Dyngbagge på väg

Vart de ska vet jag inte, men det står tydligt att de en spikad destination. Paret dyngbagge rör sig i beslutsam takt och ritkning. Att leta en noshörning, men hitta ett kryp, en sån dag är det. Rangern Robin ber litet uppgivet om ursäkt för det uteblivna storviltet, men jag är inte besviken. Noshörning har jag sett tidigare, men detta – aldrig. Det är en i den lilla skalan imponerande och djupt humoristisk uppvisning. Honan fastklamrad på den noga utbejslade bollen i bajs och hanen med bakbenen på dyngan och frambenen i marken puttande sig framåt. Ihärdigt. Ibland råkar honan – som alltså snurrar runt, runt och runt igen – hamna precis framför bollen på nedvägen och alltså utgöra ett gupp. Bollen tar för ett ögonblick en annan riktning, hanen tappar fästet, ramlar i marken, springer ikapp bollen och upp i startläget igen. Och så vidare, igen och igen.

Det är lätt att luras av bildens brist på skalor och ens egna referenser till svenska småbaggar, men bajsbollen är alltså rätt stor. En dryga tio centimeter skulle jag tro.

Robin berättar vad de letar efter och varför och hur de gräver ner den stora bollen av bajs i jorden när de kommer fram. Han berättar kanske också om varför de inte hjälps åt med transporten, utan alltid rullar vidare skiten i samma spår. Men jag är så upptagen av det lustiga ekipaget att jag helt glömmer att lyssna. Kunde stå här hela dan.

Share