Den mest svårfångade av de fem

The Big Bive är en term med dunkla rötter, då det en gång i tiden var samlingsnamnet på det storvilt som ansågs både svårast och farligast att döda. Idag är den värsta av detta sorgliga dårskap tack och lov förbi även om flera av djuren fortfarande är utsatta för hot. Mer om det senare. Idag används termen Big Five istället som en slags målbild för en riktigt lyckad safari – eller i vår fall volontärskap – där du ska ha sett såväl lejon, elefant, noshörning, afrikansk buffel och leopard. Den sistnämnda är vanligtvis den allra svåraste att se, men här längs vägen fångade rangern Dean i alla fall dess spår med blicken. Tyvärr vek de av ut i bushen och den smidiga leoparden är svår att spåra om den inte som här promenerat i sand eller dödat ett byte.


En leopard var här. Men var är den nu?

 

Share

Omringade av elefanter

Igår var det dags att följa med rangern Dean för att se om vi kunde hitta någon av de fyra elefanthjordar som lever i Makalai och se var de befann sig och hur de mådde. Vi åkte länge längs vägarna, det gör vi ofta, och varje ny ledtråd bygger upp spänningen inför det möte som eventuellt väntar oss. I det här fallet ett där barken blivit nyligen äten av, spår från deras gigantiska fötter och färskt bajs. När vi åkt i över ett par timmar och det precis börjar skymma får vi syn på det vi sökt efter. Flera elefanter står i ett snår på andra sidan av en öppnare yta och helt snart skall vi förstå att hela hjorden är samlad. Elefanter leds av matriarker och just denna av Queenie, en av de stora elefanthonorna i reservatet. Den här kvällen är även en av de stora hanarna närvarande Bombyx, som i vanliga fall rör sig utanför flocken, och ytterligare någon yngre hanne på plats.

Det prasslar snart i varenda buske och innan jag hunnit ta in att vi faktiskt hittat de första tre, har vi snart elefanter runt omkring oss från alla håll. Elva stycken närmare bestämt. Shit vad dom är stora. Enorma! Det känns som att jag aldrig varit nära en elefant tidigare trots att jag så klart sett dem på zoo flera gånger. Den känslan gäller för övrigt alla mina möten hittills med djuren här.

Elefanter är det enda djur vi möter som kan vara farliga trots att vi sitter kvar i bilen eftersom de ganska enkelt, vid eventuell humörsvängning, kan besluta sig för att tippa omkull bilen och därefter gör det mycket fort. (Vilket i sig är snudd på obegripligt då bilarna vi åker i verkligen är rätt stora.) Därför lyder vi alla i bilen ranger Dean omedelbart när han säger åt oss att sitta blick stilla efter att en av de riktigt stora djuren långsamt men mycket målmedvetet rör sig i vår riktning. Han reser en hand och säger med stark men vänlig röst, ”go away”. Elefanten reser omedelbart snabeln som ett tecken på att den har hört, men väljer att inte omedelbart lyda den mänskligt formulerade ordern. Som för att visa vem som ändå har sista ordet går den nära nära förbi, kanske två meter från bilen, längst bak precis där jag sitter innan den möter upp med ytterligare en bjässe. Jag hör hur den svingar sin snabel, men lyder rangerns order och försöker sitta blick stilla. Ännu ett sluta-andas-ögonblick är förbi, Dean startar jeepen och vi kör hemåt igen.

Share

Månen tvärtom

Det finns ett fiffigt tankesätt om att när månen ser ut som ett komma, så är den på väg just med det – alltså att komma, närma sig full. Att detta inte är en global sanning förstod jag först nyss, då jag i förrgår trodde att jag närmade mig allt mörkare och stjärnklarare nätter, men i natt konstaterar att det är månen här nedan som nu reser sig över oss.

I natt kommer jag att drömma om en elefant som flåsar med sin snabel i min nacke. Det känner jag på mig rätt så säkert efter den helt nyliga upplevelsen att på mycket nära håll ha stirrat rakt in blicken här.

Share

Hej skorpion!

När du ska flytta en sten eller stor gren som ligger på vägen, vilket alltså har varit en av morgonens uppgifter, är det viktigt att du gör det rätt. Rätt sätt är att först vända upp stenen, och då börja med sidan bort från dig, så att det som eventuellt bor där under ska välja att krypa bort från dig, och inte mot. Detta är mig rangern Lukas, på förekommer anledning. En anledning vilken jag nedan fångade på kort.

Det är lät att bli lite osorterat skräckslagen vid mötet med en skorpion, men faktum är att denna inte hör till de farliga. Den generella regeln är att stora klor och tunn svans (som denna) betyder inte så farlig, medan det omvända kan vara giftiga som bara den. Men ”ont så in i helvete” gör dom dock oavsett storlek på både svans och klor, berättar Lukas.

Förvånansvärt stor var den, rackaren och stackaren vars hem jag flyttade på.
S dokumenterar liksom jag på behörigt avstånd.

Share

Städa i skogen

Idag hade vi sovmorgon och började inte arbeta förrän 6.30, en sån lyx! Detta för att dagens första pass inte involverade djur utan röjning av vegetation längs några av vägarna i reservatet. Det är ett verkligen ett myllrigt vägsystem i reservatet, där vi rör oss fram med bilarna. Faktum är att vi för bilarnas skull hade kunnat köra nästan var som helst, de rör sig bokstavligt ganska lätt över både stock och sten, men för att skydda vegetation och smådjur är det viktigt att bilarna till största grad väljer att hålla sig på vägarna.

Efter att två dagar i rad ha mött lejon på mycket nära håll (ja, jag har ännu bara berättat här på bloggen om den första) är det en rätt speciell känsla att kliva ur bilen och med sågen fokusera på de träd som växer intill, stenar som rullat upp och grenar som fallit ned på vägarna. Skyddslös och väldigt liten går jag med mitt trädgårdsverktyg längs vägen, men aldrig längre bort än att jag ser bien och alltid i sällskap med andra. Så lyder instruktionerna. Jag hör en gnu muttra i ett buskage en bit bort, men det är allt.


Lukas, George, Tim och Rezhin.


Rezhin och Lukas.

Den stora utmaningen i väghållningen är elefanterna vilka gillar att välta träd och inte sällan över vägen. Det som då sker, om inte trädet undanröjs, är att jeeparna som behöver passera börjar köra runt det välta trädet istället och snabbt bildas nya slingriga vägsträckor med olika grader av kaos som följd. Vi var i en del av Makalali igår som förvaltas av andra parkägare än Siyafunda (vilka vi arbetar för) som lider av den olyckliga kombinationen många röjiga elefanter och dålig väghållning. Följderna var minst sagt oordnade. Men som sagt, idag med ranger Lukas i spetsen och Siyafundas pigga och starka volontärer hålls ställningarna i schack.


Tim och Lukas sågar upp ett elefantvält träd av den mindre sorten.

Share