Nedräkningen: Tsunamin (28 dagar kvar)

28 dagar kvar till valet och staden jag kommer hem till har tapetserats med valaffischer. En tsunami av ljusa löften och skrockande hot. Inte ett broräcke, en lyktstolpe, ett träd, är utan plakat. I morgon har jag bjudit in mig själv till vernissage. Då ska jag läsa varje bokstav, möta var photoshoppad politikerblick.

Share

Nedräkningen: Väljarundersökningen (29 dagar kvar)

29 dagar kvar till valet och jag funderar över min okuvliga vilja att veta hur det går – innan det har gått. Kort sagt: en ny väljarundersökning har presenterats. Siffror för såna som mig att simma i, sia om, spekulera kring. I den grenen kan jag vara den mest hängivna av alla. Men varför? Handlar det om kontroll? Om trygghet? Om hopp? Eller rent utav en längtan efter att slappna av?
Dagens siffror signalerar rödgrönt i svag majoritet. Om KD åker ut, och C likaså. Om den starka ökningen för V kvarstår. Om tillräckligt många röstar. Om rycket från alliansen uteblir. Men, säger historien, det senare är att förvänta av partier i regeringsställning. 49,3 procent. Det kallar jag en svag majoritet. Helt beroende av siffror som omfördelas av att några partier inte kommer in.
FI måste dubbla mängden sympatisörer för att ens ta steget över tröskeln. Säger undersökningen. SD sitter säkrare än någonsin. Säger undersökningen.
Note to self: Slappna aldrig av. 29 dagar kvar. Ingen vet.
Förfärligt och förfärligt bra är det.

Share

Nedräkningen: Evigheten (30 dagar kvar)

30 dagar kvar till valet och jag tänker på döden. Tankar med vanligtvis stora mått ter sig idag generande små. Profilbilden på facebook. Min egen. Tänker att jag så här inför valet kanske skulle byta den till något mer relaterat. Ett övertygande V i hopp om att påverka andra åt samma håll. Men så kommer tankarna. Tänk om jag plötsligt inte längre kan ändra den. Om bilden i ett olyckligt vips är mer existerande än jag. Vill jag då paras ihop med en världslig partilogga, en tillfällig flagga över hur jag tänkte just här just nu? Å andra sidan tror jag ju inte att jag i ett sånt läge vill ett endaste dugg, så varför alls bry mig?
Jag bläddrar bland döda i min vänlista, frusna ögonblick, jag fattar ju det. Alla mer levande än i ett för evigheten uttänkt porträtt. Det är en fåfäng sak att försöka kontrollera hur jag blir uppfattad av andra annat än i omsorg om hur vi beter oss mot varann. Det är utöver fåfängt också obegripligt att jag som inte tror på ett liv efter detta stundom blir så upptagen av en tid då jag inte längre finns. 30 dagar kvar till valet och jag påminner mig om att det finns betydligt angelägnare saker att tänka på och mötas kring än detta.
Glöm det här.

Share

Nedräkningen: Knepet (31 dagar kvar)

31 dagar kvar till valet och jag läser om Moderaternas nyss beslutade tjugofyramiljonerskampanj. En kampanj som så här i slutspurten riktar in sig på vad de tycker att de tilltalade väljarna INTE ska rösta på (de rödgröna) istället för att lyfta vad de själva tycker. Svarta scenarion om vad som händer om Moderaterna åker ut ur regeringen. Den hårda krigsretorik och brist på nyanser det triggar är för mig motsatsen till ett politiskt samtal som hjälper väljarna att med klara tankar fatta sina beslut. En kampanjidé byggd på skrämsel istället för övertygelse och på rädsla istället för mod är i mina ögon makthungrig och står i motsats till den demokrati jag tror på. Jag påminner mig om att aldrig gå på det enkla knepet. Jag påminner mig samtidigt om hur lätt det är att själv trilla dit. Hur nära det är att också jag tar till den farliga strategin när ord eller idéer tryter. Nu var det Moderaterna men det hade också kunnat formuleras från annat håll. Påminnelsen. Aldrig gå på det enkla knepet. Aldrig använda mig av. Och när det ändå händer (för det gör det ju) vara stor nog att erkänna att det är det som har skett. 31 dagar kvar.
Hålla huvet kallt, hjärtat varmt. Vad det nu betyder.

Share

Nedräkningen: Tågresan (32 dagar kvar)

32 dagar kvar till valet och jag åker tåg. Stockholm – Norrköping. Funderar på varför jag gillar det så mycket. De uppenbara: Vyn utanför fönstret, sjöar, skogar, myrland, en eftermiddagsbjudning i solen. Svisch. Den nästan försvinnande lilla klimatpåfrestningen. Att min fulla koncentration kan läggas på annat än att förflytta mig framåt. Men också: Det gemensamma, storslagna. Att rälsen jag åker på lagts för länge sen. Stora genomtänkta system över stock och sten. Varje del av resan längs uttänkt och genomförd väg, spåret som börjar vid resans start och leder hela vägen dit jag ska – självklart och elementärt, ändå märkvärdigt. Att det kräver anpassning till varann, en planerad och respekterad kö av plats på spåret. Romantiserar jag? Kanske, men bara till en del. Flyg behöver såklart också planering och noggranna system även om det rent fysiskt bara är en kort asfaltsstump vid start och resans slut. Tillbaka till tåget. Det monumentala, konkret tunga, långsiktigt långsamma, gemensamt delade. Kanske är det därför tågtrafiken passar så dåligt i högerpolitik? Snabba växlingar, konkurrens och tävlan. Tänk om det är därför jag så särskilt gillar tåget? En fysisk gestaltning av den politik jag längtar så.
Som sagt och skrivet, 32 dagar kvar idag.

Share

Nedräkningen: Ramsan (33 dagar kvar)

33 dagar kvar till valet och jag tänker på den där FI-ramsan ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Är den så bra egentligen? Jag tänker att den riskerar att producera en bild/självbild av att dessa positioner aldrig överlappar. Olika grader av rasism bor nog i de flesta av oss, i alla fall i mig hur lite jag än önskar att så vore och hur mycket feminist jag än känner mig som. Tänker också att formuleringen riskerar att flytta fokus från vad vi gör till vad vi är (eller påstås vara) på ett inte så lyckat sätt. Vad jag gör kan jag ju ändra, till exempel rasistiska handlingar, svårare är att åstadkomma en förflyttning när det kopplas till själva varat. ”Ut med rasismen, in med feminismen” skulle för mig vara en väldigt mycket bättre formulering, hur kommer det sig att att FI inte valde den?

Share

Det vänder nu

Efter 17 år av ständig ökning vände julhandeln nedåt förra året. Nedåt. Smaka på det. Detaljhandeln minskade med 0,4% från december 2011 till samma månad 2012. En liten siffra, men ack så hoppfull. Handelsinstituten bakom siffrorna hänvisade till svag ekonomi och otrygg arbetsmarknad, men jag väljer att tro att det handlade om människors förnuft och insikten om resursers ändlighet (och då menar jag planeten, inte pengarna). Samma institut spår nu att julhandeln 2013 åter skall vända uppåt, mot ökad konsumtion i riktning fler och dyrare prylar igen. Jag önskar så innerligt att deras profetia inte skall slå in. Inte detta år och inte nästa heller.

Jag gillar julen och ser med tacksamhet på att jag och mina nära numera väljer andra, för oss både intressantare och mer kärleksfulla, sätt att fira den än att köpa grejer till varann. Det är verkligen en befrielse att slippa julkapparna, en lättnad jag så här års påminns om varje gång jag rör mig ute på stan, bland shoppingkassar, jagade blickar och butikernas berg av varor vilka snart skall mötas igen i nya berg på återvinningsstationerna.

Jag tänker att vi alla innerst inne fattar vad vi behöver göra och jag väljer att tro att det var mellan åren 2011 och 2012 som det vände. En liten nyans bara, en skiftning, men början på något stort. Det där litet slitna men kloka uttrycket om att ”Vi ärver inte jorden av våra förfäder, vi lånar den av våra barn”, får för min del gärna komplettera kommande julars evangelium. Kanske kan det tankesättet också vara en hjälp i att bromsa hysterin som paradoxalt nog ofta blir som allra störst kring just våra allra yngsta medmänniskor – de som en dag rätt snart, ihop med deras respektive barn och barnbarn skall bruka den här världen efter oss, med ödet att hantera de konsekvenser vi själva bäddar för idag.

Det blev ett långt inlägg detta trots att budskapet är kort och jag blir så här i efterhand orolig för att jag låter präktig och beskäftig (varför jag nu är så rädd för det). Egentligen vill jag nog bara vittna om att det går utmärkt att njuta av julen utan att driva upp den egna konsumtionen – och att det faktiskt var ett mycket lättare skifte att göra än jag själv tidigare trodde. Det var det jag ville dela med mig av, och jag ville göra det nu när december månad ännu ligger framför oss. Må konsumtionskurvan behålla sin nedåtböj till fördel för en gemensam riktning framåt i våra möten med varandra och världen omkring oss.
En varm och kärleksfull jul önskar jag er alla!

Share

Europaresan – i den snart fyrtioåriga manskropp som är min

20130809-154846.jpg

Jag gillar att resa. Åtminstone stundom och helst med tåg. Ibland får jag för mig att jag helst reser ensam vilket jag varje gång får effektivt motbevisat. Ögonblicksvis är det oöverträffat. En omslutande anonymitet. Jag hör och ser allt och ingen språkbarriär i världen håller mig borta för det som verkligen sker. Som osynlig sätter jag mig tätt intill. Sinnena växer, jag observerar allt. Det hopbitande paret, det försummade syskonet, den hemliga förälskelsen, den berusade humlan. Inget undgår.

Men det går fort över. Någon timme varar det. På sin höjd. Sedan sitter jag där med upplevelsen och vet inte var jag ska göra av den. Den vackra bilden vore att jag lade den till mitt inre, till hjärtat och hjärnan och begrundade. Ibland påstår jag att det är just så. Inför mig själv för att stå ut med fortsättningen på resan, inför andra för att slippa hantera den andres nervositet som så ofta blir resultatet av konventionsbrottet i att öppet erkänna sig som inte helt igenom lycklig.

För tio år sen begav jag mig ut för att göra Europa en längre tid i eget sällskap. På första sidan i min resedagbok skrev jag ned resans mål: Att ensam möta en solnedgång i havet och njuta av dess uppenbarelse fullt ut. Jag älskar solnedgångar. Jag vill minnas att jag skrev att jag uppfyllde mitt mål ungefär två veckor in på resan, vid den franska västkustens Biarritz. Jag vill minnas att jag visste att jag ljög.

Idag sitter jag i Amsterdam i slutet av en resa vars ouppfyllda mål hade kunnat formuleras på samma sätt som trippen tio år tidigare. Och jag bestämmer mig för att tänka om. Mitt problem handlar helt uppenbart inte om oförmågan att fullt ut uppleva njutningen i ensamheten utan det dumma i att inte släppa ett dåligt uppställt mål. Jag behöver lära mig nåt annat än det jag planerat skulle bli min läxa och nu vill jag göra mig viss om att också fortsatt komma ihåg. Just nu minns jag och förstår den erfarenhet jag i nuet sitter i, men kan jag lita på att jag inte försöker igen i morgon? Jag kan inte lita på att jag inte försöker igen i morgon. Kanske förbättrar jag oddsen för min framtida lycka med att skriva just det här.

Jag alltså ensam i Amsterdam. Sista stoppet på min resa som denna gång var rätt kort och jag funderar på vad jag har med mig hem. Det för mig rekordlätta bagaget – ett par extra skjortor, underkläder, mitt pass och biljetterna – ligger ännu i sin ordning. Den enda påfyllningen är är en ful kapsylöppnare i form av en holländsk träsko som hotellägaren vid mitt sista boende tvingade på mig som tack för att jag lät mitt rum agera korridor till byggnadsarbetarna som fixade luftkonditioneringen utanför mitt fönster. Vad gäller ting är frågan alltså snabbt besvarad. Och när det kommer till upplevelser, vad har jag med mig då? Varje dag har jag summerat i form av collageartade vykort som jag knåpat ihop på min mobil, med bilder från dagens händelser. Jag bläddrar snabbt igenom dem igen. Den dryga timmen i Köpenhamn sticker ut med bilder där sovande resenärer och stadens utslagna sover sida vid sida på centralen, en avsedd krock som ändå snabbt försvann i blickens inlärda lätthet inför vykortsformens enkla estetik. I övrigt mest hus med glansiga fasader, blommor på en dyrt inhägnad trädgårdsutställning och konst omgiven av höga väggar i vitt. Förvisso sant alltihopa – jag upplevde det ju – men också falskt. Vad är det jag skrivit hem om? Eller viktigare, vad är det av vikt som jag inte berättat?

Jag tänker åter på hemresans bagage av minnen och hamnar tillbaka i en återkommande verklighet långt från välputsade ytor av glas och blomsterbäddar. Händelser jag varje gång helt tydligt varit så upptagen av att hantera att min hjärna nära på blockerat det totalt ur framtida arkiv. Vilket vore en verkligt stor förlust. Givet är att de är hemresans viktigaste upplevelser att packa ned, minnas och tänka vidare kring. Jag minns hur jag vid min förra Europaresa återkommande erbjöds köpa hasch där jag ensam rörde mig fram längs stadens gator. Jämnåriga män likt målsökande robotar med blänkande folieförpackningar i sina halvöppna händer, viskande ”haschis, haschis” där jag gick. Det var mer spännande än obehagligt. Nu, vid snart fyrtio år fyllda, har erbjudandena riktade till mig blivit desto mer svårhanterliga och av en helt annan sort. Samtidigt som jag blivit tio år äldre har varuinnehavarna blivit lika mycket yngre. Inte sällan yngre ändå. Säljarna är nu kvinnor och varorna inte längre förpackade i små handhållna paket utan utgörs av dem själva.

Det var med blåögd blick jag möttes av det första erbjudandet, nyss ankommen Hamburg. Klockan är knappt fem på eftermiddagen och jag går på gatan som leder till mitt hotell, ett kort kvarter från huvudgatan och stationen. Hon är sannolikt knappa tjugo och ser i mina ögon ut som en ung student. (Förhoppningsvis är hon just det, på väg någon helt annanstans.) Jag ser hur hon lägger ögonen på mig, jag möter hennes blick och förbereder mig på att svara att jag inte vet, då min övertygelse är att hon misstagit mig för en invånarna i staden och kommer att fråga mig om en plats och riktning jag inte känner till. ”Twenty euros” säger hon och ytterligare något som jag inte uppfattar eller förstår. I efterhand rodnar jag över de ögonblick det tar mig att begripa hennes avsikt och vad det gör mig till i hennes ögon. Jag kan i slow motion spela upp min egen långsamma insikt om vad vår nyss initierade kontakt från hennes perspektiv handlar om. Jag kommer omedelbart på hundra andra saker jag önskar att vårt möte skulle handla om, men inte detta. Jag står helt oförberedd. Vet faktiskt inte vad jag svarade, bara att jag vid detta och alla under resan liknande tillfällen härbärgerade samma intensiva längtan. Att vår kontakt skulle handla om något helt annat och om min oförmåga att få det att göra just det. Jag försöker hitta ett svar på hennes erbjudande som möter henne med den respekt hon förtjänar, tydliggör hennes misstag i att tilltala mig i detta ärende och som även visar min förtvivlan över det system hennes fråga till mig skriver in oss båda i. Jag misslyckas varje gång. Jag vägrar erkänna att det är en omöjlig ekvation, men måste samtidigt inse att jag ännu är långt från svaret och då har jag ändå på kort tid rest genom ytterligare två stora städer att träna i. Prostitutionen i de delar av Europa jag passerat är verkligen massiv och bemöts lika självklart där av de förbipasserande som övergångsställen och trafikljus.

Jag lever i en kapitalistisk världsordning. Det suger. Men i den värld som är mig närmast oftast inte mer än i den grad som ytterligare en nyss upprättad galleria i Stockholms innerstad ger upphov till. Att behöva dricka mitt kaffe i ännu en likformig pappmugg och att se ännu en del av det offentliga rummet villkoras av nödvändigheten att konsumera just en av dessa. I Hamburg, Frankfurt, Amsterdam och helt säkert majoriteten av världens stora städer ligger den smärta jag möter längs min resa på en helt annan nivå, men är mig tydligt en del av samma system. Där allt går att köpa men där köpare och säljare mycket sällan möts i ögonhöjd med varandra. Helt säkert är också att det på andra platser än i mina vardagliga livsrum existerar även i den stad som är min, Stockholm.

Jag vet att den unga tjejen i Hamburg och alla andra jag under resan mött hade kunnat vara lika unga killar, att patriarkatet inte fullt ut förklarar världens orättvisor, kanske inte ens kapitalismen även om den förklaringsmodellen för världens samlade olycka ofta ligger mig nära till hands. Jag är också medveten om att min förståelse av varje systematisk orättvisa riskerar att göra mig blind inför en annan. Men ändå. Här gäller det att greppa alla de halmstrån vi har att nå, de modeller som känns sanna. Ögonblicksvis möter jag den isande insikten. Desto oftare blundar jag lika hårt som jag föraktar mig själv för att jag gör det.

Heterosexualiteten är skitig och ful. Jag känner så. Jag blandar ihop det med patriarkatet och borde sortera, men vet inte hur jag ska bära mig åt. Graden av härdsmälta känns ohanterlig. Ojämlikhet människor emellan finns i alla läger, men när den är så grov, har landat så totalt och blivit del av både vardag och stadsbild, är den verkligen svårhanterligt. Mellan mycket unga kvinnor och den grupp män som jag helt uppenbart nu själv ingår i. Jag känner inga verktyg och kan än mindre hantera dem. Äckel känns okonstruktivt men ligger inte desto mindre, reflexmässigt närmast till hands. Hörrni, vad gör vi? Vad gör ni? Ja du? Jag anar att jag kanske är särskilt otränad. I rollen som feministiskt orienterad bög har jag i den bubbla det socialt ger mig under större delen av vuxenlivet inte utsatts för mycket träning längs vägen. Och vips står jag här i en manskropp, snart fyrtio år, på resa genom Europa.

Världen utanför den bekväma livsbubbla som jag vill påminna mig själv på inga sätt utgör världen, känns mer sexistisk och kapitalistisk var gång jag sticker ut näsan ur den. Hjälp mig. Hur gör ni andra? Inte minst du man av heterosexuell identifikation, hur tänker och agerar du? Säkert blundar du precis som jag ibland, men när du inte gör det, hur sjutton gör du då? Hur protestera inom och mot ett system som en återkommande själv skrivs in i? Hur göra motstånd mot den patriarkala sexualitet som en själv lärt sig uppleva kåthet genom? Om du ens håller med mig om att så är fallet? Säg att jag har fel i mina grundantaganden, det vore än lättnad inför en framtid där de heterosexuellt praktiserande – om traditionen håller i sig – fortsätter att utgöra en majoritet.

Jag tittar på bagaget igen och inser att jag måste ta tillbaka en del av den problematik jag inledningsvis formulerade gällande det att resa själv. Det har fortfarande sina poänger. Det där med solnedgången stryker jag som redan bestämt, men det är viktigt att jag skiljer på lycka och lyckad. Att de viktigaste erfarenheterna av den resa jag snart avslutar helt klart fyllts på i det såriga, det som har gjort ont och varit svårt att vara i. Och att just det denna gång var en av huvudpoängerna – det jag ska vara särskilt noga med att få med mig hem. Jag inser det nu. Liksom hur jag generellt i min egen jakt på upplevelsen av lycka riskerar att ställa mig i vägen för det som jag och värden på riktigt behöver.

Resande är bra då det rasar, respektlöst tvingar mig att möta andra verkligheter än de som till vardags fyller mitt liv. Hur jag sedan ska hantera mina nyvunna insikter, där börjar förstås den stora, riktigt utmanade och helt avgörande uppgiften.
Det är en resa jag varken bör eller kan göra på egen hand.

Share

Dialog-med-såväl-vän-som-främling-metoden

Ägnar morgontimmar åt att ge mina perspektiv på, och gå i dialog med, främlingar och medmänniskor som väljer att sprida rasistisk propaganda och/eller i mina ögon andra aggressiva påståenden i sina facebookflöden. Tacksam för copypaste-funktionen och för facebooks generösa upplysningar om vilka som delat vidare till exempel bilden där stöd till invandrares svenskaundervisning ställs mot gamlingar på äldreboendens brist på kokta ägg till frukost och sylt och grädde till pannkakorna. Kan tyckas vara en retoriskt enkel ekvation lätt att genomskåda men kommentarerna och delandet räknas i tusental. Då jag tror att dialog och kontakt är en väg framåt väljer jag den tidsprövande men samtidigt mycket konkreta dialog-med-såväl-vän-som-främling-metoden. Det slår mig hur påståendena många gånger står helt okommenterade, alltså varken gillade, motsagda eller påhejade av delarnas egna vänner i flödena och jag känner mig nöjd över mitt beslut att i högre grad ägna mig åt direktdialog i de kommentarsfält jag förut såg till att snabbt bläddra förbi för att slippa möta de i mina ögon ofta aggressiva tongångarna.

Ur perspektivet möjlighet att möta andra, att bättre förstå deras synvinkel och i det mötet ge sin egen syn på saken, lever vi verkligen i den bästa av världar utrustade med de allra finaste av verktyg och arenor. Facebook, twitter, tidningarnas kommentarsfält, mobiltelefoner, datorer, gator och torg. Må vi vila från dem bara när vi verkligen behöver och låt oss sedan använda dem i uppriktigt syfte att mötas och bättre förstå varann.
Jag tror vi blir smartare då.

Share

Fågelregn på Stora Karlsö

I jakten på lämpliga bilder inför nästa veckas föredrag (arrangerat av volontärresebyrån Good Travel då jag och S ska visa foton och klipp från sydafrikatrippen) trillar jag över ett klipp från förra sommaren och påminns om den storslagna natur vi har nästan inpå knuten. Stora Karlsö, 21 juni 2012, en rakt igenom magisk kväll och händelse.

Share

Det Sverige jag vill leva i

Läser just att Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask som jag och många andra delat under dagen är DN:s mest facebookpublicerade artikel någonsin med 60.000 delningar. Läser i samma text att den näst mest delade artikeln (27.000 gånger) är den där en annan Margareta Winberg än den tänkt inbjudna tidigare ministern Margareta Winberg råkade bjudas in till Rosenbad på middag och som på ett självklart vis valde att tacka ja, komma till och sedan välkomnas in till en helkväll med ministrarna. En kontrast värd att reflektera kring och därefter påminna sig om att det är vi och bara vi som skapar det samhälle vi vill leva i – genom politiska beslut och i vardagsmöten med varandra.

Den första texten beskriver ett Sverige upptaget av gränser och skillnader mellan dig och mig, vi och dom. Med passkontroller i vardagen sorterade utifrån utseendet på våra kroppar, misstänksamma blickar från förbipasserande. Skillnader i tillvaron som står skrivna redan i våra föräldrars födelseattest.

I den andra texten beskrivs samma land, där en samling ministrar med gott humör välkomnar en felinbjuden 67-årig pensionär från Sundbyberg, och som med självklarhet inkluderar henne på middagen och i efterföljande gruppfotografering. ”Är jag bjuden, så är jag bjuden”, konstaterar Margareta Winberg från Sundbyberg när DN-journalisten frågar henne om hennes val att delta. Och just så blev hon alltså välkomnad. I ett land där ett möte mellan en enskild medborgare och de folkvalda i maktens korridorer också kan vara lika nära som ett felskickat brev på posten.

Detta sker alltså samtidigt, i samma land. Jag vet vilket Sverige jag vill leva i.

Share