Döden går i grönt


”Look, a boomslang*”, säger Tim, en av de mest skarpögda volontärerna och rangern Lukas bromsar in. En illgrön, dryga metern lång kropp lyser mot den torkade lerbädden. Den reser sitt huvud, ser på oss och slingrar sen iväg. Då ser samme Tim att den lämnat något efter sig, en brun liten varelse rör sig där ormen just låg. Jag har länge längtat efter att få se en kameleont, men inte så här. Innan vi hunnit fram ser jag hur den lilla kroppen långsamt skiftar från brunt till att anta samma färg som den orm som snart bragt den om livet. Vi står omkring den och dess uppvända öga stirrar rakt emot oss. Den öppnar munnen för att suga in ett andetag den aldrig ska att använda sig av, famlar med sina små tudelade fötter i luften och dör.
Döden går i grönt. Denna dag i dubbel bemärkelse.

(* Boomslang är för övrigt en av Afrikas giftigaste ormar också för människor. Dess gift hindrar blodet att koagulera och inre blödningar gör i slutskedet att blod tränger ut ur alla kroppens öppningar. Sen är det slut, också för oss.)

Share

Pest eller kolera. Eller rabies.

S fortsätter att ägna kvällarna åt läsning inför kommande möten med djur. Jag fördjupar mig i potentiella sjukdomar och död.

Rabies är en av de sjukdomar som listas under rubriken ”ökad risk”, men som ändå inte anses hög nog för att vidta förebyggande åtgärder.
Samtidigt läser jag på Smittskyddsinstitutets hemsida…
Jag undrar, kan orsakerna och vägen till död beskrivas mer avskräckande?
I det fortsatta stycket gällande riskgrupper läser jag sen följande…
Är det nått jag får starka impulser till i kontakten med djur är det att klappa dem.
Tänk dig själv, i möte med den här lille gynnaren som ser ut som en vanlig tamkattunge men som hör till arten afrikansk vildkatt.

Share

Museal samling

I den enorma källarvåniningen på Naturhistoriska riksmuseet finns ett rum där mängder av pälsdjur hänger uppflådda i långa rader från golv till tak. De flesta dödade av mänsklig hand, med tvivelaktiga motiv (som om det skulle finnas andra), genom historien fram till nu. Det är ett ruskigt ställe. Tummen upp för Myrorna som fattat det kloka beslutet att inte medverka i den smutsiga pälsbranschen, och som istället ser till att inlämnade kappor och jackor istället hamnar här – i det museala sammanhang där pälsar som inte sitter kvar på deras rättmätiga ägare hör hemma.

Share

Beroende, tillit och död

Riksteaterns och Marcus Lindeens föreställning Djur som dör – Rapporter #1Stockholms stadsteater ikväll. 193 döda djur senare tänker jag nu på de husdjur min blick möter varje dag. Den grå katten på insidan av fönstret mitt emot, hundarna i änden av de fastknutna kopplen utanför ICA. Och beroendet.

Ett totalt beroende ger inte utrymme för något annat val än tillit. Total den med. Alternativet är vansinne, så tänker jag. Kanske är det just det som händer när ett husdjur plötsligt ändrar karaktär, när katten oförklarligt river mattes mjuka kind. Och hunden en dag faktiskt biter den hand som föder den. Beroendet står orubbligt. När tillgivenheten tappar fästet, om blott en kort sekund, är det ovillkorligen början på slutet.

Sannolikt gäller precis detsamma när båda parter är människor.
Beroende föder tillit.
Totalt beroende föder total tillit.
Föder död.

Share