Morrhår i mörkret

Att köra med nattlampan är en säker stämningshöjare. Det omfamnande mörkret, kvistarna som stryker längs bilen, ljuskäglan som vi panorerar från sida till sida, igen och om igen. Så där! Ett lejon …kanske två. Jo, två unglejon är det, sannolikt barn till någon av lejonhannarna Xinpoko och Masana som vi mötte i natten förra veckan. De kisar mot oss en kort stund och fortsätter sedan vidare in i skuggorna.

Share

Natt under södra hemisfären

I natt gjorde jag det. Sov på plattformen alltså. Det var rätt sent när jag med sovsäck och liggunderlag klättrade upp för stegen. Att rulla ut sovsäcken i månljuset kändes både högtidligt och litet pirrigt. Som idé var det ju fantastiskt, men skulle jag gilla det i praktiken? Månen är nu i nedan, men för bara två dagar sen var den full så den medhavda pannlampan behövdes aldrig slås på. Himmel. En sån himmel! Trots månljuset kunde jag urskilja tillräckligt med stjärnor för att konstatera att jag inför denna del av himlasfären är en främling. Jag låg länge och tittade på den. Alla konstellationer är inte nya, men justerade, liksom på sniskan. Orion upplever jag upp och ned, och under de stjärnor som brukar beskrivas som fötterna i stjärnbilden, breder sig en för mig helt ny himmel ut sig.


Jupiter. Jag tar ett foto och fascineras över att kunna fånga tre av dess månar på bild.

Natten är inte tyst. Cikador spelar och vingar, sannolikt från både fåglar och fladdermöss, slår genom mörkret. Jag vaknar till ibland och anstränger mig för att inte somna om direkt. Jag ser mig om igen, på himlen och ut över den öppna yta som ligger framför plattformen och lyssnar. Och mitt i natten, ett lejon som ryter. Ljudligt och gång på gång. Inte alldeles intill, men inte helt fjärran heller.

Sista gången jag vaknar har natten gått över i gryning och ett gäng zebror står vid husens vattencisterner och tittar åt mitt håll. Månen är precis på väg ned och trots att solen ännu inte rest sig över horisonten kan jag ana en tydlig och rätt snabb temperaturstigning.
En sån natt. Just nu vill jag aldrig sova någon annanstans.


Notera mitt zebrarandiga örngott. Kanske var det det och mitt idag bultande zebrahjärta som fångade deras uppmärksamhet.

Share

Månen tvärtom

Det finns ett fiffigt tankesätt om att när månen ser ut som ett komma, så är den på väg just med det – alltså att komma, närma sig full. Att detta inte är en global sanning förstod jag först nyss, då jag i förrgår trodde att jag närmade mig allt mörkare och stjärnklarare nätter, men i natt konstaterar att det är månen här nedan som nu reser sig över oss.

I natt kommer jag att drömma om en elefant som flåsar med sin snabel i min nacke. Det känner jag på mig rätt så säkert efter den helt nyliga upplevelsen att på mycket nära håll ha stirrat rakt in blicken här.

Share