Födda i bushen

”Trust your instincts”, säger vår ranger Robin när vi kommer fram till platsen för nattens sleep-out. Ni har lärt er massa teoretisk kunskap i föredraget nyss, men det viktigaste är mycket enkelt: lita på era instinkter. Det var här i den afrikanska bushen vi människor uppstod och vi har i flera hundra tusen år överlevt precis just här. Vi har mött faror och utmaningar, årstidsskiftningar och vilda djur. Kunskapen ligger i oss. Lyssna till den.
I mina öron låter det rätt flummig, men eftersom jag redan glömt en del av det jag nyss lärt mig under föreläsningen väljer jag att tro honom.

Vi är snart igång med att samla brasved inför natten. Tunga grenar släpas från buskagen in mot mitten av den öppna yta vi valt som sovplats. Så ropar Darren och Christine att vi ska komma dit, de har hittat något i sanden. Jodå, visst är det lejonspår. Rätt färska till och med, och vips är vi på helspänn igen.

Ska vi verkligen sova här? Är njutningen i detta, den som alla rangers talar om, verkligen värt de faror som rent bokstavligt kan lura i buskarna omkring oss? Vi tittar igen på lejonspåren, möts i ett nervöst fnitter och fortsätter sen att samla torr ved till den högen som snart är tillräckligt stor.

S och jag turas om att träna på utmaningen att både agera aggressivt och samtidigt backa, som vi ska göra om vi möter ett lejon alltså. Det är som en statusövning i improvisationsteater tänker jag, en ganska svår sådan. Jag tänker också på den där elefanten som rundade vår bil förra veckan, den visste precis hur det går till.

Min huvudbonad agerar tombolahatt i utlottningen av nattens ansvarspass. S och jag drar en ordentlig nitlott. Först sova, sen vaka, sen sova igen.

Efter att alla rullat ut sin sovsäck kommer någon ihåg en klok vän som påmint om det olämpliga i att rulla ut sin bädd långt innan det är dags att lägga sig i den själv. Detta eftersom någon annan kan söka upp sovplatsen och redan ha flyttat in i säcken innan det är dags att krypa ned i den själv. (Läs ormar, spindlar och skorpioner.) Några sekunder senare är säckarna åter i sina fodral.

Som vanligt blir det mörkt mycket fort och i kväll döljs måne och stjärnorna av ett tjockt molntäcke. Det blir svart som i en säck omkring oss. Efter avslutad måltid går alla utom de som har första vakpassen och lägger sig. Det är oklart hur många som verkligen somnar.

När S och jag väcks mitt i natten för att påbörja vårt pass händer nåt märkligt. Rädslan släpper. En stor koncentration finns kvar, men oron, spekulationen om att inte fixa det om något skulle hända – den släpper. Kanske har han rätt Robin, jag är gjord för det här. Jag behärskar elden, möten med de vilda djuren och mörkret likaså. Eller så är jag bara trött och det i sig lugnar mina nerver.

Vi följer instruktionerna om att var tionde minut gå till jeepen och med den lösa strålkastaren lysa in i mörkrets alla riktningar. Rovdjursögon är röda i reflexen.
Inget händer. Eller rättare sagt en hel massa händer, men inget av det farliga vi tränat på. En schakals skall i buskarna, en skorpionspindel och en förvisso väldigt stor men ändock vandrande pinne passerar oss.

När det ljusnar ser himlen ut så här och våra sovsäckar har blivit våta på ovansidan.

 

Share