När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Döden går i grönt


”Look, a boomslang*”, säger Tim, en av de mest skarpögda volontärerna och rangern Lukas bromsar in. En illgrön, dryga metern lång kropp lyser mot den torkade lerbädden. Den reser sitt huvud, ser på oss och slingrar sen iväg. Då ser samme Tim att den lämnat något efter sig, en brun liten varelse rör sig där ormen just låg. Jag har länge längtat efter att få se en kameleont, men inte så här. Innan vi hunnit fram ser jag hur den lilla kroppen långsamt skiftar från brunt till att anta samma färg som den orm som snart bragt den om livet. Vi står omkring den och dess uppvända öga stirrar rakt emot oss. Den öppnar munnen för att suga in ett andetag den aldrig ska att använda sig av, famlar med sina små tudelade fötter i luften och dör.
Döden går i grönt. Denna dag i dubbel bemärkelse.

(* Boomslang är för övrigt en av Afrikas giftigaste ormar också för människor. Dess gift hindrar blodet att koagulera och inre blödningar gör i slutskedet att blod tränger ut ur alla kroppens öppningar. Sen är det slut, också för oss.)

Share

Stick

En trettiosju år gammal (och i många avseenden både mogen och balanserad) person som är rädd för sprutor. Skrattretande. Om man inte själv är trettiosjuåringen.

S informerar mig om farligheter som skorpioner, ormar och spindlar med håriga ben som vi sannolikt lär möta under kommande tripp – och de enda stick som just nu verkligen upptar mina tankar är de jag har att vänta på en vårdcentral nära mig, vilka samtliga garanterat är ämnade för mitt eget allra bästa. Huvva. Så löjligt. Jobbigt. Och hemskt.
Jag minns hur jag i grundskolan inför varje nytt tillfälle umgicks med tanken att förfalska som det hette – målsmans underskrift – för att undkomma sticken i de nationella vaccinationsprogrammen. (Vilket jag till slut ändå aldrig gjorde.)

Hur illa vore det att resa på en treveckors volontärtripp i den sydafrikanska bushen utan skydd för Hepatit A, B och stelkramp? Nog vore det enkelt att bara låta bli. Jag är ju vuxen nu. Vilket å andra sidan för med sig att jag idag också är oändligt mycket räddare för min egen död och möjliga sjukdomar än jag var då. En olöslig ekvation.

Tips mottages tacksamt.

Share