Det Sverige jag vill leva i

Läser just att Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask som jag och många andra delat under dagen är DN:s mest facebookpublicerade artikel någonsin med 60.000 delningar. Läser i samma text att den näst mest delade artikeln (27.000 gånger) är den där en annan Margareta Winberg än den tänkt inbjudna tidigare ministern Margareta Winberg råkade bjudas in till Rosenbad på middag och som på ett självklart vis valde att tacka ja, komma till och sedan välkomnas in till en helkväll med ministrarna. En kontrast värd att reflektera kring och därefter påminna sig om att det är vi och bara vi som skapar det samhälle vi vill leva i – genom politiska beslut och i vardagsmöten med varandra.

Den första texten beskriver ett Sverige upptaget av gränser och skillnader mellan dig och mig, vi och dom. Med passkontroller i vardagen sorterade utifrån utseendet på våra kroppar, misstänksamma blickar från förbipasserande. Skillnader i tillvaron som står skrivna redan i våra föräldrars födelseattest.

I den andra texten beskrivs samma land, där en samling ministrar med gott humör välkomnar en felinbjuden 67-årig pensionär från Sundbyberg, och som med självklarhet inkluderar henne på middagen och i efterföljande gruppfotografering. ”Är jag bjuden, så är jag bjuden”, konstaterar Margareta Winberg från Sundbyberg när DN-journalisten frågar henne om hennes val att delta. Och just så blev hon alltså välkomnad. I ett land där ett möte mellan en enskild medborgare och de folkvalda i maktens korridorer också kan vara lika nära som ett felskickat brev på posten.

Detta sker alltså samtidigt, i samma land. Jag vet vilket Sverige jag vill leva i.

Share