När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Full pott – leopard funnen

Det är faktiskt inte riktigt klokt. Efter att ha varit på plats i knappt en vecka, har vi redan fått se alla de åtråvärda fem. Big five är alltså beteckningen på lejon, noshörning, elefant, afrikansk buffel och leopard – vilka vi nu alla fått möta, i just den ordningen. Leoparden, som av alla anses vara den svåraste, blev också den sista att prickas in.

Varje gång någon av alla rangers i reservatet ser en av dessa fem rapporterar denne i radio och gör det möjligt för andra – i huvudsak safarifolket som med bara några dagar i reservatet vill pricka av så många av de stora vilda som möjligt – att köra dit med sina bilar och titta. Jag är mycket nöjd att jag inte ingår i denna lätt hetsiga bingoaktivitet, även om jag så klart också själv räknar djuren jag ser och längtar efter nästa. Jag kan inte låta bli att notera hur det vid varje tillfälle är vi som först fått syn på det åtråvärde djuret, och i våra lätt skruttiga bilar själva mycket nära och i stillhet med djuren, inväntar de betydligt lyxigare åken med gäster från de dyra safariloudgarna vilket sen ofta får djuren att för tillfället lämna platsen.

Här ligger hon alltså. Den för oss så efterlängtade leoparden. En hona som samma morgon tagit en stor impala vilken hon sedan dragit den under en buske där vi först såg henne. För att inte avslöja sitt byte lade hon ett stenkast längre bort. Helt makalöst vacker och jag konstaterar igen hur också de erfarna rangers som leder oss liksom tappar andan en aning vid ett möte som detta. Vi satt länge och bara tittade på henne, och hon på oss, innan Dean plockade upp radion och gav sitt utrop i vetskap om att det värdefulla ögonblicket snart skulle vara över.

Share

Den mest svårfångade av de fem

The Big Bive är en term med dunkla rötter, då det en gång i tiden var samlingsnamnet på det storvilt som ansågs både svårast och farligast att döda. Idag är den värsta av detta sorgliga dårskap tack och lov förbi även om flera av djuren fortfarande är utsatta för hot. Mer om det senare. Idag används termen Big Five istället som en slags målbild för en riktigt lyckad safari – eller i vår fall volontärskap – där du ska ha sett såväl lejon, elefant, noshörning, afrikansk buffel och leopard. Den sistnämnda är vanligtvis den allra svåraste att se, men här längs vägen fångade rangern Dean i alla fall dess spår med blicken. Tyvärr vek de av ut i bushen och den smidiga leoparden är svår att spåra om den inte som här promenerat i sand eller dödat ett byte.


En leopard var här. Men var är den nu?

 

Share

Ny dag, ny kunskap

Jag har bestämt mig för att varje dag fram till avfärden den 23:e december lära mig nåt nytt om resemålet. I förrgår lärde jag mig att det finns sex vilda kattdjur dit vi ska, det var S som lärde mig. Fyra av dem lyckades jag gissa rätt på – lejon, gepard, leopard och vildkatt. De två andra hade jag aldrig hört talas om – serval och caracal. Nu visar sig dessa vara grymt coola och jag är glad att de finns med bland dessa sex. Det visar sig också vara så att åtminstone cervalen stundom hålls som husdjur och caracalen så åtminstone i ett fall. S och jag kollar youtubeklipp med den som alltid dubbla känslan av att önska dem friheten och samtidigt den starka viljan att äga dem själva. En av varje sort.

Gårdagens nya kunskap kom också från S. (Jag måste börja göra mer research själv, det här duger inte.) Det handlade om elefanter och om den strategi parken vi ska vara i valt för att elefantstammarna inte skall bli för stora. Jag trodde att det fanns för få elefanter, men så visade det sig alltså inte vara, åtminstone inte i detta fall. Om de blir för många välter och äter de nämligen träden i för hög grad och förvandlar savannen till öken. Typ så i alla fall. Hur som helst så leder alltså detta till att det på vissa ställen äger rum legaliserad jakt på elefanter, till exempel i Kreugerparken som ligger nära där vi ska vara. Metoden de istället valt i den park vi ska vara är selektiv sterilisering vilket ju låter betydligt bättre. Även de elefanter som klassas som ”för många” får alltså leva vidare som individer, men utan att göra sig fler.

Idag har jag ännu inte lärt mig något nytt, men tror bestämt att det ska bli namnet på den park vi ska vara i. Makalalireservatet, så heter det. Ma-ka-la-li. Inte helt lätt, men ju på inga vis omöjligt heller. Tusan vet varför jag haft så svårt att få det att fastna.
Nu sitter det hur som helst – Makalalireservatet.

Share