Individuell ångest vs. gemensamma krav

Det är något i grunden rörande över sopsortering, utöver att det såklart också är bra. Och ändå, nog är det något som känns litet i obalans? I det individuella trycket att i varje ögonblick ta det totala ansvaret gentemot omvärlden, ett rätt sätt att agera bland hundra möjliga, varje dag, i varje sekund, förblindas vi kanske för var som verkligen behöver göras? Hårt pressade under ett (för all del rättmätigt) dåligt samvete för alla de val där vi satt vårt eget kortsiktiga bästa framför andras och planetens. Och jämförandet med vår granne, för att landa på rätt sida gränsen, eller hitta någon annan individ att skylla på. Vad är det vi missar? Jo bilden, den hela. Den där vi lyfter blicken från vår egen sophög och tillsammans undersöker vilka åtgärder som är än mer akuta än att vi ordentligt diskar ut konservburken med krossade tomater och själva placerar den i rätt återvinningskärl.

En konspiratorisk dag tänker jag att sopsorteringen är ett välfungerande trick för att få oss just så upptagna av vår egen lilla ansvarsbit att vi missar de stora och i grunden kursändrande krav vi skulle kunna ställa om vi gjorde det tillsammans, i kollektiva överenskommelser där vi gemensamt sätter ramarna för vad vad som ens skall produceras från första början. Istället står vi nu där framför återvinningskärlet i enda sällskap av vårt eget dåliga samvete och suckar över en förpackning som innehåller såväl plats, papper och en botten av metall och undrar över hur sjutton vi ska lösa det här. Sväljandes kameler.

Jag tycker att dramatikern Anders Duus fångar denna frågeställning så himla bra i kortpjäsen Kvitta Carlos Ghosn ringer upp Helena Pettersson som ingår i Radioteaterns serie Möjliga samtal. En serie där människor som ännu inte träffats – men som har något viktigt att säga varandra – gör just det. Ett lyssningstips från mig.

(Återvinningsstationen på Timmermansgatan, Södermalm)

Share