En annan inställning

På väg för att träffa lillebror och sedan gå till gymmet passerar jag en störtad grön ödla. Jag väljer att inte se det som ett omen kopplat till mitt trettioendagarslöfte. Min känsla i kroppen under och efter träningen sammanfaller må hända med plastdinosauriens uttryck, men där slutar likheterna. Litet senare ska min kloke lillebror uppmärksamma mig på olämpligheten att som här formulera lustigheter över mitt eget motstånd, och det har han helt rätt i. Jag vinner inget på att inför mig själv och andra markera min höga tröskel inför träningen. Ändå gör jag det. Det finns nåt här värt att klura vidare kring.

Share