Så här tre arbetsdagar in på 2012, och med ledigheten ännu i färskt minne, står det tydligt. Det är avgjort mycket trevligare att om morgonen väckas av en nyfiken talgoxe än av en ilsket vibrerande mobiltelefon.
(Morgonvy över pappas fågelmatning)
I simhallen så här års är människorna litet extra tjocka. Och fina. De har gjort en ny överenskommelse med sin kropp och lever ännu i visshet om att det kommer att gå vägen. Jag med.
Några som inte är särskilt tjocka, men fina ändå, är herrarnas konstsimlag. De tränar tyvärr inte i min simhall, men en gång såg jag dem göra sina konster från platsen där min trappmaskin står. Tio Romeos i bassängen, och jag på balkongen ovanför.
Så märkligt. Precis när jag skrivit att jag inte längre får det möte jag minns från vägen som barn så står hon där. C. Längs horisonten i norr slår två norrskensflammor upp, det är midnatt och vi ritar skuggfigurer mot vit snö. Den farliga havsfrun (S hävdar att hon minsann visst även simmar i en norrländsk insjö) kliver in på scenen och höjer dramatiken.
Att en mulen dag, med bil, köra genom snövitt landskap är ingen lätt sak. Jag vill minnas att vi två som satt i bilen använde uttrycket ”helt hopplöst”. Vägmarkeringarna ligger långt under snömassorna, det är svårt att avgöra var på vägen du befinner dig vid ett möte och sannolikt har plogbilen före dig plogat kanten så att diket börjar betydligt närmare din högersida än du faktiskt tror.
Och ändå.
Så vackert är det att jag önskar att vägen mellan Valne och Offerdal aldrig ska ta slut.
Skön frukostläsning i dagens ÖP.
Grattis oss nordbor, en halvtimmes längre dag och lika mycket mindre natt.
Den som kallar bloggande för ytligt trams och de som säger att internet bara är för ungdomar, har inte följt kontakten mellan min pappa i Jämtland och Elisabet och hennes pv på västkusten.
För några år sen visste ingen av dem om den andra, men hittade snart varandras bloggar, pappas blogg på kustvagen.blogspot.com och Elisabets på cikoriatva.blogspot.com. Så kom de att uppdatera, kommentera, gilla varandras bilder och så småningom mötas. Första gången på en bloggträff som Elisabet anordnade för ett helt gäng av hennes vänner från cyberrymden. Därefter om somrarna såväl vid hallandskusten som vid Alsensjöns strand.
Och nu till det uppmuntringslotteri som Elisabet och pv drog igång på bloggen strax innan jul, kanske det finaste internet har att bjuda på just nu. Och till det faktum att min pappa idag mottog ett av andraprisen.
Lottdragning i söder…
…och en uppmuntrad vinnare i norr.
Sällsam är ett ord jag sällan använder, jag sparar det för tillfällen som det här.
Att vid samma tid på morgonen, men snudd på trettio år senare, gå samma väg jag under åttiotalet gick varje dag för att hämtas av skoltaxin, känns just så.
Vägen är kortare, men träden högre.
Ån från dammen mot Alsensjön minns jag inte som vacker. Det är den nu.
Vid garaget där jag väntade, väntar idag inga barn.
Då mötte mig Camilla från motsatt håll, och Sara, Jesper och Conny.
Här framför stod jag då. Här står jag nu.
