Det verkligt chockerande

Jag är på vernissage. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotoserie Jerusalem som hänger på Södra Teaterns Kägelbanan mellan 4-13 januari. Bilderna är stora och rummet draperat i mörker med välriktade ljuskäglor mot motiven. Besökarna är många.  Jag står framför ett av fotografierna när en förvånad person vänder sig till mig och säger:
– Jag förstår inte allt ståhej runt detta, det påstått provocerande. Det finns väl inget chockerande i dom här bilderna?
– Nej, svarar jag, och det är väl just det som är chockerande. Ståhejet.

Elisabeth Ohlson Wallins bilder blir till i mötet mellan det avbildade rummet, de individer hon fotograferar och de tematiska arrangemang hon skapar. Det riktigt stora i hennes konst uppstår dock efter fotoögonblicket, när bilderna möter sitt sammanhang, det vi ofta kallar verkligheten – publiken, samhället och inte sällan religionerna. Så var det med Ecce Homo i Uppsala domkyrka 1998, och så blev det även drygt tolv år senare med JerusalemVärldskulturmuseet i Göteborg. Elisabeth är en modig och samhällstillvänd konstnär, av den sort som både vill och som gör stor skillnad.

I Stockholm är det alltså Södra Teatern som visar utställningen där du kan se den i ytterligare en vecka till. En för bildkonst ovanlig, men mycket god idé är att du bokar biljett till en specifik tidpunkt då du under en timme har tillträde till utställningen. På så vis kan du vara säker på att fri från trängsel, i lugn och ro få möta utställningen.

(Kort intervju med Elisabeth från TV4:s Nyhetsmorgon)

Share