Nedräkningen: Förstagångsväljaren (17 dagar kvar)

17 dagar kvar till valet och jag tänker på min unge vän som snart röstar för första gången. ”Faktiskt ingen aning vad jag det blir”, säger han med uppriktigt stressad blick, ”Jag är rädd för att bli anklagad. För att tycka fel. Det pratas politik överallt, jag försöker lyssna och jag hör. Dom låter arga på varann.” Jag kommer med nåt tafatt förslag om att välja ut en fråga som känns särskilt viktig, göra en test på nätet eller börja med att välja bort. Jag coachar honom i riktning mot nuvarande politisk ordning, men något skaver. Jag känner, det är jag. Att det är jag och vi som redan samtalar, försvarar positioner, sorterar mellan rätt och fel som mest behöver ändras, inte han. 17 dagar kvar och det är viktigare än på länge att det hörs vad vi säger. Jag påminner mig att tänka på det.

Share

Nedräkningen: Kongruensen (18 dagar kvar)

18 dagar kvar till valet och jag funderar på om kongruens är samma sak som att leva som jag lär. ”Be the change you want to see in the world”, heter det ju. Till exempel skulle jag gärna öka skattetrycket, i brist på politiska reformer varför inte börja med mig själv? Det vore en enkel sak att på egen hand ”beskatta” mig ytterligare, att ge ifrån mig större delar av lönen än vad jag gör idag. Många behöver den bättre, ändå behåller jag mycket med god marginal. Glappet mellan idealjag och verklig praktik, går den förstå på annat sätt än dubbelmoral? Kanske. 18 dagar kvar och min önskan om förändringar är uppriktig men till stor del villkorad att vi genomför dem ihop. Kanske är just det själva kärnan i politiken.

Share

Nedräkning: Tummarna (19 dagar kvar)

19 dagar kvar till valet och jag räknar på om Facebook vore Sverige och antalet gillande tummar ett valutfall. Då skulle FI (129040, 27,4%) vinna valet med SD (86928, 18,5%) och S (86353, 18,3%) på andra och tredje plats. En rödrosa eller rödrosagrön regering vore möjlig med V (42706, 9,0%) eller MP (48119, 10,2%) som ytterligare parti. M (47304, 10,0%) skulle bli enda kvarvarande i Alliansen med C (13266, 2,8%), FP (10557, 2,2%) och KD (6814, 1,4%), alla under fyra procent. Men vad betyder en tumme och varför är fördelningen sannolikt så annorlunda kommande faktiska valresultat? Handlar det om kampanjstrategier eller partiernas olika roll som identitetskonstruktör? Beror det av snedfördelningen av vilka som är på Facebook eller olika grad av politiskt formulering bland partiernas fans? Funderar själv på för vems skull jag klickar gilla – min egen, partiets eller andras blickar utifrån på mig? Jag tänker och tummen krymper, minskar i betydelse och vikt. För Sverige är Sverige, antalet röstsedlar det som avgör och valet ännu 19 dagar bort.

Share

Nedräkningen: Lönekuvertet (20 dagar kvar)

20 dagar kvar till valet och jag förlorar mig i listor över partiledarnas respektive inkomstnivå. En litet fulsnaskig känsla infinner sig men jag kan inte sluta förrän översikten står klar: Varje riksdagsledamot får 59800 kr, ministrar 121000 kr och statsministern 152000 kr från staten i sitt månatliga lönekuvert. Skillnader utöver det står respektive partikassa för där Åkesson räknar hem ytterligare +38000 kr, Lööf +37000 kr, Hägglund +12000 kr, Björklund +11400 kr och Reinfeldt +10000 kr. Löfven får hela sitt arvode från partikassan då han inte sitter i riksdagen än, 116000 kr är det. Romson och Fridolin (och övriga MP) betalar tvärt emot hittills uppräknade ledare in -2150 skattade kr till partikassan varje månad och Sjöstedt (liksom övriga V) drygt -10000 kr (eller med andra ord allt som efter skatt överstiger 27500 kr). Hur det är med eventuell arvodering inom FI hittar jag inget om. 20 dagar kvar och jag funderar på vilka av ledarna som skulle stanna på sin position om samtliga partier praktiserade partiskatt på samma sätt som V. Sen funderar jag på om nuvarande nivåer med alliansens logik betyder att de högst betalda känner sig mer motiverade och därmed jobbar hårdare.

Share

Nedräkningen: Tystnaden (21 dagar kvar)

21 dagar kvar till valet och jag ser gårdagens våld i Limhamn flöda vidare i digitalt format. Från fysiska handlingar till skrivna ord. Tonen är hård, tvärsäker och konfrontativ, inte alltid men ofta. Alla egenskaperna skrämmer mig och trots att jag så ogärna vill det märker jag att jag tystnar. Jag läser om hur vänlistor rensas, om viljor att flytta från människor vars åsikter blivit synliga i ens egna kvarter. Det raljeras över samtalet och mötet som metod, ambitioner om att hålla vänlighet intakt sjunker lågt i kurs, i några flöden skrattas åt. Homogent växande körer, buketter av påhejande tummar upp. Nazismen skrivs nazisterna, rasismen blir rasisterna. Och dom ska ut, bort, väck. I tystnad undrar jag, var? Jag tänker på min rädsla att uppfattas töntig, okunnig, naiv. Jag tänker på min tystnad och på dålighetskänslan i magen den lämnar mig med. 21 dagar kvar och våld föder fortfarande alldeles för ofta våld. Min tystnad ändrar inget. I morgon talar jag igen.

Share

Nedräkningen: Våldet (22 dagar kvar)

22 dagar kvar till valet och i flödet hästars hovar och människor som ligger ned. Våldsmonopolets uppdrag att stävja. Misstankar om motsatsen som praktik. Vem började? Vem passerade gränsen först? Tvivlets höga pris är sönderfall. Brusten tillit, hur lagar vi den? 22 dagar kvar och jag famlar svarslös men fattar, att utan den är det kört.

Share

Nedräkningen: Fritiden (23 dagar kvar)

23 dagar kvar till valet och jag tänker på mängden arbetad tid och ledig. På införandet av åtta timmars arbetsdag 1919. På de två lagstadgade semesterveckorna som beslutades -38, som blev tre -51 och fyra -63. På hur arbetsveckan kortades med ledigt också på lördagar -71 och på den femte semesterveckan som infördes sju år efter det. Och på hur inga fler politiska reformer i syfte att gemensamt minska mängden arbetstid sedan dess har genomförts. 1978. 36 år av tekniska landvinningar, metodutveckling, effektivare organisation och ändå har vi inte valt att ge oss själva mer fritid efter det.
23 dagar kvar och det är vi som bestämmer.

Share

Nedräkningen: Tvärsäkerheten (24 dagar kvar)

24 dagar kvar till valet och jag ser på teve. Det är partiledarutfrågning och Fredrik Reinfeldt svarar denna kväll. Anna Hedenmo och Mats Knutson är skarpa, de vill ha tydliga svar. En tidig rubrik är flyktingmottagande och Reinfeldt pekar på människors både förmåga och ansvar att hjälpa varann. Det inte är Jimmie Åkesson han avskyr, understryker han när journalisten frågar, det rasismen, ett svar jag gärna själv hade valt. Det finns något uppriktigt olyckligt i hans röst, jag tror på varje ord. Rubriken avslutas och programmet vidare. Det kommer att handla om nu och då och journalisterna pekar på saker Moderaterna sagt tidigare men som nu låter på ett annat vis. För åtta år sen kallade Reinfeldt de åtta procenterna för massarbetslöshet, idag är den högre men ordet som då användes vore idag en felaktig beskrivning menar han. Då var det rätt, nu är det fel. Vid förra valet förkastade Alliansen de rödgrönas förslag med höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg, i år går Moderaterna till val med just det. ”Det är inte vi som ändrat oss, det är tågen”, svarar Reinfeldt på frågorna som åter kilar in sig i den uppenbara positionsförändringen, och jag funderar på detta hårda försvar av tvärsäker soliditet. Att aldrig erkänna förändringar i sitt eget handlande eller position, vad sjutton det handlar om? Med den omsorg han hyser om att peka på glappet mellan den människa Jimmie Åkesson (och vi alla) är och bör mötas som och den människofientliga politik han väljer att föra, varför kan han då inte också unna sig själv att erkänna några högst lika mänskliga förändringar i hur han tänkte då jämfört med idag? Varför tycks det omöjligt att när det gäller Moderaterna eller hans själv svara att de helt enkelt ändrat sig, kommit på bättre tankar eller bara vill pröva ett annat spår? ”Tågtrafiken är trots stora investeringskostnader väldigt viktig och den här klimatkrisen verkan inte gå över”, ”Så här i efterhand ser jag att vi nog använde ordet massarbetslöshet delvis för att vinna valet vilket ju är litet pinsamt när vi inte själv förmått att sänka den mer.” Om det oftare lät så, vilka människor skulle då befolka våra maktens korridorer? Hur skulle valrörelsen låta? Skulle vi fjärma oss ideologin till fördel för människan eller tvärt om? Kanske närma oss båda? Hur skulle min upplevelse av tillit påverkas på kort och längre sikt?
24 dagar kvar och i morgon sitter någon annan på den stol där moderatledaren satt ikväll. Inte osannolikt låter sättet att tala ganska likadant.

Share

Nedräkningen: Tunnelbanefinten (25 dagar kvar)

25 dagar kvar till valet och jag läser om kollektivtrafiken i Stockholm, partilöften från alla håll. Tunnelbanan. Om hur alla älskar den. M så mycket att deras påkostade valstuga ser ut som en rulltrappa ner där trygghetsvagnar ska rulla för den som är rädd. MP som vill styra Essingeledens trängselavgift till utökade kollektivtrafiksystem och FP som vill dra nuvarande linjer vidare till Täby och Nacka, KD även till Älvsjö station. S som vill återinföra enhetstaxa och dra en ny lila linje från Hagsätra västerut och sen till Danderyd. FI som i programmet mest lyfter cyklar men även nämner spårvägssatsningar i svepande drag. V som tar spadtag i Liljeholmen för ny sträckning mot norr, C som vill ta bort spärrar och låta barn resa fritt. Men var går de riktigt stora skillnaderna? Med vilken kraft vill respektive parti på riktigt att satsningarna ska ske? Jag lämnar tunnelbanespåret och intresserar mig istället för attityderna till bil. Där kompassnålen genast blir tydligare.
25 dagar kvar och det är lätt att gå vilse i underjorden.

Share

Nedräkningen: Tårtan (27 dagar kvar)

27 dagar kvar till valet och ännu en tårta har susat genom luften. Även denna gång i riktning mot en människa vars politik jag sympatiserar väldigt lite med. Fan vad jag ogillar den tårtan. Lika lite som jag ogillar förstörelsen av valstugan, tutorna som överröstar den folkvaldes tal, de tysta skrämmande hoten, sabotaget av affischen som nyss har satts upp. Jag minns vagt försvaren av den förra tårtkastarens hand, av tantens vrede, den aktuella olydnadens påstått viktiga plats. Men ingenstans hittar jag övertygelsen i min egen kropp. Säg att jag har fel, att jag ljuger, tänker bakvänt eller far med ont, men tysta mig aldrig. Risken är alldeles för stor att jag kommer vilja göra samma sak med dig.
27 dagar kvar och ingen är tvingad att lyssna, inte ens rösta är vi tvingade till.

Share

Nedräkningen: Väljarundersökningen (29 dagar kvar)

29 dagar kvar till valet och jag funderar över min okuvliga vilja att veta hur det går – innan det har gått. Kort sagt: en ny väljarundersökning har presenterats. Siffror för såna som mig att simma i, sia om, spekulera kring. I den grenen kan jag vara den mest hängivna av alla. Men varför? Handlar det om kontroll? Om trygghet? Om hopp? Eller rent utav en längtan efter att slappna av?
Dagens siffror signalerar rödgrönt i svag majoritet. Om KD åker ut, och C likaså. Om den starka ökningen för V kvarstår. Om tillräckligt många röstar. Om rycket från alliansen uteblir. Men, säger historien, det senare är att förvänta av partier i regeringsställning. 49,3 procent. Det kallar jag en svag majoritet. Helt beroende av siffror som omfördelas av att några partier inte kommer in.
FI måste dubbla mängden sympatisörer för att ens ta steget över tröskeln. Säger undersökningen. SD sitter säkrare än någonsin. Säger undersökningen.
Note to self: Slappna aldrig av. 29 dagar kvar. Ingen vet.
Förfärligt och förfärligt bra är det.

Share

Nedräkningen: Evigheten (30 dagar kvar)

30 dagar kvar till valet och jag tänker på döden. Tankar med vanligtvis stora mått ter sig idag generande små. Profilbilden på facebook. Min egen. Tänker att jag så här inför valet kanske skulle byta den till något mer relaterat. Ett övertygande V i hopp om att påverka andra åt samma håll. Men så kommer tankarna. Tänk om jag plötsligt inte längre kan ändra den. Om bilden i ett olyckligt vips är mer existerande än jag. Vill jag då paras ihop med en världslig partilogga, en tillfällig flagga över hur jag tänkte just här just nu? Å andra sidan tror jag ju inte att jag i ett sånt läge vill ett endaste dugg, så varför alls bry mig?
Jag bläddrar bland döda i min vänlista, frusna ögonblick, jag fattar ju det. Alla mer levande än i ett för evigheten uttänkt porträtt. Det är en fåfäng sak att försöka kontrollera hur jag blir uppfattad av andra annat än i omsorg om hur vi beter oss mot varann. Det är utöver fåfängt också obegripligt att jag som inte tror på ett liv efter detta stundom blir så upptagen av en tid då jag inte längre finns. 30 dagar kvar till valet och jag påminner mig om att det finns betydligt angelägnare saker att tänka på och mötas kring än detta.
Glöm det här.

Share

Nedräkningen: Knepet (31 dagar kvar)

31 dagar kvar till valet och jag läser om Moderaternas nyss beslutade tjugofyramiljonerskampanj. En kampanj som så här i slutspurten riktar in sig på vad de tycker att de tilltalade väljarna INTE ska rösta på (de rödgröna) istället för att lyfta vad de själva tycker. Svarta scenarion om vad som händer om Moderaterna åker ut ur regeringen. Den hårda krigsretorik och brist på nyanser det triggar är för mig motsatsen till ett politiskt samtal som hjälper väljarna att med klara tankar fatta sina beslut. En kampanjidé byggd på skrämsel istället för övertygelse och på rädsla istället för mod är i mina ögon makthungrig och står i motsats till den demokrati jag tror på. Jag påminner mig om att aldrig gå på det enkla knepet. Jag påminner mig samtidigt om hur lätt det är att själv trilla dit. Hur nära det är att också jag tar till den farliga strategin när ord eller idéer tryter. Nu var det Moderaterna men det hade också kunnat formuleras från annat håll. Påminnelsen. Aldrig gå på det enkla knepet. Aldrig använda mig av. Och när det ändå händer (för det gör det ju) vara stor nog att erkänna att det är det som har skett. 31 dagar kvar.
Hålla huvet kallt, hjärtat varmt. Vad det nu betyder.

Share

Nedräkningen: Tågresan (32 dagar kvar)

32 dagar kvar till valet och jag åker tåg. Stockholm – Norrköping. Funderar på varför jag gillar det så mycket. De uppenbara: Vyn utanför fönstret, sjöar, skogar, myrland, en eftermiddagsbjudning i solen. Svisch. Den nästan försvinnande lilla klimatpåfrestningen. Att min fulla koncentration kan läggas på annat än att förflytta mig framåt. Men också: Det gemensamma, storslagna. Att rälsen jag åker på lagts för länge sen. Stora genomtänkta system över stock och sten. Varje del av resan längs uttänkt och genomförd väg, spåret som börjar vid resans start och leder hela vägen dit jag ska – självklart och elementärt, ändå märkvärdigt. Att det kräver anpassning till varann, en planerad och respekterad kö av plats på spåret. Romantiserar jag? Kanske, men bara till en del. Flyg behöver såklart också planering och noggranna system även om det rent fysiskt bara är en kort asfaltsstump vid start och resans slut. Tillbaka till tåget. Det monumentala, konkret tunga, långsiktigt långsamma, gemensamt delade. Kanske är det därför tågtrafiken passar så dåligt i högerpolitik? Snabba växlingar, konkurrens och tävlan. Tänk om det är därför jag så särskilt gillar tåget? En fysisk gestaltning av den politik jag längtar så.
Som sagt och skrivet, 32 dagar kvar idag.

Share

Nedräkningen: Ramsan (33 dagar kvar)

33 dagar kvar till valet och jag tänker på den där FI-ramsan ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Är den så bra egentligen? Jag tänker att den riskerar att producera en bild/självbild av att dessa positioner aldrig överlappar. Olika grader av rasism bor nog i de flesta av oss, i alla fall i mig hur lite jag än önskar att så vore och hur mycket feminist jag än känner mig som. Tänker också att formuleringen riskerar att flytta fokus från vad vi gör till vad vi är (eller påstås vara) på ett inte så lyckat sätt. Vad jag gör kan jag ju ändra, till exempel rasistiska handlingar, svårare är att åstadkomma en förflyttning när det kopplas till själva varat. ”Ut med rasismen, in med feminismen” skulle för mig vara en väldigt mycket bättre formulering, hur kommer det sig att att FI inte valde den?

Share