När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

En hemsk och hemskt viktig post

Jag har en grymt spännande upplevelse att berätta om, utan tvekan den mest nervkittlande hittills. Men eftersom den händelsen och nedanstående viktiga information hör ihop, så vill jag att du läser detta först. När du kommit till slutet av texten får du ett lösenord med vars hjälp du kan låsa upp kommande post.

”It´s a war going on, a complete war”, säger ranger Mikes pappa John som är en av ägarna till reservatet när han berättar för oss volontärer om situationen för noshörningarna i Afrika. Han är synligt berörd när han berättar om hur siffrorna som räknar noshörningar som fallit offer för hornjägare bara stiger och stiger. Det var några år sen den helt lavinartade ökningen tog fart, och ännu har ingen lyckats hitta rätt medel för att bromsa den fasansfulla utvecklingen. Fortsätter det så här kan vilda noshörningar vara helt utrotade om bara fem-sex år. I Makalalis grannreservat, i alla väderstreck, har noshörningar med stora blödande sår mellan de små snälla ögonen hittats döda eller svårt skadade. Nästan alla noshörningar som på detta sätt berövas sina ord dör av följderna.

Vidskepelse, fattigdom och pengar är en en fatal kombination. Så också för noshörningarna. I delar av sydostasiatisk, i synnerhet kinesisk medicin, pulveriseras hornen i tro om att det kan bota även de svåraste av sjukdomar. Och trots att de i själva verket är ungefär lika nyttigt som att bita på naglarna – faktum är att innehållet motsvarar nästan exakt just det, och alltså helt saknar bevisad medicinsk verkan – fortsätter efterfrågan vara mycket stor. Ett enda horn betingar summor upp till en halv miljon kronor för den som säljer det här på plats, vilket landar i en slutsumma i Asien på ungefär det fyrdubbla. Med den utbredda fattigdomen är det för många svårt att motstå de höga summor som betalas den som kan tipsa, guida eller rent av själv införskaffa, ett eller flera horn.

Ännu famlar såväl reservatägare, stater och naturorganisationer efter lösningen på problemet som såklart långsiktigt, tänker jag, bara kan botas genom att bekämpa och slutgiltigt utrota den fattigdom som många lever i – men såklart behöver jakten bromsas in mycket snabbare då det annars snart är för sent. En viktig del i arbetet är att engagera de boende i och kring reservaten och genom att erbjuda jobb och kunskap, bygga lojalitet och stolthet gentemot noshörningarna göra dem värdefulla på andra sätt än som hornpulver i Kina. Att människor från rikare delar väljer att resa till till exempel Hoedspruit, den närmaste orten här, i ekoturismsyfte är en viktig del. Det sker också insatser för att stoppa efterfrågan, gissar att de använder nagelmetaforen även där. Straffen för de tjuvjägare som fångas har också ökats rejält, den senaste dömdes till 40 års fängelse, men som Mikes pappa understryker – då är ju noshörningarna redan döda.

En fråga som aktualiserats är om en klok väg skulle vara att helt enkelt legalisera handeln med horn, något som rangern Dean förordar när jag frågar honom. Han föreslår ett slags noshörningsfarmer där noshörningar skulle hållas just bara för att odla deras horn. Om bara de yttersta femton centimetrarna av hornen tas av, växer de nämligen ut igen. Långsamt, men de växer – och noshörningarna som art överlever. Ranger Lukas däremot tror inte att en sådan lösning skulle fungera eftersom noshörningarna är svåra att föröka i farmförhållanden och deras kroppar inte tåls att sövas ned helt och bara kan injiceras med bedövningsmedel med långa uppehåll emellan. Mikes pappa understryker också att tidigare legalisering av andra utsatta djur och djurdelar oftast inte alls lyckats minska jakten. Som sagt, det är ett riktigt ruggigt och svårt läge, men också viktigt att understryka att det ännu inte är för sent. För drygt hundra år sen, i slutet av artonhundratalet fanns bara några handfull noshörningar kvar efter hård jakt på de stora fem – vilket efter tydliga beslut, gott arbete och många år, lyckades återställa balansen med åter tiotusentals vilda noshörningar över stora delar av den afrikanska kontinenten. Men som sagt, ännu finns inga glasklara lösningar och jag gissar att vi ytterligare ett tag får jobba på flera fronter samtidigt. Så arbetar WWF som du kan skänka ett bidrag till här.

Här ser du hur illa det ser ut.

Mikes mamma Mavis håller på att upprätta en noshörningsfond som kommer att ta sin utgångspunkt här i Makalali. Den fonden längtar jag efter att stödja:

Bra. Tack för att du läste ända hit. Nu förtjänar du läsningen av nästkommande post, alltså om den för mig mest nervkittlande upplevelsen hittills. Lösenordet är: STOPPAJAKTEN

Share