Jag niger ändå

Jag testade kameran om natten också, med zoomobjektivet riktad mot natthimlens enda ljusa punkt. Med frusna fingrar och rejält täta molnridåer mellan himlakroppen och mig hade jag inte förväntat mig att se så tydliga detaljer. Jag erinrar mig månhavens namn samtidigt som jag sörjer att jag idag glömt vilket hav som är vilket. Köldens hav, Farornas hav, Kända havet, Molnens hav, Klarhetens hav, Gränshavet och Stillhetens hav – genom all tid tomma på vatten, likväl hav.

Trots att månen är långt från ny, och jag ej Lena Nyman, går mina tankar direkt till den här (start 1.20):

För övrigt önskar jag att det ännu fanns ett program som hette Två och en flygel, och att Lena Nyman där var ständig gäst.

Share

På den östgötska savannen

Jag har blivit med ny kamera och beger mig på inrådan av mannen i fotobutiken ut för att lära mig hur den fungerar i god tid innan avfärd. I rollen som biätare castar jag blåmesen, som vävarfågel nötväckan och som den svarthuvade vitbukspapegojan talgoxen. De spelar sina roller galant och kameran sköter sig utmärkt. Så här blev de första bilderna (klicka för större format).

I brist på större djur fick rollen som lejon denna dag spelas av gaveln på hönshuset, detta för att testa den utlovat kraftfulla zoomen inför eventuella möten med djur jag gör klokast i att hålla visst avstånd till. Mannen i kamerabutiken hade rätt, kameran bjuder odiskutabelt bra möjligheter att ta sig närmare med ögat utan att riskera vidare närkontakt med farligheterna, eller i detta fall med Haga hönshus.

Utzoomat:

Inzoomat:

Jag känner mig nöjd, och åtminstone kameramässigt redo för resan. Inför känslan däremot, alltså känslan av att på riktigt möta ett lejon i sökaren, hur övar jag på den?

Share