Samtal istället för debatt

Jag blev just tackad av en vän för att jag som det brukar heta ”tar debatten” (apropå den senaste tidens pepparkaksgubbar, luciasändningar och disneys filmredigering) och kom i samma stund som jag var på väg att tacka för tacket på att jag faktiskt inte gör det. Tar debatten alltså. Samtalet däremot, det tar jag – just nu varje gång. Där debatten riskerar att låsa mig i ett fast läge (och sannolikt även den jag möter) får samtalet istället mina öron och ögon att växa. Hjärtat likaså. För att möta en annan människa behöver jag ha välviljan med mig, annars är kontakten för mig omöjlig att nå. Det är inget krig detta. Så fort jag kör i diket och börjar betrakta det så, gör jag oss båda (och världen) till förlorare. Vi står inför en gemensam uppgift med dem vi möter, uppgiften att leva ihop.
Hur jag använder språket färgar mitt sätt att tänka. Genom samtal rör jag mig framåt.

Share

Glädjen i att vara en av dessa två

Somliga stunder liksom öppnar sig livet och blir särskilt stort. Som nu i helgen, på Stora Karlsö där S tillbringar vårens sista och sommarens första veckor detta år. I rollen som guide. Att bli visad den storslagna ön av honom är en ynnest, liksom att fatta honom i handen och hoppa så högt benen bär.

Det kan komma fler bilder här framöver, för ön är makalös och bilderna många.
Och här hittar du redan nu ett helt gäng, postade av S himself.

Share

Som du lever idag

Som du lever din dag kommer du också att leva ditt liv”, blev aforismen jag fick med mig inför 2012 när M, K, S och jag tilldelade oss själva ord på vägen ur den kalender som S just fått och som ännu står oskriven, men redan har en dag mindre att erbjuda.

Låter kaminvärmen och det uppgraderade änglaspelet från i julas ringa in detta påstående och tänker att det i sin uppenbarelse redan avslöjar något om hur jag lever denna metaforiska dag.

Share

Tröst hos en måne av guld

En lillasyster har blivit stor (så stor nu en liten syster kan bli) och bestämt sig för att flytta till andra sidan jordklotet ett tag.
Innan våra vägar skiljs åt i novemberkylan utanför tunnelbanestationen meddelar hon mig stilla men bestämt att vi inte säger hejdå. Jag biter mig i läppen när vi kramar varandra och nynnar tyst för mig själv den låt som måste ha skrivits för just ikväll.

Don’t feel bad
because the sun went down
the night has wealth untold
You just keep watching
and you soon will see
the moon is made of gold

And now the stars appear
and as they do
all heaven they unfold
Don’t feel bad
because the sun went down
the moon is made of gold

See how the shadows
enhanced by the light above
dance in the night
as the breeze sigh
Soon you will be asleep
into your dreams will creep
visions of fairies
flyin’ through the sky
And one by one
your dreams will all come true
magic you behold
Don’t feel bad
because the sun went down
the moon is made of gold

The night is magic
And the moon is made of gold

Lyssna här:
Rickie Lee Jones, The Moon Is Made of Gold

(Bild: Natt från Skrapan, nov 2010)

Share

Räkna med döden

Tänker på hur kort tid jag kommer att få leva. På det hela taget.
Det gäller dig med.
Har vi tur, för så tänker jag, passerar vi de hundra.
Men sen.

Alla år som följer efter det ska vi vara döda. Jämt.
Sannerligen en obalanserad ekvation.

Farfars farfar, farfar och farfars farmor. Med ko. Alla döda nu.

Share