Påskyndad soluppgång

Vid Kirunas breddgrader stiger solen mycket långsamt. Om den stiger alls. Det passar bra ihop med människorna här. I Kiruna bor tålamod i stora doser. Jag tror det har att göra med den oresonliga naturen. När kylan biter i, och när det blåsten gör det samma, är det bara att vänta. När jorden bestämt sig för att härbärgera järnmalmen i vinkel snett under stan, är det bara att flytta. På själva staden alltså.

Efter att ha skrivit detta är det nog att betrakta som en våldsgärning att ladda upp en soluppgång i komprimerat format, där tjugo minuter trängts ihop till dryga en.
Men jag är annars orolig att du inte skulle se den i sin helhet, och det är den värd.

God morgon vackra värld.

Share

Inte som hemma

Det här med att stora delar av Kiruna skall flyttas. Oupphörligen fascinerande.
När jag frågar den unga hotellreceptionisten om hur det känns, lägger hon för ett ögonblick undan den putsade servicetonen i sin röst, och svarar mig allvarligt.
– Det kommer ju inte att kännas som hemma.

Hur bevaras historien om de små platserna? Om utsikten över torget från övervåningen från Folkets Hus, om bänken intill kiosken med den stora colaflaskan på taket. Det vilar ett extra stort ansvar för minnet hos människor som lever på en plats som blir till ett hål.

(Nordösterut, Kiruna, november 2011)

Share

I snörök mellan Kiruna och fjärran

Så här års behövs bara en låt i spelaren.
Bäst är den med Monica Törnell som inte finns att höra på spotify men väl här.
På spotify finns versionen med Jerry Williams som bara är nästan lika bra.

Så påminns jag av min vän Linda, att det finns en låt till. En låt som passar extra utmärkt sittandes på ett hotellrum precis intill det Folkets Hus som besjungs i texten.

(Utsikt över gruvan, Kiruna, november 2011)

Share