När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Tre giftiga taggar och en skål

Att inviga det nya året med att kliva på en skorpion så det skvätter i kaklet, men undkomma stick – betyder det otur eller tur? Jag torkar av undersidan på min sko och konstaterar att jag trots allt börjar vänja mig vid smådjurslivet här. Inte mindre än tre giftiga rackare ansluter sig under kvällen till vårt mingliga nyårsparty. Här bärs den andra ut i mörkret med en istång.

Share

Hej skorpion!

När du ska flytta en sten eller stor gren som ligger på vägen, vilket alltså har varit en av morgonens uppgifter, är det viktigt att du gör det rätt. Rätt sätt är att först vända upp stenen, och då börja med sidan bort från dig, så att det som eventuellt bor där under ska välja att krypa bort från dig, och inte mot. Detta är mig rangern Lukas, på förekommer anledning. En anledning vilken jag nedan fångade på kort.

Det är lät att bli lite osorterat skräckslagen vid mötet med en skorpion, men faktum är att denna inte hör till de farliga. Den generella regeln är att stora klor och tunn svans (som denna) betyder inte så farlig, medan det omvända kan vara giftiga som bara den. Men ”ont så in i helvete” gör dom dock oavsett storlek på både svans och klor, berättar Lukas.

Förvånansvärt stor var den, rackaren och stackaren vars hem jag flyttade på.
S dokumenterar liksom jag på behörigt avstånd.

Share

Stick

En trettiosju år gammal (och i många avseenden både mogen och balanserad) person som är rädd för sprutor. Skrattretande. Om man inte själv är trettiosjuåringen.

S informerar mig om farligheter som skorpioner, ormar och spindlar med håriga ben som vi sannolikt lär möta under kommande tripp – och de enda stick som just nu verkligen upptar mina tankar är de jag har att vänta på en vårdcentral nära mig, vilka samtliga garanterat är ämnade för mitt eget allra bästa. Huvva. Så löjligt. Jobbigt. Och hemskt.
Jag minns hur jag i grundskolan inför varje nytt tillfälle umgicks med tanken att förfalska som det hette – målsmans underskrift – för att undkomma sticken i de nationella vaccinationsprogrammen. (Vilket jag till slut ändå aldrig gjorde.)

Hur illa vore det att resa på en treveckors volontärtripp i den sydafrikanska bushen utan skydd för Hepatit A, B och stelkramp? Nog vore det enkelt att bara låta bli. Jag är ju vuxen nu. Vilket å andra sidan för med sig att jag idag också är oändligt mycket räddare för min egen död och möjliga sjukdomar än jag var då. En olöslig ekvation.

Tips mottages tacksamt.

Share