rovdjursansvaret denna vecka vilket alltså knappast kommer att innebära att jag jobbar ihjäl mig. Men tänka sig, även i det lilla går det att misslyckas stort. Det var på eftermiddagsturen igår med ranger Dean bakom ratten. Vårt mål för kvällen var att åter besöka hyenorna för att se om de var kvar på samma ställe som igår, men i kväll skulle de få hård konkurrens om uppmärksamheten av ett annat djur med vassa klor. Vi hade inte mycket mer än lämnat campen, rullat ut från gården och ned för en liten backe och ned i en dalgång med bäck, när jag (= veckans rovdjursman nota bene) – får syn på ett lejon, bara knappa tjugo meter från bilen. Ett äkta lejon alltså. Här borde jag så klart ha följt instruktionerna, lugnt meddelat rangern och med stadig tanke och penna noterat alla de data jag ansvarar för. Istället slutade jag andas, förlorade helt talförmåga och fångade med stirrig blick Stefans och snart var vi alla varse att vi befann oss mitt emellan två honor, den ena med två ungar i sällskap. Lejonen däremot (i bjärt kontrast gentemot mig) var helt lugna, tittade stadigt mot oss i bilen innan de efter en lång stund valde att lämna platsen.

Här har jag alltså lugnat ned mig rejält, återfått andningen och kan styra nog över min egen blick för att kunna rikta den i kameralinsen. Här är alltså det första lejonet vi fick syn på.

Lugn, men ändå koncentrerad, gäspade hon långsamt i vår riktning.

Den andra honan, med en av ungarna.

Att möta ett lejon, eller som här fyra, i en öppen bil bara en liten bit ifrån är en svårbeskriven upplevelse. Ögonblickligt och rakt igenom fångande, så här i efterhand funderar jag om det faktiskt kan vara något nedärvt i generna som gör att jag reagerade som jag gjorde. Det är ju onekligen här vi har vår arts vagga. Impulsen reagera, kanske typ springa, i kombination med den inlärda kunskapen om det helt livsavgörande i att stilla sitta kvar i jeepen.
Så hur gick det då med min rapportering? Jodå, det ordnade sig. När jag sansat mig fångade jag både tid, koordinater och en kort beskrivning av händelsen. En beskrivning som jag senare vid stationen har i uppgift att utveckla i ett mer detaljerat formulär.
Jag har mött mitt första vilda lejon, och rapporterat det!

Share

Beslut i världsalltet

Så var det äntligen bestämt. Efter veckor, ja månader, av velande fram och tillbaka så hade flygpriserna stigit till nu-eller-aldrig-läge, och det blev nu. Eller rättare sagt i december. Så med i ena vågskålen (berättigat) dåligt samvete för att spy ut ett par rejäla doser koldioxid samt tjippa in en betydande bunt tusenlappar i ett gäng flygbolag jag önskar intet gott, och i den andra skålen en stark längtan efter att tillsammans med S möta de allra vildaste tillika största djuren på den afrikanska kontinenten så blev det alltså denna gång alternativ två som fick väga över. Och det känns bra. Väldigt bra. På julaftons morgon landar vi i Hoedspruit, Sydafrika.

Och alldeles onyttiga ska vi inte vara. Under de tre veckorna vi ska vara där ingår vi som volontärer i ett forskningsprojekt i Makalalireservatet med uppgift att kartlägga djurens rörelser, beteenden och tja… gissningsvis hur de mår. Jag får nog läsa på det där litet närmare nu, när det väl är bestämt. S vet såklart mycket mer, inte minst om djuren och naturen där nere, men nu ska jag banne mig läsa på själv också. Drygt femtio dagar har jag på mig innan det bär iväg.

Innan jag somnar ikväll tittar jag på ett klipp jag just nu gillar särskilt mycket.
Världsalltet alltså. Älskar det, både som ord och varande. Och att en liten bit av det är jag.

Share