Till fots i Karlstad

För att säkra en god träningsrutin är planering är a och o, men det gäller att också planera in rätt grejer. Inte som i dag då jag i kalendern stoppat in jobbmöten och resor tätt från tidig morgon till sen kväll. Det är svårt att motionera på ett tåg, ännu knepigare i kombination med ett möte eller hållandet av en föreläsning. Då är det tur att jag bestämt att en promenad gills också, om den går i stadig hastighet och är nog lång.

Karlstad är rätt öde en kväll vid elvasnåret kan härmed meddelas. Åtminstone just den här.

Share

Svettig lunch

Att jobba har sin tid, att träna en annan. Detta har jag alltid och envist hävdat, och ständigt till jobbets fördel. När jag går till jobbet så är jag på jobbet tills jag går hem. Tills i dag.
I dag gick nämligen både jag och träningsväskan till jobbet för att mitt på dan ta en förlängd lunchpaus och under denna – håll i hatten – träna. För att sedan alltså återgå till arbetet. Undrens tid är inte förbi. Märker hur jag beskriver nåt som massor av människor betraktar som självklarheter i en anda av total omstörtning, och litet så känns det.

Så hur var det då? Inte så dumt faktiskt. Trettio minuters trampande i en maskin där stegen sker i luften och armarna rör sig likt en längdskidåkares. Jag svettades. Det var rätt skönt att mitt på dan landa tankarna i nåt annat och kanske jobbade jag faktiskt ännu litet bättre när jag kom tillbaka. På minuskontot ligger att det krävs god planering för att hinna både träna och äta en okej lunch mitt under en jobbdag, och att jag tvingas arbeta eftermiddagsdelen av dagen blossande svettröd. Å andra sidan inbillar jag mig att detta senare tillstånd snabbare går över ju mer i form jag kommer, kan det fungera så?

När jag senare på kvällen träffar min vän A och hon berömmer mig för att hittills lyckats bra med mitt trettioendagarslöfte svarar jag blixtsnabbt att jag ännu bara är inne på dag fyra. A säger då att hon hade på känn att jag skulle svara just så och jag reflekterar över vad det står för. Det kan vara värt att återkomma till när jag klurat litet mer på detta. Så får det bli.

Share

Masstart

Har ställt klockan på tidigt och sitter spänd vid teven där sekunderna räknar ner. Snart drar Vasaloppet 2013 igång. Masstart alltså, jag älskar det. Kamerahelikoptern hovrar över folkhavet och jag påminns om den peppiga känslan jag känner varje år ståendes i startfållan inför att Midnattsloppets startskott skall fyras av. Som jag önskar att jag alltid var en av tio tusen samtidiga löpare och vägen, så fort jag snörde på mig skorna, kantades av glada främlingar ropandes heja åt mitt håll! Då vore motion en enkel sak och jag i en helt annan form än nu. Fast jodå, jag uppfyllde marslöftet till mig själv också idag och promenerade dryga timmen från Mariatorget i syd till Filmhuset i norr.

Förresten har jag beslutat mig för att inspireras av #Blogg100 och även slipa bloggvanan under den månad som heter mars. Ett motionstillfälle dagligen, tillika ett inlägg här. Såväl #Blogg31 som #trettioendagarslöftet rör sig vidare mot en ny vecka.

Share

Sköna svängningar

Gärdet, 15:12

Om någon hade sökt upp mig i början av mars 1998 och sagt till mig att om precis femton år ska du sitta ordförande för Kulturrådets referensgrupp för fria teatergrupper och med gott humör och en skön känsla av ansvar fördela ordet mellan nio av de smartaste personerna i scenkonstsverige, hade jag sannolikt svarat: – Kulturrådet, vad är det?
Tänker på detta och på att femton år är både lång och kort tid.

Välkomnade i dag fyra nya kloka partners i referensgruppen och njöt goda samtal från morgon till kväll med utsikten från Filmhuset dramatiskt pendlande mellan hopp och förtvivlan och tillbaka igen. Och jodå, jag rörde på mig också. En lång morgonpromenad nordösterut genom sovande stad.


Gärdet, 17:03

Share

31 dagar framåt

I tron om att det tar tjugoen dagar att etablera en ny vana bestämmer jag mig för att mars skall bli den månad då jag lär min kropp att per automatik röra på sig. Varje dag. Det är rätt typiskt mig att tänka att bara jag tar mig över tröskeln, köper rätt skor, hittar rätt gym, har rätt låtlista i öronen, så kommer jag en gång för alla komma igång. Ett magiskt tänkande jag skulle avfärda inom alla andra områden. Vis om att inget av detta funkat förr tänker jag ändå att det här – den frampressade rutinen – är värt ett försök. Mars blir bra. Trettioen dagar med start idag ger god marginal för min dagliga motionsvana att landa och etablera sig. Att varje dag under denna tid besöka gymmet, springa eller ta en längre promenad – det ska jag fixa.

För att hitta en bra sida att länka till angående tjugoendagarssiffran googlar jag och tvingas redan i den första artikeln inse att jag torskat på en psykologisk myt. Klickar mig vidare och hamnar snart på en populärvetenskaplig bloggpost som pragmatiskt konstaterar att siffran varierar både beroende på personen själv och vilken vana det är som eftersträvas. Att få rutin på att dricka ett glas vatten innan frukost går visst på sisådär tjugo dagar, medan en träningsvana av enklare sort snarare tar dryga hundra. Så klart. Men hundra! Fy så deppigt. Om hundra dagar är det snart midsommar och de pytteplantor jag nu har i fönstret är stora växter och skall snart sättas i jorden. Så länge kan jag inte för mitt liv föreställa mig att hålla det för tjugoett dagar nog så ambitiösa målet.

Jag stoppar huvudet i sanden, bestämmer mig för att vara något av ett unikum av vaneskiften, konstaterar att även hundra dagar börjar med trettioen och låter den månad som började idag bli stunden då förändringen skall ske. Packar sedan träningsväskan, snörar skorna och sitter strax senare fastspänd i roddmaskinen. Åhej åhå.

Ryggdunk och egna erfarenheter av att förändring kan ske mottages tacksamt.

Share