Födda i bushen

”Trust your instincts”, säger vår ranger Robin när vi kommer fram till platsen för nattens sleep-out. Ni har lärt er massa teoretisk kunskap i föredraget nyss, men det viktigaste är mycket enkelt: lita på era instinkter. Det var här i den afrikanska bushen vi människor uppstod och vi har i flera hundra tusen år överlevt precis just här. Vi har mött faror och utmaningar, årstidsskiftningar och vilda djur. Kunskapen ligger i oss. Lyssna till den.
I mina öron låter det rätt flummig, men eftersom jag redan glömt en del av det jag nyss lärt mig under föreläsningen väljer jag att tro honom.

Vi är snart igång med att samla brasved inför natten. Tunga grenar släpas från buskagen in mot mitten av den öppna yta vi valt som sovplats. Så ropar Darren och Christine att vi ska komma dit, de har hittat något i sanden. Jodå, visst är det lejonspår. Rätt färska till och med, och vips är vi på helspänn igen.

Ska vi verkligen sova här? Är njutningen i detta, den som alla rangers talar om, verkligen värt de faror som rent bokstavligt kan lura i buskarna omkring oss? Vi tittar igen på lejonspåren, möts i ett nervöst fnitter och fortsätter sen att samla torr ved till den högen som snart är tillräckligt stor.

S och jag turas om att träna på utmaningen att både agera aggressivt och samtidigt backa, som vi ska göra om vi möter ett lejon alltså. Det är som en statusövning i improvisationsteater tänker jag, en ganska svår sådan. Jag tänker också på den där elefanten som rundade vår bil förra veckan, den visste precis hur det går till.

Min huvudbonad agerar tombolahatt i utlottningen av nattens ansvarspass. S och jag drar en ordentlig nitlott. Först sova, sen vaka, sen sova igen.

Efter att alla rullat ut sin sovsäck kommer någon ihåg en klok vän som påmint om det olämpliga i att rulla ut sin bädd långt innan det är dags att lägga sig i den själv. Detta eftersom någon annan kan söka upp sovplatsen och redan ha flyttat in i säcken innan det är dags att krypa ned i den själv. (Läs ormar, spindlar och skorpioner.) Några sekunder senare är säckarna åter i sina fodral.

Som vanligt blir det mörkt mycket fort och i kväll döljs måne och stjärnorna av ett tjockt molntäcke. Det blir svart som i en säck omkring oss. Efter avslutad måltid går alla utom de som har första vakpassen och lägger sig. Det är oklart hur många som verkligen somnar.

När S och jag väcks mitt i natten för att påbörja vårt pass händer nåt märkligt. Rädslan släpper. En stor koncentration finns kvar, men oron, spekulationen om att inte fixa det om något skulle hända – den släpper. Kanske har han rätt Robin, jag är gjord för det här. Jag behärskar elden, möten med de vilda djuren och mörkret likaså. Eller så är jag bara trött och det i sig lugnar mina nerver.

Vi följer instruktionerna om att var tionde minut gå till jeepen och med den lösa strålkastaren lysa in i mörkrets alla riktningar. Rovdjursögon är röda i reflexen.
Inget händer. Eller rättare sagt en hel massa händer, men inget av det farliga vi tränat på. En schakals skall i buskarna, en skorpionspindel och en förvisso väldigt stor men ändock vandrande pinne passerar oss.

När det ljusnar ser himlen ut så här och våra sovsäckar har blivit våta på ovansidan.

 

Share

När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Inte vilken skata som helst

Jag ber rangern Lukas att stanna bilen och backa tillbaka några meter för att visa honom mitt fynd, ”Där i trädet!”, säger jag och pekar. Lukas skrattar och påstår att det är som att jag bett honom att rapportera fyndet av en helt vanlig hund på stan, det finns tusen och åter tusen av dem här. I trädet sitter en fantastisk gulnäbbad näshornsfågel, som för all del är vanlig i den sydafrikanska bushen men inte desto mindre fantastisk. S och övriga volontärer i jeepen håller med mig. Jag påminns om hur lätt det är att bli blind för det vi ser ofta, och hur viktigt det är att bestrida mekanismerna som gör att så sker. Denna gulnäbbade näshornsfågel är ju inte vilken skata som helst – eller rättare tänkt så är det väl precis just det den är! Som en av de skator som alltid bott i granen intill min farmors hus och som hon varje dag, år efter år, enträget delade med sig till av sin egen mat och från sitt köksfönster tittade på hur de åt och gömde undan inför vintern. ”Skator är lika bra och spännande fåglar som de småfåglar som folk matar med köpefrön i sina automater”, konstaterade hon, ”det är bara det att de flesta inte tittar tillräckligt noga och länge”. Jag tänker att även Lukas kanske tittar en aning annorlunda på den stornäbbade figuren nästa gång han möter den.

Apropå näbben förresten, den använder denna näshornsfågel gärna för att mumsa i sig sin favoritföda: dyngbagge. Paret jag mötte på vägen här om dan får se upp.

Share