Pampigt avslut

Det är dags för min allra sista gamedrive under vistelsen, det vill säga en av vanligtvis två flertimmarsturer genom bushen där vi dokumenterar vad vi ser. Med en numera stadig rutin tar jag fram listorna vi fyller med artnamn, ålder, kön, placering och klockslag efter varje observation. Ett stråk av vemod vilar över bilen, ja hela bushen faktiskt. Varje händelse färgas av insikten att detta kanske är den sista gnuen, sista näshornsfågeln, sista radioutropet, sista giraffen vi ser och hör för den här gången. Vemod kan vara fint, men riskerar att i alltför stora doser flytta en från det nu som är nyckeln till allt nytt.

Så brakar det till i buskarna intill vägen och en stor elefant kliver ut mot vår jeep. Jag noterar tabellens värden samtidigt som vi följer det stora djuret vidare mot en trumpetsignal från en annan snabel en bra bit längre bort. Händelser som denna kräver absolut närvaro från alla i bilen, sista-gångs-tankarna blåses på ett ögonblick bort. Varje händelse är ny och elefanter stora, om en liten stund också väldigt många. Bushen öppnar sig och där möter vi en hjord på nära tjugo individer var av ett par mycket små. Den stora matriarken som leder gruppen kliver fram för att inspektera både oss och volontärerna i den andra bilen vilka hört vårt utrop på radion och kört dit de med.

Av alla djur vi mött under veckorna är elefanterna de som förhåller sig mest tänkande kring bilarna och oss i dem. Här vilar ingen tvekan om att de förstår att fordonen är ett och att vi som sitter i dem egna individer. Rangerna pratar med dem lugnande, sträcker ibland upp en hand och elefanterna svarar med sin snabel. Med öronens positioner meddelar de sinnesstämningen och när de små ögonen möter våra resulterar det tydligt i tankar med komplexa överväganden bakom den stora pannan.

När matriarken förstått att vi är fredliga sprider hjorden, som hittills stått tätt intill varandra, ut sig och avslöjar två mycket små individer som stått skyddade i den stora gruppen. Ett elefantbarn är det sötaste som finns, två blir nästan för mycket. Den egna snabelns avancerade muskulatur är ännu inte bemästrad och både den och de små benen vinglar till på det raraste av vis. Övriga elefanter tar gemensamt ansvar för de små. Världens barn är allas barn.

Det är lika storslaget som elefanterna är stora, små och många. I en grand final som ger rysningar längs ryggraden delar vi stunden tillsammans och det känns grymt bra att den andra jeepen, som vanligtvis befinner sig i en helt annan del av reservatet när vi är ute och kör, är på plats. Med van penna noterar jag sexton honor, två yngre och ytterligare två riktigt små. Tätt följda av två tjurar som förhoppningsfullt men på behörigt avstånd följer matriarkens hjord vidare genom buskagen. Jag kan det här nu, i bemärkelsen behärskar det. Riktigt nog kommer jag aldrig att få.

Share

När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Omringade av elefanter

Igår var det dags att följa med rangern Dean för att se om vi kunde hitta någon av de fyra elefanthjordar som lever i Makalai och se var de befann sig och hur de mådde. Vi åkte länge längs vägarna, det gör vi ofta, och varje ny ledtråd bygger upp spänningen inför det möte som eventuellt väntar oss. I det här fallet ett där barken blivit nyligen äten av, spår från deras gigantiska fötter och färskt bajs. När vi åkt i över ett par timmar och det precis börjar skymma får vi syn på det vi sökt efter. Flera elefanter står i ett snår på andra sidan av en öppnare yta och helt snart skall vi förstå att hela hjorden är samlad. Elefanter leds av matriarker och just denna av Queenie, en av de stora elefanthonorna i reservatet. Den här kvällen är även en av de stora hanarna närvarande Bombyx, som i vanliga fall rör sig utanför flocken, och ytterligare någon yngre hanne på plats.

Det prasslar snart i varenda buske och innan jag hunnit ta in att vi faktiskt hittat de första tre, har vi snart elefanter runt omkring oss från alla håll. Elva stycken närmare bestämt. Shit vad dom är stora. Enorma! Det känns som att jag aldrig varit nära en elefant tidigare trots att jag så klart sett dem på zoo flera gånger. Den känslan gäller för övrigt alla mina möten hittills med djuren här.

Elefanter är det enda djur vi möter som kan vara farliga trots att vi sitter kvar i bilen eftersom de ganska enkelt, vid eventuell humörsvängning, kan besluta sig för att tippa omkull bilen och därefter gör det mycket fort. (Vilket i sig är snudd på obegripligt då bilarna vi åker i verkligen är rätt stora.) Därför lyder vi alla i bilen ranger Dean omedelbart när han säger åt oss att sitta blick stilla efter att en av de riktigt stora djuren långsamt men mycket målmedvetet rör sig i vår riktning. Han reser en hand och säger med stark men vänlig röst, ”go away”. Elefanten reser omedelbart snabeln som ett tecken på att den har hört, men väljer att inte omedelbart lyda den mänskligt formulerade ordern. Som för att visa vem som ändå har sista ordet går den nära nära förbi, kanske två meter från bilen, längst bak precis där jag sitter innan den möter upp med ytterligare en bjässe. Jag hör hur den svingar sin snabel, men lyder rangerns order och försöker sitta blick stilla. Ännu ett sluta-andas-ögonblick är förbi, Dean startar jeepen och vi kör hemåt igen.

Share

Månen tvärtom

Det finns ett fiffigt tankesätt om att när månen ser ut som ett komma, så är den på väg just med det – alltså att komma, närma sig full. Att detta inte är en global sanning förstod jag först nyss, då jag i förrgår trodde att jag närmade mig allt mörkare och stjärnklarare nätter, men i natt konstaterar att det är månen här nedan som nu reser sig över oss.

I natt kommer jag att drömma om en elefant som flåsar med sin snabel i min nacke. Det känner jag på mig rätt så säkert efter den helt nyliga upplevelsen att på mycket nära håll ha stirrat rakt in blicken här.

Share

Ny dag, ny kunskap

Jag har bestämt mig för att varje dag fram till avfärden den 23:e december lära mig nåt nytt om resemålet. I förrgår lärde jag mig att det finns sex vilda kattdjur dit vi ska, det var S som lärde mig. Fyra av dem lyckades jag gissa rätt på – lejon, gepard, leopard och vildkatt. De två andra hade jag aldrig hört talas om – serval och caracal. Nu visar sig dessa vara grymt coola och jag är glad att de finns med bland dessa sex. Det visar sig också vara så att åtminstone cervalen stundom hålls som husdjur och caracalen så åtminstone i ett fall. S och jag kollar youtubeklipp med den som alltid dubbla känslan av att önska dem friheten och samtidigt den starka viljan att äga dem själva. En av varje sort.

Gårdagens nya kunskap kom också från S. (Jag måste börja göra mer research själv, det här duger inte.) Det handlade om elefanter och om den strategi parken vi ska vara i valt för att elefantstammarna inte skall bli för stora. Jag trodde att det fanns för få elefanter, men så visade det sig alltså inte vara, åtminstone inte i detta fall. Om de blir för många välter och äter de nämligen träden i för hög grad och förvandlar savannen till öken. Typ så i alla fall. Hur som helst så leder alltså detta till att det på vissa ställen äger rum legaliserad jakt på elefanter, till exempel i Kreugerparken som ligger nära där vi ska vara. Metoden de istället valt i den park vi ska vara är selektiv sterilisering vilket ju låter betydligt bättre. Även de elefanter som klassas som ”för många” får alltså leva vidare som individer, men utan att göra sig fler.

Idag har jag ännu inte lärt mig något nytt, men tror bestämt att det ska bli namnet på den park vi ska vara i. Makalalireservatet, så heter det. Ma-ka-la-li. Inte helt lätt, men ju på inga vis omöjligt heller. Tusan vet varför jag haft så svårt att få det att fastna.
Nu sitter det hur som helst – Makalalireservatet.

Share