Jag niger ändå

Jag testade kameran om natten också, med zoomobjektivet riktad mot natthimlens enda ljusa punkt. Med frusna fingrar och rejält täta molnridåer mellan himlakroppen och mig hade jag inte förväntat mig att se så tydliga detaljer. Jag erinrar mig månhavens namn samtidigt som jag sörjer att jag idag glömt vilket hav som är vilket. Köldens hav, Farornas hav, Kända havet, Molnens hav, Klarhetens hav, Gränshavet och Stillhetens hav – genom all tid tomma på vatten, likväl hav.

Trots att månen är långt från ny, och jag ej Lena Nyman, går mina tankar direkt till den här (start 1.20):

För övrigt önskar jag att det ännu fanns ett program som hette Två och en flygel, och att Lena Nyman där var ständig gäst.

Share

Belöningen

Jag överlevde. (Och det bör ju sägas att när det gäller vaccinationssprutor hör det ju till vanligheten att folk gör just det, även om jag själv dagarna innan alltid tvivlar på att det också gäller mig.) Jag följde Gunillas råd, den Gunilla som lämnade en kommentar här om dan (tack Gunilla!) och höll paniken stungen genom att inte umgås med den för långa stunder. Som att titta mot solen, så tänkte jag.

En lugn och erfaren sköterska på VaccinDirekt bad mig att ligga ned på britsen, andas djupt, berätta om min kommande resa och så vips var det förbi. Så här efteråt vilar jag i den dubbla känslan av å ena sidan stolthet (jag gjorde det!) å andra sidan genans, ja en slags skam (herregud, vad är det att blanda in halva världen i, jag är verkligen en fjant och till på köpet trettiosju). Men så tänker jag på den trygga sköterskan som sa att det är helt i sin ordning att vara rädd ibland – hur skulle man annars nånsin kunna agera modigt genom att övervinna den? Jag väljer att tänka så. Tramsigt eller inte, jag gjorde det.

Och kvällens låt, det är förstås den här.

Share