Det Sverige jag vill leva i

Läser just att Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask som jag och många andra delat under dagen är DN:s mest facebookpublicerade artikel någonsin med 60.000 delningar. Läser i samma text att den näst mest delade artikeln (27.000 gånger) är den där en annan Margareta Winberg än den tänkt inbjudna tidigare ministern Margareta Winberg råkade bjudas in till Rosenbad på middag och som på ett självklart vis valde att tacka ja, komma till och sedan välkomnas in till en helkväll med ministrarna. En kontrast värd att reflektera kring och därefter påminna sig om att det är vi och bara vi som skapar det samhälle vi vill leva i – genom politiska beslut och i vardagsmöten med varandra.

Den första texten beskriver ett Sverige upptaget av gränser och skillnader mellan dig och mig, vi och dom. Med passkontroller i vardagen sorterade utifrån utseendet på våra kroppar, misstänksamma blickar från förbipasserande. Skillnader i tillvaron som står skrivna redan i våra föräldrars födelseattest.

I den andra texten beskrivs samma land, där en samling ministrar med gott humör välkomnar en felinbjuden 67-årig pensionär från Sundbyberg, och som med självklarhet inkluderar henne på middagen och i efterföljande gruppfotografering. ”Är jag bjuden, så är jag bjuden”, konstaterar Margareta Winberg från Sundbyberg när DN-journalisten frågar henne om hennes val att delta. Och just så blev hon alltså välkomnad. I ett land där ett möte mellan en enskild medborgare och de folkvalda i maktens korridorer också kan vara lika nära som ett felskickat brev på posten.

Detta sker alltså samtidigt, i samma land. Jag vet vilket Sverige jag vill leva i.

Share

Orkar du inte? Ta en paus.

Ännu en dag har vågorna i mitt facebookflöde gått höga. En mängd högröstade brösttoner och stora känslouttryck i alla riktningar uppblandade med både genomtänkt och lättvindigt delande av länkar med olika perspektiv på Disneys uppdatering av sin julfilm. Jag har varit väldigt engagerad, läst och tyckt till, deltagit i flera parallella samtal – med nära vänner, ytligt bekanta och några fram till idag totala främlingar. Också mina känslor har rört sig åt en mängd olika håll.

Ledsen har jag jag dock bara blivit efter att ha läst formuleringar från några av mina närmare vänner. Vänner vars röster jag ofta värderar högt i analys och skärpa, och som jag tycker spelar viktiga roller i de samtal som stundom blossar upp rörande rasism, sexism, homofobi eller mer politiskt färgade aktualiteter. Idag har de låtit annorlunda: ”Jag känner mig djupt besviken på människor idag.”, ”Ni som provoceras. Ta bort mig som vän”, ”Jag får svårt att sova”, ”…förbannad, desillusionerad och jävligt trött.” och ”Inser att jag sakta sakta tröttnar på på FB”, är en handfull av formuleringarna. Ilska och frustration är en sak att möta, ja till och med hat, men uppgivenhet – den kryper under huden på mig, bygger avstånd och upplevelsen om ett vi och ett dom. Vad jag menar är att bara för att ett stort gäng samlats på torget för att ropa dumheter i var sin megafon, betyder ju inte det att det är fel på själva torget? Tvärt om är det kanske just där vi då behöver vara?

Självklart inser jag att det finns en mängd andra fungerande kanaler att säkra de samtal som idag är så viktiga att föra, men för mig är facebook i detta avseende en verklig gåva. Ingen annanstans når jag så enkelt fram till ett reflekterande samtal kring rasism med en gammal grundskolekamrats storebror som jag inte träffat på över tjugo år. I inget annat forum möter jag en gammal pojkvän från det sena nittiotalet och får möjlighet att ställa frågor kring hans stora engagemang i att behålla de i mina ögon solklart gammelrasistiska figurerna i det nämnda disneyklippet.

Till dig som känner utmattningen komma krypande vill jag komma med ett råd, eller rättare sagt – det är min djupaste önskan. Ta en paus. Vi är många i det här samtalet och byter av varann. När du för tillfället känner dig desillusionerad och trött, har jag en massa energi och lyckas ha ett stadigt ankarfäste i den så viktiga välviljan, även i riktning gentemot de som skriver/länkar/sprider åsikter där jag inte alls håller med. Så vila du. Idag och kanske i morgon. Kanske ytterligare en vecka till. När jag segar ihop och tystnar behöver jag en stark avbytare i dig. Jag är på inga vis sportkunnig, men så mycket förstår jag att en trött spelare gör sig bättre på avbytarbänken än ute på plan där passningarna annars riskerar att dra iväg åt helt fel håll. Nu påminns jag om det problematiska med idrottsmetaforer, att de allt som oftast implicerar ett motståndarlag, som i den bästa av världar besegras. I den här metaforen finns bara ett lag, för vilken uppgiften är att bli bra på att spela ihop. Där vi alla samtidigt blir till vinnare, eller förlorare, beroende på hur matchen går.

Min energi är ännu hög. Vila så länge du behöver.

Share

Samtal istället för debatt

Jag blev just tackad av en vän för att jag som det brukar heta ”tar debatten” (apropå den senaste tidens pepparkaksgubbar, luciasändningar och disneys filmredigering) och kom i samma stund som jag var på väg att tacka för tacket på att jag faktiskt inte gör det. Tar debatten alltså. Samtalet däremot, det tar jag – just nu varje gång. Där debatten riskerar att låsa mig i ett fast läge (och sannolikt även den jag möter) får samtalet istället mina öron och ögon att växa. Hjärtat likaså. För att möta en annan människa behöver jag ha välviljan med mig, annars är kontakten för mig omöjlig att nå. Det är inget krig detta. Så fort jag kör i diket och börjar betrakta det så, gör jag oss båda (och världen) till förlorare. Vi står inför en gemensam uppgift med dem vi möter, uppgiften att leva ihop.
Hur jag använder språket färgar mitt sätt att tänka. Genom samtal rör jag mig framåt.

Share

Lena Sundström ringer in det nya året

Årets första dag möter jag med Lena Sundström i lurarna och hennes program från Vinter i P1. Kunde inte ha valt ett bättre sällskap. Med eftertänksamma inzoomningar på den tid som är nu och den generation som är min får hon sätta tonen för 2011. Vad innebär det att söka efter det där ögonblicket i livet som beskriver just mig? Hur kan en plastig souvenir från berlinmuren hjälpa oss att berätta om det som händer just idag? Vad kan den längtan bestå av som får en människa att starta ett främlingsfientligt parti och vad händer när detta parti så småningom börjar kallas invandrarkritiskt istället för sitt rätta namn? Detta frågar hon sig, dig och mig.

Om Lena Sundström hade en blogg skulle jag läsa den varje dag.
Nu visar det sig att hon faktiskt har en blogg, registrerad på TV4:s Nyhetskanalen, men det visar sig också att den har blott två inlägg och att det senaste postades i samband med det isländska askmolnet och de inställda flygen i april förra året. Förvisso ett klokt inlägg, men som blogg betraktad, stendöd. Eller möjligtvis (och förhoppningsvis) skendöd.
Fast twittrar gör hon, och det här.

Men nu var det alltså varken bloggeri, twitter eller någon av de böcker Lena Sundström skrivit som fick inleda året – utan hennes vinterprogram i P1. Som vi kan lyssna på här.

Share

Partipolitisk gryning

(Riksdagshuset speglar sig i Strömmen, augusti 2009)

Jag kommer aldrig att glömma årets riksdagsval. Det var nåt som hände då. I mig, och runt mig. Jag som aldrig tidigare engagerat mig partipolitiskt, men nu, en rörelse, nåt nytt. Veckorna strax innan, precis under, och efteråt. Kommer du ihåg? Samtalen på bussen, i lunchrummet, twitter? Förändringar med långt längre konsekvenser än valresultatet som blev som det blev. Känslan av en partipolitisk gryning, ännu så svagt rodnande i horisonten att den för många är svårt att se. Likväl finns den där.

Just nu står Socialdemokraternas politik extra högt på dagordningen, även om den i tidningarna och teve handlar mer om person än politik. På väg att träffa min nyvunne vän som företräder partiet i riksdagen postar jag en fråga på min facebooksida:
Hej alla! Jag har en fråga som jag skulle bli glad för ditt svar på: Vad hoppas du att Socialdemokraterna fokuserar sin framtida politik på i allmänhet? Och kulturpolitik i synnerhet? Tänk och svara snabbt, inget flams, jag är uppriktigt nyfiken och behöver ditt svar inför ett möte jag ska på. Tack”.
Två timmar senare, en mängd svar och jag ser gryningen röra sig vidare mot soluppgång:

- Mer åt vänster. Mycket mer åt vänster. Nära samarbete med fackföreningsrörelsen. Skattefinansiera välfärden. Det ger arbete, mångfald och skapar bra grund för breda kultursatsningar.

- 1. Hitta en ny intern struktur, där man vågar ifrågasätta gamla roller och nya – som i sin tur ska skapa och signalera ett starkt och tydligt parti i sin samtid. 2. På riktigt lyfta rättvisefrågor. En kulturpolitik, som både tänker på de som utövar och de som upplever. En kulturpolitik som vågar, som lyfter mångfald och bredd på ett klyfigt sätt och samtidigt värnar det unika, det udda och det nya.

- Allmänt: Investera i välfärden, fokus på full sysselsättning, bryt de etniska klassklyftorna, ta tillbaka ordet frihet från högern. Kapitalet måste underordnas individen för att individen ska vara fri. Det går inte att kapitalet ska få äta upp våra skattemedel inför varje kris som det skapar. Kultur: Gör varje år, månad, vecka, dag, timme, minut sekund till ett mångkulturår.

- Vänster om marsch! Mer välfärd, mindre privatiseringar. Högre skatt på höginkomsttagare och kapital. Värna vård, skola och omsorg. Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt, för att citera Bamse:-) Kul tur för ett flertal, inte fin kul tur åt ett fåtal:-)

- Formulera en berättelse om det samhälle de vill skapa och förklara vägen dit. Några centrala områden som jag ser är välfärden i relation till en globaliserad värld. Och givetvis jämlikhets- och rättvisefrågor.

- Återinför kommunala musikskolan. Högre skatt på höginkomsttagarna. Satsa på järnväg och annan kollektivtrafik. Sluta privatisera skola, vård o omsorg. Sväng tillbaka åt vänster innan det är för sent.

- Åh, vilket möte ska du på? Hade velat vara med och diskuterat. Rapportera, är du söt!

- Förnya. Föryngra. Släpp fram nya förmågor. Socialdemokrater som inte lever i patriarken Perssons skugga. Jämställdhet. Delad föräldraledighet. Skattefinansierad välfärd. Försöka ge så många som möjligt samma möjlighet till utbildning. Höga skatter så att alla kan gå på teater museum opera och musik. Dvs mycket bidrag till kulturen så att den kan bli tillgänglig för alla. Jag vill rösta på en ung vital framåtsträvande socialdemokrati.

- Sälja ideologi och inte populism.

- Jamen att sluta med det där spåret att kultur är en vara som vilken annan och ska konkurrensutsättas och flest köpta/sedda är bäst och det där. Men det vet du ju. Kanske sossarna också? Måste höja mina krav kanske.

- Tydliga uttalade politiska mål och mer ideologisk diskussion på alla nivåer. Inga tomma löften. Hellre färre löften som är möjliga att infria. Skippa taktiken och håll en klar riktning. Åt vänster såklart. Fler unga, fler kvinnor, fler HBT-personer, fler med utländsk bakgrund på ledande poster. Instämmer gällande Bamse här ovan om skatter!

- Håller helt med gällande välfärd och skatter. Och så en storsatsning på miljöfrågorna så klart. Storsatsningar på att få folk att åka tåg. Vi måste bli av med kärnkraften en gång för alla också, vore fantastiskt om den frågan lyfts mer. Hm, blev inget om kulturpolitik nu….

- Underbar tråd!

- Kulturpolitiskt: bryt de stora institutionernas dominans på alla områden. Fram för medelstora museer, teatrar, musikensembler.

- Jag hoppas att sossarna lyssnar på Bengt Göransson!!!! Kolla in hans föreläsning på nätet! Där finns alla svar!

- Mer kultur till fler! Alltså, ut med kulturen i landet!

Och nu undrar jag förstås, vad hoppas du gällande Socialdemokraternas framtida politik? Jag är uppriktigt intresserad och min nya vän socialdemokraten med mig. Berätta gärna i en kommentar här nere.

Share