Lejonet med den snyggaste frisyren i bushen

Jag vet inte var Makalalis lejon fixar frisyren, men tydligt är att denne unge hane går till ett ställe med stil. Hans bror är inte heller fy skam, liksom mamman som ligger strax intill. Vi träffade dem igår och jag tänker att detta nog blir mitt sista lejonmöte för den här gången. Jag tittar länge och fotar mycket. Trion hade placerat sig mycket synligt på den uttorkade flodbädden och kombinerade uppvisningen av sig själva med sånt som mestadels fyller ett lejons vardag: sova i solen, klia sig bakom öronen, gäspa, titta på en fågel som flyger förbi, känna vinden i manen, gäspa igen, somna om igen.

Share

Tisdagkväll med lejonen

Kanske tycker lejonen att vi är trista där vi sitter i vår stora jeep och bara tittar. I vilket fall gäspar denne hane stort och lägger sig sen på sidan och somnar om. Jag räknar och inser att det är sjätte gången sen jag kom hit som jag möter dessa jättekatter och tycker själv (till skillnad från lejonet) att det är lika spännande varje gång.

Denna kväll är vi i den östra delen av reservatet och har precis beslutat oss att vända hem när vi i en kurva möter tre lejon precis intill vägkanten. De ligger stilla i kvällsljuset, men öppnar ögonen och ser på oss där vi just stannat bara dryga tio meter från dem. Det är två honor och en hane, alla till synes lika trötta efter en ordentligt het dag. Ranger Lukas konstaterar att de inte tillhör någon av de större flockarna i reservatet, utan sannolikt lever tillsammans så här, bara dessa tre. Om denna hane skulle komma in på något av de andras territorium skulle han snabbt dödas berättar Lukas. Både honorna och hanarna är starka i omgivande flockar, och när det dessutom som nu finns ungar i dem är de mycket farliga för ett främmande lejon att möta.

Det är så himla lyxigt detta. I dag är det bara S, jag och två till i vår öppna jeep och vi sitter långt inne i bushen utan en enda safaribil i närheten och bara tittar. Länge, länge. Under en timmes tid följer vi lejonen som ibland vaknar, går en kort sträcka, lägger sig ner igen, gäspar, kastar några slappa ögonkast åt vårt håll och somnar om. För att sedan göra samma sak en kvart senare. Jag tar bilder för att kunna identifiera de tre när vi kommer tillbaka till campen. Sannolikt är detta en unghane som nu blivit stor, det syns på manen, berättar Lukas.

Jag är lugnare vid lejonmötena nu än vad jag var första gången, men lika koncentrerad och ödmjuk inför våra stunder ihop.

Share

Födda i bushen

”Trust your instincts”, säger vår ranger Robin när vi kommer fram till platsen för nattens sleep-out. Ni har lärt er massa teoretisk kunskap i föredraget nyss, men det viktigaste är mycket enkelt: lita på era instinkter. Det var här i den afrikanska bushen vi människor uppstod och vi har i flera hundra tusen år överlevt precis just här. Vi har mött faror och utmaningar, årstidsskiftningar och vilda djur. Kunskapen ligger i oss. Lyssna till den.
I mina öron låter det rätt flummig, men eftersom jag redan glömt en del av det jag nyss lärt mig under föreläsningen väljer jag att tro honom.

Vi är snart igång med att samla brasved inför natten. Tunga grenar släpas från buskagen in mot mitten av den öppna yta vi valt som sovplats. Så ropar Darren och Christine att vi ska komma dit, de har hittat något i sanden. Jodå, visst är det lejonspår. Rätt färska till och med, och vips är vi på helspänn igen.

Ska vi verkligen sova här? Är njutningen i detta, den som alla rangers talar om, verkligen värt de faror som rent bokstavligt kan lura i buskarna omkring oss? Vi tittar igen på lejonspåren, möts i ett nervöst fnitter och fortsätter sen att samla torr ved till den högen som snart är tillräckligt stor.

S och jag turas om att träna på utmaningen att både agera aggressivt och samtidigt backa, som vi ska göra om vi möter ett lejon alltså. Det är som en statusövning i improvisationsteater tänker jag, en ganska svår sådan. Jag tänker också på den där elefanten som rundade vår bil förra veckan, den visste precis hur det går till.

Min huvudbonad agerar tombolahatt i utlottningen av nattens ansvarspass. S och jag drar en ordentlig nitlott. Först sova, sen vaka, sen sova igen.

Efter att alla rullat ut sin sovsäck kommer någon ihåg en klok vän som påmint om det olämpliga i att rulla ut sin bädd långt innan det är dags att lägga sig i den själv. Detta eftersom någon annan kan söka upp sovplatsen och redan ha flyttat in i säcken innan det är dags att krypa ned i den själv. (Läs ormar, spindlar och skorpioner.) Några sekunder senare är säckarna åter i sina fodral.

Som vanligt blir det mörkt mycket fort och i kväll döljs måne och stjärnorna av ett tjockt molntäcke. Det blir svart som i en säck omkring oss. Efter avslutad måltid går alla utom de som har första vakpassen och lägger sig. Det är oklart hur många som verkligen somnar.

När S och jag väcks mitt i natten för att påbörja vårt pass händer nåt märkligt. Rädslan släpper. En stor koncentration finns kvar, men oron, spekulationen om att inte fixa det om något skulle hända – den släpper. Kanske har han rätt Robin, jag är gjord för det här. Jag behärskar elden, möten med de vilda djuren och mörkret likaså. Eller så är jag bara trött och det i sig lugnar mina nerver.

Vi följer instruktionerna om att var tionde minut gå till jeepen och med den lösa strålkastaren lysa in i mörkrets alla riktningar. Rovdjursögon är röda i reflexen.
Inget händer. Eller rättare sagt en hel massa händer, men inget av det farliga vi tränat på. En schakals skall i buskarna, en skorpionspindel och en förvisso väldigt stor men ändock vandrande pinne passerar oss.

När det ljusnar ser himlen ut så här och våra sovsäckar har blivit våta på ovansidan.

 

Share

När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Däckbyte i lejonland

Sällan har väl det omgivande mörkret varit större än när vi fick punka minuterna efter att vi på vägen konstaterat och därefter följt färska lejonspår. Lauren och Rebecka lyser ut i natten med sina ficklampor, S lyser på Lukas som försöker få domkraften att fungera. Strax innan jag reste hit såg jag en naturfilm på teve om hur lejonen jagar om natten.
Jag tänker på den filmen. Vi skulle inte ha en chans.

Share

Morrhår i mörkret

Att köra med nattlampan är en säker stämningshöjare. Det omfamnande mörkret, kvistarna som stryker längs bilen, ljuskäglan som vi panorerar från sida till sida, igen och om igen. Så där! Ett lejon …kanske två. Jo, två unglejon är det, sannolikt barn till någon av lejonhannarna Xinpoko och Masana som vi mötte i natten förra veckan. De kisar mot oss en kort stund och fortsätter sedan vidare in i skuggorna.

Share

Natt under södra hemisfären

I natt gjorde jag det. Sov på plattformen alltså. Det var rätt sent när jag med sovsäck och liggunderlag klättrade upp för stegen. Att rulla ut sovsäcken i månljuset kändes både högtidligt och litet pirrigt. Som idé var det ju fantastiskt, men skulle jag gilla det i praktiken? Månen är nu i nedan, men för bara två dagar sen var den full så den medhavda pannlampan behövdes aldrig slås på. Himmel. En sån himmel! Trots månljuset kunde jag urskilja tillräckligt med stjärnor för att konstatera att jag inför denna del av himlasfären är en främling. Jag låg länge och tittade på den. Alla konstellationer är inte nya, men justerade, liksom på sniskan. Orion upplever jag upp och ned, och under de stjärnor som brukar beskrivas som fötterna i stjärnbilden, breder sig en för mig helt ny himmel ut sig.


Jupiter. Jag tar ett foto och fascineras över att kunna fånga tre av dess månar på bild.

Natten är inte tyst. Cikador spelar och vingar, sannolikt från både fåglar och fladdermöss, slår genom mörkret. Jag vaknar till ibland och anstränger mig för att inte somna om direkt. Jag ser mig om igen, på himlen och ut över den öppna yta som ligger framför plattformen och lyssnar. Och mitt i natten, ett lejon som ryter. Ljudligt och gång på gång. Inte alldeles intill, men inte helt fjärran heller.

Sista gången jag vaknar har natten gått över i gryning och ett gäng zebror står vid husens vattencisterner och tittar åt mitt håll. Månen är precis på väg ned och trots att solen ännu inte rest sig över horisonten kan jag ana en tydlig och rätt snabb temperaturstigning.
En sån natt. Just nu vill jag aldrig sova någon annanstans.


Notera mitt zebrarandiga örngott. Kanske var det det och mitt idag bultande zebrahjärta som fångade deras uppmärksamhet.

Share

Lejonchock

Som jag redan skrivit är det jag som har rovdjursansvaret denna vecka vilket alltså knappast kommer att innebära att jag jobbar ihjäl mig. Men tänka sig, även i det lilla går det att misslyckas stort. Det var på eftermiddagsturen igår med ranger Dean bakom ratten. Vårt mål för kvällen var att åter besöka hyenorna för att se om de var kvar på samma ställe som igår, men i kväll skulle de få hård konkurrens om uppmärksamheten av ett annat djur med vassa klor. Vi hade inte mycket mer än lämnat campen, rullat ut från gården och ned för en liten backe och ned i en dalgång med bäck, när jag (= veckans rovdjursman nota bene) – får syn på ett lejon, bara knappa tjugo meter från bilen. Ett äkta lejon alltså. Här borde jag så klart ha följt instruktionerna, lugnt meddelat rangern och med stadig tanke och penna noterat alla de data jag ansvarar för. Istället slutade jag andas, förlorade helt talförmåga och fångade med stirrig blick Stefans och snart var vi alla varse att vi befann oss mitt emellan två honor, den ena med två ungar i sällskap. Lejonen däremot (i bjärt kontrast gentemot mig) var helt lugna, tittade stadigt mot oss i bilen innan de efter en lång stund valde att lämna platsen.

Här har jag alltså lugnat ned mig rejält, återfått andningen och kan styra nog över min egen blick för att kunna rikta den i kameralinsen. Här är alltså det första lejonet vi fick syn på.

Lugn, men ändå koncentrerad, gäspade hon långsamt i vår riktning.

Den andra honan, med en av ungarna.

Att möta ett lejon, eller som här fyra, i en öppen bil bara en liten bit ifrån är en svårbeskriven upplevelse. Ögonblickligt och rakt igenom fångande, så här i efterhand funderar jag om det faktiskt kan vara något nedärvt i generna som gör att jag reagerade som jag gjorde. Det är ju onekligen här vi har vår arts vagga. Impulsen reagera, kanske typ springa, i kombination med den inlärda kunskapen om det helt livsavgörande i att stilla sitta kvar i jeepen.
Så hur gick det då med min rapportering? Jodå, det ordnade sig. När jag sansat mig fångade jag både tid, koordinater och en kort beskrivning av händelsen. En beskrivning som jag senare vid stationen har i uppgift att utveckla i ett mer detaljerat formulär.
Jag har mött mitt första vilda lejon, och rapporterat det!

Share

På den östgötska savannen

Jag har blivit med ny kamera och beger mig på inrådan av mannen i fotobutiken ut för att lära mig hur den fungerar i god tid innan avfärd. I rollen som biätare castar jag blåmesen, som vävarfågel nötväckan och som den svarthuvade vitbukspapegojan talgoxen. De spelar sina roller galant och kameran sköter sig utmärkt. Så här blev de första bilderna (klicka för större format).

I brist på större djur fick rollen som lejon denna dag spelas av gaveln på hönshuset, detta för att testa den utlovat kraftfulla zoomen inför eventuella möten med djur jag gör klokast i att hålla visst avstånd till. Mannen i kamerabutiken hade rätt, kameran bjuder odiskutabelt bra möjligheter att ta sig närmare med ögat utan att riskera vidare närkontakt med farligheterna, eller i detta fall med Haga hönshus.

Utzoomat:

Inzoomat:

Jag känner mig nöjd, och åtminstone kameramässigt redo för resan. Inför känslan däremot, alltså känslan av att på riktigt möta ett lejon i sökaren, hur övar jag på den?

Share

Ny dag, ny kunskap

Jag har bestämt mig för att varje dag fram till avfärden den 23:e december lära mig nåt nytt om resemålet. I förrgår lärde jag mig att det finns sex vilda kattdjur dit vi ska, det var S som lärde mig. Fyra av dem lyckades jag gissa rätt på – lejon, gepard, leopard och vildkatt. De två andra hade jag aldrig hört talas om – serval och caracal. Nu visar sig dessa vara grymt coola och jag är glad att de finns med bland dessa sex. Det visar sig också vara så att åtminstone cervalen stundom hålls som husdjur och caracalen så åtminstone i ett fall. S och jag kollar youtubeklipp med den som alltid dubbla känslan av att önska dem friheten och samtidigt den starka viljan att äga dem själva. En av varje sort.

Gårdagens nya kunskap kom också från S. (Jag måste börja göra mer research själv, det här duger inte.) Det handlade om elefanter och om den strategi parken vi ska vara i valt för att elefantstammarna inte skall bli för stora. Jag trodde att det fanns för få elefanter, men så visade det sig alltså inte vara, åtminstone inte i detta fall. Om de blir för många välter och äter de nämligen träden i för hög grad och förvandlar savannen till öken. Typ så i alla fall. Hur som helst så leder alltså detta till att det på vissa ställen äger rum legaliserad jakt på elefanter, till exempel i Kreugerparken som ligger nära där vi ska vara. Metoden de istället valt i den park vi ska vara är selektiv sterilisering vilket ju låter betydligt bättre. Även de elefanter som klassas som ”för många” får alltså leva vidare som individer, men utan att göra sig fler.

Idag har jag ännu inte lärt mig något nytt, men tror bestämt att det ska bli namnet på den park vi ska vara i. Makalalireservatet, så heter det. Ma-ka-la-li. Inte helt lätt, men ju på inga vis omöjligt heller. Tusan vet varför jag haft så svårt att få det att fastna.
Nu sitter det hur som helst – Makalalireservatet.

Share