So long Siyafunda!

Three weeks has passed and it´s time to leave. Dear Siyafunda and wonderful South Africa, thank you for times filled with great tings to be grateful for! Thank you all lions, impalas, cameleons, elephants, girafs, zebras, spiders, snakes, nyalas, birds, rhinos, dungbeetles, hippos, good looking bugs, hyenas, scorpions, buffalos, cheetas, and the leopard for letting us look att you, count you, gps you and not biting/eating us. Thank you car for carrying us almost always. Thank you all co-voulonteers during the weeks for great cooperation in work and thank you Lukas, Mike, Andrews, Dean and Robin for beeing such warm, generous and skillful rangers. Thank you Mavis, John, Mike again, Bridget, Amanda and all other in Jobs family for hosting us at the reserve, and also for a wonderful New Years party.

The world is a great place. Through working together we make it even better. Thank you everyone at Siyafunda and untill we meet again – So long!

Share

Pampigt avslut

Det är dags för min allra sista gamedrive under vistelsen, det vill säga en av vanligtvis två flertimmarsturer genom bushen där vi dokumenterar vad vi ser. Med en numera stadig rutin tar jag fram listorna vi fyller med artnamn, ålder, kön, placering och klockslag efter varje observation. Ett stråk av vemod vilar över bilen, ja hela bushen faktiskt. Varje händelse färgas av insikten att detta kanske är den sista gnuen, sista näshornsfågeln, sista radioutropet, sista giraffen vi ser och hör för den här gången. Vemod kan vara fint, men riskerar att i alltför stora doser flytta en från det nu som är nyckeln till allt nytt.

Så brakar det till i buskarna intill vägen och en stor elefant kliver ut mot vår jeep. Jag noterar tabellens värden samtidigt som vi följer det stora djuret vidare mot en trumpetsignal från en annan snabel en bra bit längre bort. Händelser som denna kräver absolut närvaro från alla i bilen, sista-gångs-tankarna blåses på ett ögonblick bort. Varje händelse är ny och elefanter stora, om en liten stund också väldigt många. Bushen öppnar sig och där möter vi en hjord på nära tjugo individer var av ett par mycket små. Den stora matriarken som leder gruppen kliver fram för att inspektera både oss och volontärerna i den andra bilen vilka hört vårt utrop på radion och kört dit de med.

Av alla djur vi mött under veckorna är elefanterna de som förhåller sig mest tänkande kring bilarna och oss i dem. Här vilar ingen tvekan om att de förstår att fordonen är ett och att vi som sitter i dem egna individer. Rangerna pratar med dem lugnande, sträcker ibland upp en hand och elefanterna svarar med sin snabel. Med öronens positioner meddelar de sinnesstämningen och när de små ögonen möter våra resulterar det tydligt i tankar med komplexa överväganden bakom den stora pannan.

När matriarken förstått att vi är fredliga sprider hjorden, som hittills stått tätt intill varandra, ut sig och avslöjar två mycket små individer som stått skyddade i den stora gruppen. Ett elefantbarn är det sötaste som finns, två blir nästan för mycket. Den egna snabelns avancerade muskulatur är ännu inte bemästrad och både den och de små benen vinglar till på det raraste av vis. Övriga elefanter tar gemensamt ansvar för de små. Världens barn är allas barn.

Det är lika storslaget som elefanterna är stora, små och många. I en grand final som ger rysningar längs ryggraden delar vi stunden tillsammans och det känns grymt bra att den andra jeepen, som vanligtvis befinner sig i en helt annan del av reservatet när vi är ute och kör, är på plats. Med van penna noterar jag sexton honor, två yngre och ytterligare två riktigt små. Tätt följda av två tjurar som förhoppningsfullt men på behörigt avstånd följer matriarkens hjord vidare genom buskagen. Jag kan det här nu, i bemärkelsen behärskar det. Riktigt nog kommer jag aldrig att få.

Share

Flodhästen gäspar inte

När det gäller flodhästar gäller det att hålla sig på behörigt avstånd, men med rangern Andrews (som kan nästan allt här i bushen) känner jag mig trygg även då han leder oss ändra fram till strandkanten. Flodhästar håller sig vanligtvis rätt fredliga i vattnet och så länge de befinner sig där behöver vi inte oroa oss, säger han samtidigt som jag ser hur han hela tiden snabbt pejlar med blicken fram och tillbaka över floden för att hålla koll på var alla de väldiga djuren i flocken framför oss är. De kan väga upp till fyra och ett halvt ton vilket får dem att tillsammans med noshörningen dela andraplaceringen om tyngst på land. När de öppnar sitt väldiga gap är det inte en gäspning vi ser utan en demonstration i att de kan bita av dig på mitten om så skulle behövas. När du ser det hända vet du att flodhästen framför dig tycker att du nu kommit för nära och det är klokt att ta några steg bakåt igen. Med Andrews händer aldrig detta, men tidigare när vi mötte dem med bilen. Gapbilderna nedan är från då.

Den minsta i flocken har ännu ett rätt tandlöst gap, men följer de storas exempel var gång:

Share

Gissa bajset

Tänker på hur mycket har jag lärt mig under mina veckor här i Malakali, Sydafrika. Inte minst om bajs. Rangern Lukas kan så mycket och delar gärna med sig. Till exempel hur jag skiljer mellan giraffbajs och bajset från kudo (som är en snygg antilop med runda öron). Deras bajs är till färg och innehåll synbart identiskt, men eftersom kluttarna från giraffen i färskt tillstånd når marken efter ett fall på tre meter plattas de alltid till medan kudons är fortsatt runda. Själva bajsutfallet skiljer sig också då kudon väljer att stanna och giraffen istället fortsätter promenaden fram. Kudobajset landar så i ett tydligt samlat moln, medan giraffens lämnar ett utspritt bajsband efter sig. Rätt svar är alltså: giraff.

Med andra metoder kan jag numera också urskilja elefantbajs, noshörningsbajs, impalabajs, och hyenabajs minsann.

Share

Fler stora katter

Geparden är världens snabbaste däggdjur och springer en bra bit över hundra kilometer i timmen. Fast inte just dom här, just nu. Men Andrews, rangern som kör bilen ikväll och som är typ världsbäst på att spåra vilda djur, berättar hur han en gång var tvungen att jaga ett par andra geparder med bilen för att få dem att springa tillbaka in genom reservatets grind som för ett kort ögonblick lämnats öppen så de smitit ut – då gick det undan och för en kort stund var de både snabba och arga. Annars är de vanligtvis mycket fredliga fortsätter Andrews, de två gepardbröderna framför oss skulle knappast göra något mot oss ens om vi klev ur bilen här och nu men det ska vi inte testa. Istället sitter vi som vanligt länge och delar en högtidlig stund ihop.

Share

Punka igen

 

Till de mer otippade färdigheterna jag utvecklat sen jag kom till den sydafrikanska bushen hör onekligen däckbyten. Detta är tredje gången, och nu går det rätt fort. Litet längre tid tar det att sedan laga det trasiga däcket, men det går det med! Jag som tidigare trodde att ett trasigt däck åtgärdades genom att lämna in det på en verkstad, alternativt byta det mot ett nytt. Nu vet jag bättre.

Första däckbytet kvarstår ändå fortfarande som det mest dramatiska. Jag hoppas det fortsätter att vara så.

Share

Tisdagkväll med lejonen

Kanske tycker lejonen att vi är trista där vi sitter i vår stora jeep och bara tittar. I vilket fall gäspar denne hane stort och lägger sig sen på sidan och somnar om. Jag räknar och inser att det är sjätte gången sen jag kom hit som jag möter dessa jättekatter och tycker själv (till skillnad från lejonet) att det är lika spännande varje gång.

Denna kväll är vi i den östra delen av reservatet och har precis beslutat oss att vända hem när vi i en kurva möter tre lejon precis intill vägkanten. De ligger stilla i kvällsljuset, men öppnar ögonen och ser på oss där vi just stannat bara dryga tio meter från dem. Det är två honor och en hane, alla till synes lika trötta efter en ordentligt het dag. Ranger Lukas konstaterar att de inte tillhör någon av de större flockarna i reservatet, utan sannolikt lever tillsammans så här, bara dessa tre. Om denna hane skulle komma in på något av de andras territorium skulle han snabbt dödas berättar Lukas. Både honorna och hanarna är starka i omgivande flockar, och när det dessutom som nu finns ungar i dem är de mycket farliga för ett främmande lejon att möta.

Det är så himla lyxigt detta. I dag är det bara S, jag och två till i vår öppna jeep och vi sitter långt inne i bushen utan en enda safaribil i närheten och bara tittar. Länge, länge. Under en timmes tid följer vi lejonen som ibland vaknar, går en kort sträcka, lägger sig ner igen, gäspar, kastar några slappa ögonkast åt vårt håll och somnar om. För att sedan göra samma sak en kvart senare. Jag tar bilder för att kunna identifiera de tre när vi kommer tillbaka till campen. Sannolikt är detta en unghane som nu blivit stor, det syns på manen, berättar Lukas.

Jag är lugnare vid lejonmötena nu än vad jag var första gången, men lika koncentrerad och ödmjuk inför våra stunder ihop.

Share

När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Inte vilken skata som helst

Jag ber rangern Lukas att stanna bilen och backa tillbaka några meter för att visa honom mitt fynd, ”Där i trädet!”, säger jag och pekar. Lukas skrattar och påstår att det är som att jag bett honom att rapportera fyndet av en helt vanlig hund på stan, det finns tusen och åter tusen av dem här. I trädet sitter en fantastisk gulnäbbad näshornsfågel, som för all del är vanlig i den sydafrikanska bushen men inte desto mindre fantastisk. S och övriga volontärer i jeepen håller med mig. Jag påminns om hur lätt det är att bli blind för det vi ser ofta, och hur viktigt det är att bestrida mekanismerna som gör att så sker. Denna gulnäbbade näshornsfågel är ju inte vilken skata som helst – eller rättare tänkt så är det väl precis just det den är! Som en av de skator som alltid bott i granen intill min farmors hus och som hon varje dag, år efter år, enträget delade med sig till av sin egen mat och från sitt köksfönster tittade på hur de åt och gömde undan inför vintern. ”Skator är lika bra och spännande fåglar som de småfåglar som folk matar med köpefrön i sina automater”, konstaterade hon, ”det är bara det att de flesta inte tittar tillräckligt noga och länge”. Jag tänker att även Lukas kanske tittar en aning annorlunda på den stornäbbade figuren nästa gång han möter den.

Apropå näbben förresten, den använder denna näshornsfågel gärna för att mumsa i sig sin favoritföda: dyngbagge. Paret jag mötte på vägen här om dan får se upp.

Share

Däckbyte i lejonland

Sällan har väl det omgivande mörkret varit större än när vi fick punka minuterna efter att vi på vägen konstaterat och därefter följt färska lejonspår. Lauren och Rebecka lyser ut i natten med sina ficklampor, S lyser på Lukas som försöker få domkraften att fungera. Strax innan jag reste hit såg jag en naturfilm på teve om hur lejonen jagar om natten.
Jag tänker på den filmen. Vi skulle inte ha en chans.

Share

Dyngbagge på väg

Vart de ska vet jag inte, men det står tydligt att de en spikad destination. Paret dyngbagge rör sig i beslutsam takt och ritkning. Att leta en noshörning, men hitta ett kryp, en sån dag är det. Rangern Robin ber litet uppgivet om ursäkt för det uteblivna storviltet, men jag är inte besviken. Noshörning har jag sett tidigare, men detta – aldrig. Det är en i den lilla skalan imponerande och djupt humoristisk uppvisning. Honan fastklamrad på den noga utbejslade bollen i bajs och hanen med bakbenen på dyngan och frambenen i marken puttande sig framåt. Ihärdigt. Ibland råkar honan – som alltså snurrar runt, runt och runt igen – hamna precis framför bollen på nedvägen och alltså utgöra ett gupp. Bollen tar för ett ögonblick en annan riktning, hanen tappar fästet, ramlar i marken, springer ikapp bollen och upp i startläget igen. Och så vidare, igen och igen.

Det är lätt att luras av bildens brist på skalor och ens egna referenser till svenska småbaggar, men bajsbollen är alltså rätt stor. En dryga tio centimeter skulle jag tro.

Robin berättar vad de letar efter och varför och hur de gräver ner den stora bollen av bajs i jorden när de kommer fram. Han berättar kanske också om varför de inte hjälps åt med transporten, utan alltid rullar vidare skiten i samma spår. Men jag är så upptagen av det lustiga ekipaget att jag helt glömmer att lyssna. Kunde stå här hela dan.

Share

En hemsk och hemskt viktig post

Jag har en grymt spännande upplevelse att berätta om, utan tvekan den mest nervkittlande hittills. Men eftersom den händelsen och nedanstående viktiga information hör ihop, så vill jag att du läser detta först. När du kommit till slutet av texten får du ett lösenord med vars hjälp du kan låsa upp kommande post.

”It´s a war going on, a complete war”, säger ranger Mikes pappa John som är en av ägarna till reservatet när han berättar för oss volontärer om situationen för noshörningarna i Afrika. Han är synligt berörd när han berättar om hur siffrorna som räknar noshörningar som fallit offer för hornjägare bara stiger och stiger. Det var några år sen den helt lavinartade ökningen tog fart, och ännu har ingen lyckats hitta rätt medel för att bromsa den fasansfulla utvecklingen. Fortsätter det så här kan vilda noshörningar vara helt utrotade om bara fem-sex år. I Makalalis grannreservat, i alla väderstreck, har noshörningar med stora blödande sår mellan de små snälla ögonen hittats döda eller svårt skadade. Nästan alla noshörningar som på detta sätt berövas sina ord dör av följderna.

Vidskepelse, fattigdom och pengar är en en fatal kombination. Så också för noshörningarna. I delar av sydostasiatisk, i synnerhet kinesisk medicin, pulveriseras hornen i tro om att det kan bota även de svåraste av sjukdomar. Och trots att de i själva verket är ungefär lika nyttigt som att bita på naglarna – faktum är att innehållet motsvarar nästan exakt just det, och alltså helt saknar bevisad medicinsk verkan – fortsätter efterfrågan vara mycket stor. Ett enda horn betingar summor upp till en halv miljon kronor för den som säljer det här på plats, vilket landar i en slutsumma i Asien på ungefär det fyrdubbla. Med den utbredda fattigdomen är det för många svårt att motstå de höga summor som betalas den som kan tipsa, guida eller rent av själv införskaffa, ett eller flera horn.

Ännu famlar såväl reservatägare, stater och naturorganisationer efter lösningen på problemet som såklart långsiktigt, tänker jag, bara kan botas genom att bekämpa och slutgiltigt utrota den fattigdom som många lever i – men såklart behöver jakten bromsas in mycket snabbare då det annars snart är för sent. En viktig del i arbetet är att engagera de boende i och kring reservaten och genom att erbjuda jobb och kunskap, bygga lojalitet och stolthet gentemot noshörningarna göra dem värdefulla på andra sätt än som hornpulver i Kina. Att människor från rikare delar väljer att resa till till exempel Hoedspruit, den närmaste orten här, i ekoturismsyfte är en viktig del. Det sker också insatser för att stoppa efterfrågan, gissar att de använder nagelmetaforen även där. Straffen för de tjuvjägare som fångas har också ökats rejält, den senaste dömdes till 40 års fängelse, men som Mikes pappa understryker – då är ju noshörningarna redan döda.

En fråga som aktualiserats är om en klok väg skulle vara att helt enkelt legalisera handeln med horn, något som rangern Dean förordar när jag frågar honom. Han föreslår ett slags noshörningsfarmer där noshörningar skulle hållas just bara för att odla deras horn. Om bara de yttersta femton centimetrarna av hornen tas av, växer de nämligen ut igen. Långsamt, men de växer – och noshörningarna som art överlever. Ranger Lukas däremot tror inte att en sådan lösning skulle fungera eftersom noshörningarna är svåra att föröka i farmförhållanden och deras kroppar inte tåls att sövas ned helt och bara kan injiceras med bedövningsmedel med långa uppehåll emellan. Mikes pappa understryker också att tidigare legalisering av andra utsatta djur och djurdelar oftast inte alls lyckats minska jakten. Som sagt, det är ett riktigt ruggigt och svårt läge, men också viktigt att understryka att det ännu inte är för sent. För drygt hundra år sen, i slutet av artonhundratalet fanns bara några handfull noshörningar kvar efter hård jakt på de stora fem – vilket efter tydliga beslut, gott arbete och många år, lyckades återställa balansen med åter tiotusentals vilda noshörningar över stora delar av den afrikanska kontinenten. Men som sagt, ännu finns inga glasklara lösningar och jag gissar att vi ytterligare ett tag får jobba på flera fronter samtidigt. Så arbetar WWF som du kan skänka ett bidrag till här.

Här ser du hur illa det ser ut.

Mikes mamma Mavis håller på att upprätta en noshörningsfond som kommer att ta sin utgångspunkt här i Makalali. Den fonden längtar jag efter att stödja:

Bra. Tack för att du läste ända hit. Nu förtjänar du läsningen av nästkommande post, alltså om den för mig mest nervkittlande upplevelsen hittills. Lösenordet är: STOPPAJAKTEN

Share

Natt under södra hemisfären

I natt gjorde jag det. Sov på plattformen alltså. Det var rätt sent när jag med sovsäck och liggunderlag klättrade upp för stegen. Att rulla ut sovsäcken i månljuset kändes både högtidligt och litet pirrigt. Som idé var det ju fantastiskt, men skulle jag gilla det i praktiken? Månen är nu i nedan, men för bara två dagar sen var den full så den medhavda pannlampan behövdes aldrig slås på. Himmel. En sån himmel! Trots månljuset kunde jag urskilja tillräckligt med stjärnor för att konstatera att jag inför denna del av himlasfären är en främling. Jag låg länge och tittade på den. Alla konstellationer är inte nya, men justerade, liksom på sniskan. Orion upplever jag upp och ned, och under de stjärnor som brukar beskrivas som fötterna i stjärnbilden, breder sig en för mig helt ny himmel ut sig.


Jupiter. Jag tar ett foto och fascineras över att kunna fånga tre av dess månar på bild.

Natten är inte tyst. Cikador spelar och vingar, sannolikt från både fåglar och fladdermöss, slår genom mörkret. Jag vaknar till ibland och anstränger mig för att inte somna om direkt. Jag ser mig om igen, på himlen och ut över den öppna yta som ligger framför plattformen och lyssnar. Och mitt i natten, ett lejon som ryter. Ljudligt och gång på gång. Inte alldeles intill, men inte helt fjärran heller.

Sista gången jag vaknar har natten gått över i gryning och ett gäng zebror står vid husens vattencisterner och tittar åt mitt håll. Månen är precis på väg ned och trots att solen ännu inte rest sig över horisonten kan jag ana en tydlig och rätt snabb temperaturstigning.
En sån natt. Just nu vill jag aldrig sova någon annanstans.


Notera mitt zebrarandiga örngott. Kanske var det det och mitt idag bultande zebrahjärta som fångade deras uppmärksamhet.

Share

Buffelradio

Trots att de afrikanska bufflarna rör sig i en separat del av reservatet, och trots att de är så himla stora, är det bra att en utav dem är taggad med en liten mottagare så att vi lättare kan hitta dem. Det är ingen av de andra djuren, men på bufflarna vill man ha litet extra uppsikt då de ännu är på tillväxt och bevakas för att de inte skall drabbas av den vanligt förekommande tuberkulosvarianten som härjat bland många av Afrikas bufflar. Nu visar det sig att radioapparaten idag är ur funktion, men vi har tur och hittar dem till slut i en grön dalsänka där de tuggar sitt gräs.

Att bufflarna går i en helt egen del av reservatet beror på att de ännu är för få för att utsättas för de stora rovdjuren i den omgivande delen av parken. Bufflarna är nu 19 stycken och skulle snabbt bli lejonmiddag om de mötte dem nu. Om kanske ett år eller något mer tror rangern att hjorden är stark nog för att ägarna (kanske med hjälp av efter oss följande volontärer?) ska kunna ta ned de höga stängslen som separerar delarna åt. Då blir det spännande att se hur de individer som är födda och uppvuxna i hänget (som alltså inte är nån lite kohage direkt utan rymmer åtskilliga tusen hektar) beter sig när de för första gången möter ett lejon. De har ju aldrig hänt dem förut och har alltså ingen träning i sig, men sannolikt har de instinkterna i sig. Att som reservatägare skaffa sig nya bufflar, alltså köpa, från andra platser är mycket kostsamt så det lär vara en tid av hårt hållna tummar som följer efter att bufflarna har släppts ut. Friheten och längtan efter den är alltid störst, berättar många som har berövats den men när det gäller de afrikanska bufflarna i jättehänget i Makalali tycker jag att de ser rätt belåtna ut över att tillbringa sina dagar ihop med giraffer, vårtsvin och impalas istället för blodtörstigare typer.

Låt dig inte luras av deras fridfulla yttre. En afrikansk buffel är inte att leka med och särskiljer sig från övriga rovdjur genom att vara helt oresonliga när de väl tänt till. De flesta djur gör ett första utfall vid upplevelsen av hot, och stannar sedan till för att undersöka reaktionen hos hotet. Men inte den den afrikanska buffeln. Börjar den springa så springer den tills det bokstavligen tar stopp eller tills att det upplevda hotet jämnats med marken. Som vanligt har jag lätt att lyda den upprepade ordern om att stanna i bilen. Alltid när vi är utanför trädgård och garageuppfart, utan vidare instruktion och uppsikt av en ranger – Stanna i bilen.

Share

Den mest svårfångade av de fem

The Big Bive är en term med dunkla rötter, då det en gång i tiden var samlingsnamnet på det storvilt som ansågs både svårast och farligast att döda. Idag är den värsta av detta sorgliga dårskap tack och lov förbi även om flera av djuren fortfarande är utsatta för hot. Mer om det senare. Idag används termen Big Five istället som en slags målbild för en riktigt lyckad safari – eller i vår fall volontärskap – där du ska ha sett såväl lejon, elefant, noshörning, afrikansk buffel och leopard. Den sistnämnda är vanligtvis den allra svåraste att se, men här längs vägen fångade rangern Dean i alla fall dess spår med blicken. Tyvärr vek de av ut i bushen och den smidiga leoparden är svår att spåra om den inte som här promenerat i sand eller dödat ett byte.


En leopard var här. Men var är den nu?

 

Share

Omringade av elefanter

Igår var det dags att följa med rangern Dean för att se om vi kunde hitta någon av de fyra elefanthjordar som lever i Makalai och se var de befann sig och hur de mådde. Vi åkte länge längs vägarna, det gör vi ofta, och varje ny ledtråd bygger upp spänningen inför det möte som eventuellt väntar oss. I det här fallet ett där barken blivit nyligen äten av, spår från deras gigantiska fötter och färskt bajs. När vi åkt i över ett par timmar och det precis börjar skymma får vi syn på det vi sökt efter. Flera elefanter står i ett snår på andra sidan av en öppnare yta och helt snart skall vi förstå att hela hjorden är samlad. Elefanter leds av matriarker och just denna av Queenie, en av de stora elefanthonorna i reservatet. Den här kvällen är även en av de stora hanarna närvarande Bombyx, som i vanliga fall rör sig utanför flocken, och ytterligare någon yngre hanne på plats.

Det prasslar snart i varenda buske och innan jag hunnit ta in att vi faktiskt hittat de första tre, har vi snart elefanter runt omkring oss från alla håll. Elva stycken närmare bestämt. Shit vad dom är stora. Enorma! Det känns som att jag aldrig varit nära en elefant tidigare trots att jag så klart sett dem på zoo flera gånger. Den känslan gäller för övrigt alla mina möten hittills med djuren här.

Elefanter är det enda djur vi möter som kan vara farliga trots att vi sitter kvar i bilen eftersom de ganska enkelt, vid eventuell humörsvängning, kan besluta sig för att tippa omkull bilen och därefter gör det mycket fort. (Vilket i sig är snudd på obegripligt då bilarna vi åker i verkligen är rätt stora.) Därför lyder vi alla i bilen ranger Dean omedelbart när han säger åt oss att sitta blick stilla efter att en av de riktigt stora djuren långsamt men mycket målmedvetet rör sig i vår riktning. Han reser en hand och säger med stark men vänlig röst, ”go away”. Elefanten reser omedelbart snabeln som ett tecken på att den har hört, men väljer att inte omedelbart lyda den mänskligt formulerade ordern. Som för att visa vem som ändå har sista ordet går den nära nära förbi, kanske två meter från bilen, längst bak precis där jag sitter innan den möter upp med ytterligare en bjässe. Jag hör hur den svingar sin snabel, men lyder rangerns order och försöker sitta blick stilla. Ännu ett sluta-andas-ögonblick är förbi, Dean startar jeepen och vi kör hemåt igen.

Share

En möjlig natt på styltor

Det är svårt att avgöra var själva tomtgränsen går, för kring campen där vi bor finns inga staket och när mörkret sänker sig händer det att leoparder smyger mellan husen och hyenor drar i snåren strax intill. För ett tag sen vaknade Dean, en av de rangers som arbetar här, av att ett stort lejon röt sitt allra högsta warooo, ståendes mitt i grillpatsen knappa tio meter från hans fönster, och typ tjugo meter från dörren till rummet där S och jag bor. Hur som helst, vid utkanten av vad som nog trots allt är att betrakta som tomten står den här plattformen där den som vågar gärna får tillbringa natten efter överenskommelsen att inte tassa hem genom mörkret innan solen har gått upp och det har blivit ljust igen. Det sägs vara fantastiskt, och nog är jag modig nog?
Ska komma ihåg att kissa först.

Share

Hej skorpion!

När du ska flytta en sten eller stor gren som ligger på vägen, vilket alltså har varit en av morgonens uppgifter, är det viktigt att du gör det rätt. Rätt sätt är att först vända upp stenen, och då börja med sidan bort från dig, så att det som eventuellt bor där under ska välja att krypa bort från dig, och inte mot. Detta är mig rangern Lukas, på förekommer anledning. En anledning vilken jag nedan fångade på kort.

Det är lät att bli lite osorterat skräckslagen vid mötet med en skorpion, men faktum är att denna inte hör till de farliga. Den generella regeln är att stora klor och tunn svans (som denna) betyder inte så farlig, medan det omvända kan vara giftiga som bara den. Men ”ont så in i helvete” gör dom dock oavsett storlek på både svans och klor, berättar Lukas.

Förvånansvärt stor var den, rackaren och stackaren vars hem jag flyttade på.
S dokumenterar liksom jag på behörigt avstånd.

Share