Döden går i grönt


”Look, a boomslang*”, säger Tim, en av de mest skarpögda volontärerna och rangern Lukas bromsar in. En illgrön, dryga metern lång kropp lyser mot den torkade lerbädden. Den reser sitt huvud, ser på oss och slingrar sen iväg. Då ser samme Tim att den lämnat något efter sig, en brun liten varelse rör sig där ormen just låg. Jag har länge längtat efter att få se en kameleont, men inte så här. Innan vi hunnit fram ser jag hur den lilla kroppen långsamt skiftar från brunt till att anta samma färg som den orm som snart bragt den om livet. Vi står omkring den och dess uppvända öga stirrar rakt emot oss. Den öppnar munnen för att suga in ett andetag den aldrig ska att använda sig av, famlar med sina små tudelade fötter i luften och dör.
Döden går i grönt. Denna dag i dubbel bemärkelse.

(* Boomslang är för övrigt en av Afrikas giftigaste ormar också för människor. Dess gift hindrar blodet att koagulera och inre blödningar gör i slutskedet att blod tränger ut ur alla kroppens öppningar. Sen är det slut, också för oss.)

Share

Lejonchock

Som jag redan skrivit är det jag som har rovdjursansvaret denna vecka vilket alltså knappast kommer att innebära att jag jobbar ihjäl mig. Men tänka sig, även i det lilla går det att misslyckas stort. Det var på eftermiddagsturen igår med ranger Dean bakom ratten. Vårt mål för kvällen var att åter besöka hyenorna för att se om de var kvar på samma ställe som igår, men i kväll skulle de få hård konkurrens om uppmärksamheten av ett annat djur med vassa klor. Vi hade inte mycket mer än lämnat campen, rullat ut från gården och ned för en liten backe och ned i en dalgång med bäck, när jag (= veckans rovdjursman nota bene) – får syn på ett lejon, bara knappa tjugo meter från bilen. Ett äkta lejon alltså. Här borde jag så klart ha följt instruktionerna, lugnt meddelat rangern och med stadig tanke och penna noterat alla de data jag ansvarar för. Istället slutade jag andas, förlorade helt talförmåga och fångade med stirrig blick Stefans och snart var vi alla varse att vi befann oss mitt emellan två honor, den ena med två ungar i sällskap. Lejonen däremot (i bjärt kontrast gentemot mig) var helt lugna, tittade stadigt mot oss i bilen innan de efter en lång stund valde att lämna platsen.

Här har jag alltså lugnat ned mig rejält, återfått andningen och kan styra nog över min egen blick för att kunna rikta den i kameralinsen. Här är alltså det första lejonet vi fick syn på.

Lugn, men ändå koncentrerad, gäspade hon långsamt i vår riktning.

Den andra honan, med en av ungarna.

Att möta ett lejon, eller som här fyra, i en öppen bil bara en liten bit ifrån är en svårbeskriven upplevelse. Ögonblickligt och rakt igenom fångande, så här i efterhand funderar jag om det faktiskt kan vara något nedärvt i generna som gör att jag reagerade som jag gjorde. Det är ju onekligen här vi har vår arts vagga. Impulsen reagera, kanske typ springa, i kombination med den inlärda kunskapen om det helt livsavgörande i att stilla sitta kvar i jeepen.
Så hur gick det då med min rapportering? Jodå, det ordnade sig. När jag sansat mig fångade jag både tid, koordinater och en kort beskrivning av händelsen. En beskrivning som jag senare vid stationen har i uppgift att utveckla i ett mer detaljerat formulär.
Jag har mött mitt första vilda lejon, och rapporterat det!

Share

Tidig start

När jag var liten brukade jag följa farmor till julottan på juldagen (jag älskade att se på hur kyrkfolket med stegar tända alla ljus i kronorna från taket) men sedan dess har jag nog aldrig gjort en så tidig uppgång dagen efter ett julaftonsfirande. Men igår var det dags igen. Redan kl. 4.50 ringde mobilen och en dryg halvtimme senare bar det iväg. Så ser morgonrutinen ut. Vi har alla olika uppgifter i bilen, att spana efter och dokumentera olika sorters djur. Jag känner mig mycket nöjd över att ha tilldelats rovdjursansvaret, eftersom det är så sällsynt. Vilket i praktiken innebär att jag får möjlighet att åka med och mest se hur andra gör innan det för egen del är dags för någon mera omfattande kategori. S däremot har tilldelats General sightings vilket tvärt om innebär att han skriver nästan hela tiden, för nya djur dyker idag upp bakom nästan varje sväng.

Vi introduceras innan avfärd till systemet av kartor och tabeller.

Att fler ögon ser bättre än få är en viktig princip i jeepen. Alla spanar åt olika håll, pekar och hjälper varandra hitta rätt med blicken. Här Olga och Nezhin.

Bland det första vi ser är ett gäng zebror. Observera att klockan är typ sju på morgonen här på bilden. Gryningen sker fort här och vips så är det dag.

Jag lär mig att en av de praktiska funktionerna med zebrans ränder är att det funkar som ett slags fläktsystem i mötet med solens strålar. När de svarta ränderna absorberar ljuset, och det vita stöter ifrån bildas en lätt luftturbulens runt hela kroppen. Fantastiskt fiffigt.

Stefans lista tecknas full innan morgonens pass är över. Min är ännu behagligt tom. Dagens tur har gått längs en så kallad Set route där samma tur körs igen, samma dag varje vecka, för att på så vis kunna se förändringar över tid.

Share