Nya hyenor till världen

Den där hyeanalyan som var något av det första vi såg här i Makalali dög inte. Om det var lyan i sig, dess placering eller att vi lyste med vår strålkastare rakt in i boet vet bara hyenorna, i vilket fall valde de att flytta till en bättre. Som nu också vi hittat. Dagens morgontur gick dit då det berättats att en av hyenamatriarkerna helt nyss fått smått, med lite tur skulle vi få en skymt av någon av de små. Och tänka sig sån tur vi hade. Två av de minsta, antagligen födda i söndags, och ytterligare en liten fast betydligt större hängde runt den stora honan som mestadels låg ned med ungarna kravlandes omkring henne. Någon gång klev hon upp med ungarna följande henne i hasorna, de snart veckogamla ännu på vingliga ben. Ibland bestämde de sig själva för att ta en tur själva i buskaget kring lyan.

Nu undrar jag om det heter valpar, S tror att det nog gör det men håller med mig om att det inte är helt logiskt. Hundar har valpar och hyenan är ingen sån. Rent biologskt är de betydligt närmare kattdjuren, men mest är de väl sin egen. De lever i matriarkat där samtliga honor i flocken är överordnade hanarna och har kraftigare käkar än något annat djur här i reservatet, kanske i hela världen. Hur som helst tuggar de i sig både hull och hår av de djur som de eller någon annan dödat, även inkluderat själva skelettet vilket färgar bajset vitt som krita.
Mamma hyena

Vingliga ben

Liten hyena med dreglande mor

Share

När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Ännu fläckigare hyena

Att en lortig fläckig hyena blir ännu svårare att individbestämma (görs nämligen genom just fläckanas placering) för den rovdjursansvarige rapportören hyser Arrow ingen hänsyn till. I slutet av förra meningen framgår att jag till slut ändå lyckades. Hen (hyenor är på avstånd snudd på omöjliga att könsbestämma, och lika bra är ju det) kliver ut på vägen framför oss, luktar på leran, plaskar förstrött med tassen och lägger sig sedan ned med blicken i vår riktning. Somnar snart. Som vanligt sitter vi länge och tittar innan vi här lägger in backen och väljer en annan väg.

Share

Hyenor i natten

Efter julskålen på savannen där vi såg solen gå ned, mörknade det fort. Jättefort. Men vi skulle inte åka tillbaka till campen direkt, utan fortsätta en god stund genom den snart kolmörka bushen. Vi tar oss fram i en stor öppen jeep med vår medvolontär Rezhin som strålkastaransvarig. Hon har bara varit här en vecka, men har redan grym koll på hur saker och ting fungerar. Rangern Lukas kör.

Det är helt fantastiskt spännande, och trots att jag knappt sovit alls under det senaste ett och ett halvt dygns resandet håller mina nerver mig på helspänn. Ljuskäglan rör sig hastigt över och in bland buskarna och träden vi passerar. Då och då glimrar det till av ett ögonpar, nära eller en bit bort från bilen. Då stannar vi och tittar vad det är.

Vi har redan hunnit se en mängd djur under den intensiva eftermiddagen, och det rimliga skulle vara att jag helst hade velat åka hem och lägga mig, men när vi får syn på ett alldeles särskilt par ögon, vilka helt tydligt fångar Lukas koncentration litet extra, blir jag åter klarvaken. En hyena.

Vi följer den försiktigt med bilen och snart möter vår ljuskägla en hel familj. Det är svårt att se riktigt hur många de är, men tydligt är att de har ett gryt (eller vad det kan tänkas heta? För exaktare terminologi hänvisar jag so vanligt till S på djuriskt.se) just här och att det är betydelsefull uppgift för Siyafunda att veta. Just hyenor hör till de stora rovdjur som är viktiga att hålla litet extra koll på för att förstå balansen i reservatet. När de beslutar sig för att upprätta ett nytt boställe är det en viktig kunskap att dokumentera. Vi befinner oss bara ett kort stenkast från gruppen.

Vi sitter i bilen länge och bara tittar, innan den lilla gruppen beslutar sig för att promenera ut i kringliggande buskage, kanske för en nattlig jakt. När en av de större hyenorna passerar någon enda meter från jeepen med blicken riktad åt vårt håll, ser jag hur stora de faktiskt är. Skitstora. Men vi är större, understryker Lukas, eller rättare sagt så länge vi stannar i bilen så uppfattas vi så av djuren. Våra kroppar och bilen uppfattas som en sammanhängande varelse, menar han vilket gör att de flesta djur – även de potentiellt farliga – gör en uppskattning av sin egen storlek i relation till oss och därför lämnar bilen i fred. Elefanter gör ibland (helt korrekt) en annan bedömning och det händer inte alldeles sällan att det står i tidningen om en elefant som av olika anledningar drabbats av dåligt humör och vänt en jeep uppochned. Fast någon elefant har vi inte träffat än. Det är också viktigt att vi inte reser oss upp i jeepen, då en upprest människa i bilen kan skilja ut sig från helheten och som följd liksom avslöja illusionen om den sammanhängande helheten.
Jag har inga svårigheter att lydigt sitta ned på mitt säte.

Share