Pampigt avslut

Det är dags för min allra sista gamedrive under vistelsen, det vill säga en av vanligtvis två flertimmarsturer genom bushen där vi dokumenterar vad vi ser. Med en numera stadig rutin tar jag fram listorna vi fyller med artnamn, ålder, kön, placering och klockslag efter varje observation. Ett stråk av vemod vilar över bilen, ja hela bushen faktiskt. Varje händelse färgas av insikten att detta kanske är den sista gnuen, sista näshornsfågeln, sista radioutropet, sista giraffen vi ser och hör för den här gången. Vemod kan vara fint, men riskerar att i alltför stora doser flytta en från det nu som är nyckeln till allt nytt.

Så brakar det till i buskarna intill vägen och en stor elefant kliver ut mot vår jeep. Jag noterar tabellens värden samtidigt som vi följer det stora djuret vidare mot en trumpetsignal från en annan snabel en bra bit längre bort. Händelser som denna kräver absolut närvaro från alla i bilen, sista-gångs-tankarna blåses på ett ögonblick bort. Varje händelse är ny och elefanter stora, om en liten stund också väldigt många. Bushen öppnar sig och där möter vi en hjord på nära tjugo individer var av ett par mycket små. Den stora matriarken som leder gruppen kliver fram för att inspektera både oss och volontärerna i den andra bilen vilka hört vårt utrop på radion och kört dit de med.

Av alla djur vi mött under veckorna är elefanterna de som förhåller sig mest tänkande kring bilarna och oss i dem. Här vilar ingen tvekan om att de förstår att fordonen är ett och att vi som sitter i dem egna individer. Rangerna pratar med dem lugnande, sträcker ibland upp en hand och elefanterna svarar med sin snabel. Med öronens positioner meddelar de sinnesstämningen och när de små ögonen möter våra resulterar det tydligt i tankar med komplexa överväganden bakom den stora pannan.

När matriarken förstått att vi är fredliga sprider hjorden, som hittills stått tätt intill varandra, ut sig och avslöjar två mycket små individer som stått skyddade i den stora gruppen. Ett elefantbarn är det sötaste som finns, två blir nästan för mycket. Den egna snabelns avancerade muskulatur är ännu inte bemästrad och både den och de små benen vinglar till på det raraste av vis. Övriga elefanter tar gemensamt ansvar för de små. Världens barn är allas barn.

Det är lika storslaget som elefanterna är stora, små och många. I en grand final som ger rysningar längs ryggraden delar vi stunden tillsammans och det känns grymt bra att den andra jeepen, som vanligtvis befinner sig i en helt annan del av reservatet när vi är ute och kör, är på plats. Med van penna noterar jag sexton honor, två yngre och ytterligare två riktigt små. Tätt följda av två tjurar som förhoppningsfullt men på behörigt avstånd följer matriarkens hjord vidare genom buskagen. Jag kan det här nu, i bemärkelsen behärskar det. Riktigt nog kommer jag aldrig att få.

Share

Flodhästen gäspar inte

När det gäller flodhästar gäller det att hålla sig på behörigt avstånd, men med rangern Andrews (som kan nästan allt här i bushen) känner jag mig trygg även då han leder oss ändra fram till strandkanten. Flodhästar håller sig vanligtvis rätt fredliga i vattnet och så länge de befinner sig där behöver vi inte oroa oss, säger han samtidigt som jag ser hur han hela tiden snabbt pejlar med blicken fram och tillbaka över floden för att hålla koll på var alla de väldiga djuren i flocken framför oss är. De kan väga upp till fyra och ett halvt ton vilket får dem att tillsammans med noshörningen dela andraplaceringen om tyngst på land. När de öppnar sitt väldiga gap är det inte en gäspning vi ser utan en demonstration i att de kan bita av dig på mitten om så skulle behövas. När du ser det hända vet du att flodhästen framför dig tycker att du nu kommit för nära och det är klokt att ta några steg bakåt igen. Med Andrews händer aldrig detta, men tidigare när vi mötte dem med bilen. Gapbilderna nedan är från då.

Den minsta i flocken har ännu ett rätt tandlöst gap, men följer de storas exempel var gång:

Share