Svettig lunch

Att jobba har sin tid, att träna en annan. Detta har jag alltid och envist hävdat, och ständigt till jobbets fördel. När jag går till jobbet så är jag på jobbet tills jag går hem. Tills i dag.
I dag gick nämligen både jag och träningsväskan till jobbet för att mitt på dan ta en förlängd lunchpaus och under denna – håll i hatten – träna. För att sedan alltså återgå till arbetet. Undrens tid är inte förbi. Märker hur jag beskriver nåt som massor av människor betraktar som självklarheter i en anda av total omstörtning, och litet så känns det.

Så hur var det då? Inte så dumt faktiskt. Trettio minuters trampande i en maskin där stegen sker i luften och armarna rör sig likt en längdskidåkares. Jag svettades. Det var rätt skönt att mitt på dan landa tankarna i nåt annat och kanske jobbade jag faktiskt ännu litet bättre när jag kom tillbaka. På minuskontot ligger att det krävs god planering för att hinna både träna och äta en okej lunch mitt under en jobbdag, och att jag tvingas arbeta eftermiddagsdelen av dagen blossande svettröd. Å andra sidan inbillar jag mig att detta senare tillstånd snabbare går över ju mer i form jag kommer, kan det fungera så?

När jag senare på kvällen träffar min vän A och hon berömmer mig för att hittills lyckats bra med mitt trettioendagarslöfte svarar jag blixtsnabbt att jag ännu bara är inne på dag fyra. A säger då att hon hade på känn att jag skulle svara just så och jag reflekterar över vad det står för. Det kan vara värt att återkomma till när jag klurat litet mer på detta. Så får det bli.

Share