Dyngbagge på väg

Vart de ska vet jag inte, men det står tydligt att de en spikad destination. Paret dyngbagge rör sig i beslutsam takt och ritkning. Att leta en noshörning, men hitta ett kryp, en sån dag är det. Rangern Robin ber litet uppgivet om ursäkt för det uteblivna storviltet, men jag är inte besviken. Noshörning har jag sett tidigare, men detta – aldrig. Det är en i den lilla skalan imponerande och djupt humoristisk uppvisning. Honan fastklamrad på den noga utbejslade bollen i bajs och hanen med bakbenen på dyngan och frambenen i marken puttande sig framåt. Ihärdigt. Ibland råkar honan – som alltså snurrar runt, runt och runt igen – hamna precis framför bollen på nedvägen och alltså utgöra ett gupp. Bollen tar för ett ögonblick en annan riktning, hanen tappar fästet, ramlar i marken, springer ikapp bollen och upp i startläget igen. Och så vidare, igen och igen.

Det är lätt att luras av bildens brist på skalor och ens egna referenser till svenska småbaggar, men bajsbollen är alltså rätt stor. En dryga tio centimeter skulle jag tro.

Robin berättar vad de letar efter och varför och hur de gräver ner den stora bollen av bajs i jorden när de kommer fram. Han berättar kanske också om varför de inte hjälps åt med transporten, utan alltid rullar vidare skiten i samma spår. Men jag är så upptagen av det lustiga ekipaget att jag helt glömmer att lyssna. Kunde stå här hela dan.

Share

Ännu fläckigare hyena

Att en lortig fläckig hyena blir ännu svårare att individbestämma (görs nämligen genom just fläckanas placering) för den rovdjursansvarige rapportören hyser Arrow ingen hänsyn till. I slutet av förra meningen framgår att jag till slut ändå lyckades. Hen (hyenor är på avstånd snudd på omöjliga att könsbestämma, och lika bra är ju det) kliver ut på vägen framför oss, luktar på leran, plaskar förstrött med tassen och lägger sig sedan ned med blicken i vår riktning. Somnar snart. Som vanligt sitter vi länge och tittar innan vi här lägger in backen och väljer en annan väg.

Share

Det gäller att se upp

Den första kameleont jag såg, denna sorgliga historia, blev tack och lov inte den sista. Under en vägröjning fångar S denna detalj i en buske han precis ska såga ned – en effektiv krok kring en av grenarna ovanför hans huvud.

Det är en pigg krabat, och snabb. När den förstår att buskens gungning inte orsakas av vinden kliver den smidigt vidare och över till nästa buskage.

Share

Morrhår i mörkret

Att köra med nattlampan är en säker stämningshöjare. Det omfamnande mörkret, kvistarna som stryker längs bilen, ljuskäglan som vi panorerar från sida till sida, igen och om igen. Så där! Ett lejon …kanske två. Jo, två unglejon är det, sannolikt barn till någon av lejonhannarna Xinpoko och Masana som vi mötte i natten förra veckan. De kisar mot oss en kort stund och fortsätter sedan vidare in i skuggorna.

Share

Giraffhimmel

2012 års sista dag är himlen över Drakbergen särskilt vacker och girafferna ovanligt många. Jag räknar tio, tjugo, trettio och några till. Som säregna träd vajar de över horisonten. Av alla djur jag möter här är nog girafferna de som fängslar mig mest. Åtminstone just i kväll.

Share

Döden går i grönt


”Look, a boomslang*”, säger Tim, en av de mest skarpögda volontärerna och rangern Lukas bromsar in. En illgrön, dryga metern lång kropp lyser mot den torkade lerbädden. Den reser sitt huvud, ser på oss och slingrar sen iväg. Då ser samme Tim att den lämnat något efter sig, en brun liten varelse rör sig där ormen just låg. Jag har länge längtat efter att få se en kameleont, men inte så här. Innan vi hunnit fram ser jag hur den lilla kroppen långsamt skiftar från brunt till att anta samma färg som den orm som snart bragt den om livet. Vi står omkring den och dess uppvända öga stirrar rakt emot oss. Den öppnar munnen för att suga in ett andetag den aldrig ska att använda sig av, famlar med sina små tudelade fötter i luften och dör.
Döden går i grönt. Denna dag i dubbel bemärkelse.

(* Boomslang är för övrigt en av Afrikas giftigaste ormar också för människor. Dess gift hindrar blodet att koagulera och inre blödningar gör i slutskedet att blod tränger ut ur alla kroppens öppningar. Sen är det slut, också för oss.)

Share

Tre giftiga taggar och en skål

Att inviga det nya året med att kliva på en skorpion så det skvätter i kaklet, men undkomma stick – betyder det otur eller tur? Jag torkar av undersidan på min sko och konstaterar att jag trots allt börjar vänja mig vid smådjurslivet här. Inte mindre än tre giftiga rackare ansluter sig under kvällen till vårt mingliga nyårsparty. Här bärs den andra ut i mörkret med en istång.

Share

En hemsk och hemskt viktig post

Jag har en grymt spännande upplevelse att berätta om, utan tvekan den mest nervkittlande hittills. Men eftersom den händelsen och nedanstående viktiga information hör ihop, så vill jag att du läser detta först. När du kommit till slutet av texten får du ett lösenord med vars hjälp du kan låsa upp kommande post.

”It´s a war going on, a complete war”, säger ranger Mikes pappa John som är en av ägarna till reservatet när han berättar för oss volontärer om situationen för noshörningarna i Afrika. Han är synligt berörd när han berättar om hur siffrorna som räknar noshörningar som fallit offer för hornjägare bara stiger och stiger. Det var några år sen den helt lavinartade ökningen tog fart, och ännu har ingen lyckats hitta rätt medel för att bromsa den fasansfulla utvecklingen. Fortsätter det så här kan vilda noshörningar vara helt utrotade om bara fem-sex år. I Makalalis grannreservat, i alla väderstreck, har noshörningar med stora blödande sår mellan de små snälla ögonen hittats döda eller svårt skadade. Nästan alla noshörningar som på detta sätt berövas sina ord dör av följderna.

Vidskepelse, fattigdom och pengar är en en fatal kombination. Så också för noshörningarna. I delar av sydostasiatisk, i synnerhet kinesisk medicin, pulveriseras hornen i tro om att det kan bota även de svåraste av sjukdomar. Och trots att de i själva verket är ungefär lika nyttigt som att bita på naglarna – faktum är att innehållet motsvarar nästan exakt just det, och alltså helt saknar bevisad medicinsk verkan – fortsätter efterfrågan vara mycket stor. Ett enda horn betingar summor upp till en halv miljon kronor för den som säljer det här på plats, vilket landar i en slutsumma i Asien på ungefär det fyrdubbla. Med den utbredda fattigdomen är det för många svårt att motstå de höga summor som betalas den som kan tipsa, guida eller rent av själv införskaffa, ett eller flera horn.

Ännu famlar såväl reservatägare, stater och naturorganisationer efter lösningen på problemet som såklart långsiktigt, tänker jag, bara kan botas genom att bekämpa och slutgiltigt utrota den fattigdom som många lever i – men såklart behöver jakten bromsas in mycket snabbare då det annars snart är för sent. En viktig del i arbetet är att engagera de boende i och kring reservaten och genom att erbjuda jobb och kunskap, bygga lojalitet och stolthet gentemot noshörningarna göra dem värdefulla på andra sätt än som hornpulver i Kina. Att människor från rikare delar väljer att resa till till exempel Hoedspruit, den närmaste orten här, i ekoturismsyfte är en viktig del. Det sker också insatser för att stoppa efterfrågan, gissar att de använder nagelmetaforen även där. Straffen för de tjuvjägare som fångas har också ökats rejält, den senaste dömdes till 40 års fängelse, men som Mikes pappa understryker – då är ju noshörningarna redan döda.

En fråga som aktualiserats är om en klok väg skulle vara att helt enkelt legalisera handeln med horn, något som rangern Dean förordar när jag frågar honom. Han föreslår ett slags noshörningsfarmer där noshörningar skulle hållas just bara för att odla deras horn. Om bara de yttersta femton centimetrarna av hornen tas av, växer de nämligen ut igen. Långsamt, men de växer – och noshörningarna som art överlever. Ranger Lukas däremot tror inte att en sådan lösning skulle fungera eftersom noshörningarna är svåra att föröka i farmförhållanden och deras kroppar inte tåls att sövas ned helt och bara kan injiceras med bedövningsmedel med långa uppehåll emellan. Mikes pappa understryker också att tidigare legalisering av andra utsatta djur och djurdelar oftast inte alls lyckats minska jakten. Som sagt, det är ett riktigt ruggigt och svårt läge, men också viktigt att understryka att det ännu inte är för sent. För drygt hundra år sen, i slutet av artonhundratalet fanns bara några handfull noshörningar kvar efter hård jakt på de stora fem – vilket efter tydliga beslut, gott arbete och många år, lyckades återställa balansen med åter tiotusentals vilda noshörningar över stora delar av den afrikanska kontinenten. Men som sagt, ännu finns inga glasklara lösningar och jag gissar att vi ytterligare ett tag får jobba på flera fronter samtidigt. Så arbetar WWF som du kan skänka ett bidrag till här.

Här ser du hur illa det ser ut.

Mikes mamma Mavis håller på att upprätta en noshörningsfond som kommer att ta sin utgångspunkt här i Makalali. Den fonden längtar jag efter att stödja:

Bra. Tack för att du läste ända hit. Nu förtjänar du läsningen av nästkommande post, alltså om den för mig mest nervkittlande upplevelsen hittills. Lösenordet är: STOPPAJAKTEN

Share

Natt under södra hemisfären

I natt gjorde jag det. Sov på plattformen alltså. Det var rätt sent när jag med sovsäck och liggunderlag klättrade upp för stegen. Att rulla ut sovsäcken i månljuset kändes både högtidligt och litet pirrigt. Som idé var det ju fantastiskt, men skulle jag gilla det i praktiken? Månen är nu i nedan, men för bara två dagar sen var den full så den medhavda pannlampan behövdes aldrig slås på. Himmel. En sån himmel! Trots månljuset kunde jag urskilja tillräckligt med stjärnor för att konstatera att jag inför denna del av himlasfären är en främling. Jag låg länge och tittade på den. Alla konstellationer är inte nya, men justerade, liksom på sniskan. Orion upplever jag upp och ned, och under de stjärnor som brukar beskrivas som fötterna i stjärnbilden, breder sig en för mig helt ny himmel ut sig.


Jupiter. Jag tar ett foto och fascineras över att kunna fånga tre av dess månar på bild.

Natten är inte tyst. Cikador spelar och vingar, sannolikt från både fåglar och fladdermöss, slår genom mörkret. Jag vaknar till ibland och anstränger mig för att inte somna om direkt. Jag ser mig om igen, på himlen och ut över den öppna yta som ligger framför plattformen och lyssnar. Och mitt i natten, ett lejon som ryter. Ljudligt och gång på gång. Inte alldeles intill, men inte helt fjärran heller.

Sista gången jag vaknar har natten gått över i gryning och ett gäng zebror står vid husens vattencisterner och tittar åt mitt håll. Månen är precis på väg ned och trots att solen ännu inte rest sig över horisonten kan jag ana en tydlig och rätt snabb temperaturstigning.
En sån natt. Just nu vill jag aldrig sova någon annanstans.


Notera mitt zebrarandiga örngott. Kanske var det det och mitt idag bultande zebrahjärta som fångade deras uppmärksamhet.

Share

Buffelradio

Trots att de afrikanska bufflarna rör sig i en separat del av reservatet, och trots att de är så himla stora, är det bra att en utav dem är taggad med en liten mottagare så att vi lättare kan hitta dem. Det är ingen av de andra djuren, men på bufflarna vill man ha litet extra uppsikt då de ännu är på tillväxt och bevakas för att de inte skall drabbas av den vanligt förekommande tuberkulosvarianten som härjat bland många av Afrikas bufflar. Nu visar det sig att radioapparaten idag är ur funktion, men vi har tur och hittar dem till slut i en grön dalsänka där de tuggar sitt gräs.

Att bufflarna går i en helt egen del av reservatet beror på att de ännu är för få för att utsättas för de stora rovdjuren i den omgivande delen av parken. Bufflarna är nu 19 stycken och skulle snabbt bli lejonmiddag om de mötte dem nu. Om kanske ett år eller något mer tror rangern att hjorden är stark nog för att ägarna (kanske med hjälp av efter oss följande volontärer?) ska kunna ta ned de höga stängslen som separerar delarna åt. Då blir det spännande att se hur de individer som är födda och uppvuxna i hänget (som alltså inte är nån lite kohage direkt utan rymmer åtskilliga tusen hektar) beter sig när de för första gången möter ett lejon. De har ju aldrig hänt dem förut och har alltså ingen träning i sig, men sannolikt har de instinkterna i sig. Att som reservatägare skaffa sig nya bufflar, alltså köpa, från andra platser är mycket kostsamt så det lär vara en tid av hårt hållna tummar som följer efter att bufflarna har släppts ut. Friheten och längtan efter den är alltid störst, berättar många som har berövats den men när det gäller de afrikanska bufflarna i jättehänget i Makalali tycker jag att de ser rätt belåtna ut över att tillbringa sina dagar ihop med giraffer, vårtsvin och impalas istället för blodtörstigare typer.

Låt dig inte luras av deras fridfulla yttre. En afrikansk buffel är inte att leka med och särskiljer sig från övriga rovdjur genom att vara helt oresonliga när de väl tänt till. De flesta djur gör ett första utfall vid upplevelsen av hot, och stannar sedan till för att undersöka reaktionen hos hotet. Men inte den den afrikanska buffeln. Börjar den springa så springer den tills det bokstavligen tar stopp eller tills att det upplevda hotet jämnats med marken. Som vanligt har jag lätt att lyda den upprepade ordern om att stanna i bilen. Alltid när vi är utanför trädgård och garageuppfart, utan vidare instruktion och uppsikt av en ranger – Stanna i bilen.

Share

Gläns över nyala och savann

Mitt på den gården mellan byggnaderna står ett litet träd som påminner mig om vilken högtid som just firas. Inte bara människor tycks uppskatta julens glittrighet utan även de nyalor som då och då tittar förbi för att spegla sig i en färgglad kula.

Nyalor är för övrigt en av antilopsorterna här i Makalali och jag ser dem ofta. När vi varje dag åker på så kallad general game drive för att dokumentera de djur vi ser, är nyalan en av de vanligaste. Då skriver vi upp när, var, hur många, kön och ålder. Nyalor lätta att könsbestämma eftersom skillnaden mellan hanar och honor är stor och med mitt nu skolade öga kan jag meddela att detta är en hona.

Share

Den mest svårfångade av de fem

The Big Bive är en term med dunkla rötter, då det en gång i tiden var samlingsnamnet på det storvilt som ansågs både svårast och farligast att döda. Idag är den värsta av detta sorgliga dårskap tack och lov förbi även om flera av djuren fortfarande är utsatta för hot. Mer om det senare. Idag används termen Big Five istället som en slags målbild för en riktigt lyckad safari – eller i vår fall volontärskap – där du ska ha sett såväl lejon, elefant, noshörning, afrikansk buffel och leopard. Den sistnämnda är vanligtvis den allra svåraste att se, men här längs vägen fångade rangern Dean i alla fall dess spår med blicken. Tyvärr vek de av ut i bushen och den smidiga leoparden är svår att spåra om den inte som här promenerat i sand eller dödat ett byte.


En leopard var här. Men var är den nu?

 

Share

Omringade av elefanter

Igår var det dags att följa med rangern Dean för att se om vi kunde hitta någon av de fyra elefanthjordar som lever i Makalai och se var de befann sig och hur de mådde. Vi åkte länge längs vägarna, det gör vi ofta, och varje ny ledtråd bygger upp spänningen inför det möte som eventuellt väntar oss. I det här fallet ett där barken blivit nyligen äten av, spår från deras gigantiska fötter och färskt bajs. När vi åkt i över ett par timmar och det precis börjar skymma får vi syn på det vi sökt efter. Flera elefanter står i ett snår på andra sidan av en öppnare yta och helt snart skall vi förstå att hela hjorden är samlad. Elefanter leds av matriarker och just denna av Queenie, en av de stora elefanthonorna i reservatet. Den här kvällen är även en av de stora hanarna närvarande Bombyx, som i vanliga fall rör sig utanför flocken, och ytterligare någon yngre hanne på plats.

Det prasslar snart i varenda buske och innan jag hunnit ta in att vi faktiskt hittat de första tre, har vi snart elefanter runt omkring oss från alla håll. Elva stycken närmare bestämt. Shit vad dom är stora. Enorma! Det känns som att jag aldrig varit nära en elefant tidigare trots att jag så klart sett dem på zoo flera gånger. Den känslan gäller för övrigt alla mina möten hittills med djuren här.

Elefanter är det enda djur vi möter som kan vara farliga trots att vi sitter kvar i bilen eftersom de ganska enkelt, vid eventuell humörsvängning, kan besluta sig för att tippa omkull bilen och därefter gör det mycket fort. (Vilket i sig är snudd på obegripligt då bilarna vi åker i verkligen är rätt stora.) Därför lyder vi alla i bilen ranger Dean omedelbart när han säger åt oss att sitta blick stilla efter att en av de riktigt stora djuren långsamt men mycket målmedvetet rör sig i vår riktning. Han reser en hand och säger med stark men vänlig röst, ”go away”. Elefanten reser omedelbart snabeln som ett tecken på att den har hört, men väljer att inte omedelbart lyda den mänskligt formulerade ordern. Som för att visa vem som ändå har sista ordet går den nära nära förbi, kanske två meter från bilen, längst bak precis där jag sitter innan den möter upp med ytterligare en bjässe. Jag hör hur den svingar sin snabel, men lyder rangerns order och försöker sitta blick stilla. Ännu ett sluta-andas-ögonblick är förbi, Dean startar jeepen och vi kör hemåt igen.

Share

Månen tvärtom

Det finns ett fiffigt tankesätt om att när månen ser ut som ett komma, så är den på väg just med det – alltså att komma, närma sig full. Att detta inte är en global sanning förstod jag först nyss, då jag i förrgår trodde att jag närmade mig allt mörkare och stjärnklarare nätter, men i natt konstaterar att det är månen här nedan som nu reser sig över oss.

I natt kommer jag att drömma om en elefant som flåsar med sin snabel i min nacke. Det känner jag på mig rätt så säkert efter den helt nyliga upplevelsen att på mycket nära håll ha stirrat rakt in blicken här.

Share

En möjlig natt på styltor

Det är svårt att avgöra var själva tomtgränsen går, för kring campen där vi bor finns inga staket och när mörkret sänker sig händer det att leoparder smyger mellan husen och hyenor drar i snåren strax intill. För ett tag sen vaknade Dean, en av de rangers som arbetar här, av att ett stort lejon röt sitt allra högsta warooo, ståendes mitt i grillpatsen knappa tio meter från hans fönster, och typ tjugo meter från dörren till rummet där S och jag bor. Hur som helst, vid utkanten av vad som nog trots allt är att betrakta som tomten står den här plattformen där den som vågar gärna får tillbringa natten efter överenskommelsen att inte tassa hem genom mörkret innan solen har gått upp och det har blivit ljust igen. Det sägs vara fantastiskt, och nog är jag modig nog?
Ska komma ihåg att kissa först.

Share

Hej skorpion!

När du ska flytta en sten eller stor gren som ligger på vägen, vilket alltså har varit en av morgonens uppgifter, är det viktigt att du gör det rätt. Rätt sätt är att först vända upp stenen, och då börja med sidan bort från dig, så att det som eventuellt bor där under ska välja att krypa bort från dig, och inte mot. Detta är mig rangern Lukas, på förekommer anledning. En anledning vilken jag nedan fångade på kort.

Det är lät att bli lite osorterat skräckslagen vid mötet med en skorpion, men faktum är att denna inte hör till de farliga. Den generella regeln är att stora klor och tunn svans (som denna) betyder inte så farlig, medan det omvända kan vara giftiga som bara den. Men ”ont så in i helvete” gör dom dock oavsett storlek på både svans och klor, berättar Lukas.

Förvånansvärt stor var den, rackaren och stackaren vars hem jag flyttade på.
S dokumenterar liksom jag på behörigt avstånd.

Share

Städa i skogen

Idag hade vi sovmorgon och började inte arbeta förrän 6.30, en sån lyx! Detta för att dagens första pass inte involverade djur utan röjning av vegetation längs några av vägarna i reservatet. Det är ett verkligen ett myllrigt vägsystem i reservatet, där vi rör oss fram med bilarna. Faktum är att vi för bilarnas skull hade kunnat köra nästan var som helst, de rör sig bokstavligt ganska lätt över både stock och sten, men för att skydda vegetation och smådjur är det viktigt att bilarna till största grad väljer att hålla sig på vägarna.

Efter att två dagar i rad ha mött lejon på mycket nära håll (ja, jag har ännu bara berättat här på bloggen om den första) är det en rätt speciell känsla att kliva ur bilen och med sågen fokusera på de träd som växer intill, stenar som rullat upp och grenar som fallit ned på vägarna. Skyddslös och väldigt liten går jag med mitt trädgårdsverktyg längs vägen, men aldrig längre bort än att jag ser bien och alltid i sällskap med andra. Så lyder instruktionerna. Jag hör en gnu muttra i ett buskage en bit bort, men det är allt.


Lukas, George, Tim och Rezhin.


Rezhin och Lukas.

Den stora utmaningen i väghållningen är elefanterna vilka gillar att välta träd och inte sällan över vägen. Det som då sker, om inte trädet undanröjs, är att jeeparna som behöver passera börjar köra runt det välta trädet istället och snabbt bildas nya slingriga vägsträckor med olika grader av kaos som följd. Vi var i en del av Makalali igår som förvaltas av andra parkägare än Siyafunda (vilka vi arbetar för) som lider av den olyckliga kombinationen många röjiga elefanter och dålig väghållning. Följderna var minst sagt oordnade. Men som sagt, idag med ranger Lukas i spetsen och Siyafundas pigga och starka volontärer hålls ställningarna i schack.


Tim och Lukas sågar upp ett elefantvält träd av den mindre sorten.

Share