En möjlig natt på styltor

Det är svårt att avgöra var själva tomtgränsen går, för kring campen där vi bor finns inga staket och när mörkret sänker sig händer det att leoparder smyger mellan husen och hyenor drar i snåren strax intill. För ett tag sen vaknade Dean, en av de rangers som arbetar här, av att ett stort lejon röt sitt allra högsta warooo, ståendes mitt i grillpatsen knappa tio meter från hans fönster, och typ tjugo meter från dörren till rummet där S och jag bor. Hur som helst, vid utkanten av vad som nog trots allt är att betrakta som tomten står den här plattformen där den som vågar gärna får tillbringa natten efter överenskommelsen att inte tassa hem genom mörkret innan solen har gått upp och det har blivit ljust igen. Det sägs vara fantastiskt, och nog är jag modig nog?
Ska komma ihåg att kissa först.

Share

Belöningen

Jag överlevde. (Och det bör ju sägas att när det gäller vaccinationssprutor hör det ju till vanligheten att folk gör just det, även om jag själv dagarna innan alltid tvivlar på att det också gäller mig.) Jag följde Gunillas råd, den Gunilla som lämnade en kommentar här om dan (tack Gunilla!) och höll paniken stungen genom att inte umgås med den för långa stunder. Som att titta mot solen, så tänkte jag.

En lugn och erfaren sköterska på VaccinDirekt bad mig att ligga ned på britsen, andas djupt, berätta om min kommande resa och så vips var det förbi. Så här efteråt vilar jag i den dubbla känslan av å ena sidan stolthet (jag gjorde det!) å andra sidan genans, ja en slags skam (herregud, vad är det att blanda in halva världen i, jag är verkligen en fjant och till på köpet trettiosju). Men så tänker jag på den trygga sköterskan som sa att det är helt i sin ordning att vara rädd ibland – hur skulle man annars nånsin kunna agera modigt genom att övervinna den? Jag väljer att tänka så. Tramsigt eller inte, jag gjorde det.

Och kvällens låt, det är förstås den här.

Share