Tyst nedräkning

Kanske finns bara en sak som är svårare än avsked: att räkna ned till ett. Den långsamma bortdragningen av plåstret. Viss om att rycket ändå snart ska ske. Antagligen är det därför vi låtit bli att räkna, eller åtminstone prata om att vi gör det. Både S och jag.
För nu. Eld i kaminen, sommarens honung i tekoppen, knarrande snö under fötterna där vi går. Ännu en stund kan vi blunda.

Share

So long Siyafunda!

Three weeks has passed and it´s time to leave. Dear Siyafunda and wonderful South Africa, thank you for times filled with great tings to be grateful for! Thank you all lions, impalas, cameleons, elephants, girafs, zebras, spiders, snakes, nyalas, birds, rhinos, dungbeetles, hippos, good looking bugs, hyenas, scorpions, buffalos, cheetas, and the leopard for letting us look att you, count you, gps you and not biting/eating us. Thank you car for carrying us almost always. Thank you all co-voulonteers during the weeks for great cooperation in work and thank you Lukas, Mike, Andrews, Dean and Robin for beeing such warm, generous and skillful rangers. Thank you Mavis, John, Mike again, Bridget, Amanda and all other in Jobs family for hosting us at the reserve, and also for a wonderful New Years party.

The world is a great place. Through working together we make it even better. Thank you everyone at Siyafunda and untill we meet again – So long!

Share

Pampigt avslut

Det är dags för min allra sista gamedrive under vistelsen, det vill säga en av vanligtvis två flertimmarsturer genom bushen där vi dokumenterar vad vi ser. Med en numera stadig rutin tar jag fram listorna vi fyller med artnamn, ålder, kön, placering och klockslag efter varje observation. Ett stråk av vemod vilar över bilen, ja hela bushen faktiskt. Varje händelse färgas av insikten att detta kanske är den sista gnuen, sista näshornsfågeln, sista radioutropet, sista giraffen vi ser och hör för den här gången. Vemod kan vara fint, men riskerar att i alltför stora doser flytta en från det nu som är nyckeln till allt nytt.

Så brakar det till i buskarna intill vägen och en stor elefant kliver ut mot vår jeep. Jag noterar tabellens värden samtidigt som vi följer det stora djuret vidare mot en trumpetsignal från en annan snabel en bra bit längre bort. Händelser som denna kräver absolut närvaro från alla i bilen, sista-gångs-tankarna blåses på ett ögonblick bort. Varje händelse är ny och elefanter stora, om en liten stund också väldigt många. Bushen öppnar sig och där möter vi en hjord på nära tjugo individer var av ett par mycket små. Den stora matriarken som leder gruppen kliver fram för att inspektera både oss och volontärerna i den andra bilen vilka hört vårt utrop på radion och kört dit de med.

Av alla djur vi mött under veckorna är elefanterna de som förhåller sig mest tänkande kring bilarna och oss i dem. Här vilar ingen tvekan om att de förstår att fordonen är ett och att vi som sitter i dem egna individer. Rangerna pratar med dem lugnande, sträcker ibland upp en hand och elefanterna svarar med sin snabel. Med öronens positioner meddelar de sinnesstämningen och när de små ögonen möter våra resulterar det tydligt i tankar med komplexa överväganden bakom den stora pannan.

När matriarken förstått att vi är fredliga sprider hjorden, som hittills stått tätt intill varandra, ut sig och avslöjar två mycket små individer som stått skyddade i den stora gruppen. Ett elefantbarn är det sötaste som finns, två blir nästan för mycket. Den egna snabelns avancerade muskulatur är ännu inte bemästrad och både den och de små benen vinglar till på det raraste av vis. Övriga elefanter tar gemensamt ansvar för de små. Världens barn är allas barn.

Det är lika storslaget som elefanterna är stora, små och många. I en grand final som ger rysningar längs ryggraden delar vi stunden tillsammans och det känns grymt bra att den andra jeepen, som vanligtvis befinner sig i en helt annan del av reservatet när vi är ute och kör, är på plats. Med van penna noterar jag sexton honor, två yngre och ytterligare två riktigt små. Tätt följda av två tjurar som förhoppningsfullt men på behörigt avstånd följer matriarkens hjord vidare genom buskagen. Jag kan det här nu, i bemärkelsen behärskar det. Riktigt nog kommer jag aldrig att få.

Share

Flodhästen gäspar inte

När det gäller flodhästar gäller det att hålla sig på behörigt avstånd, men med rangern Andrews (som kan nästan allt här i bushen) känner jag mig trygg även då han leder oss ändra fram till strandkanten. Flodhästar håller sig vanligtvis rätt fredliga i vattnet och så länge de befinner sig där behöver vi inte oroa oss, säger han samtidigt som jag ser hur han hela tiden snabbt pejlar med blicken fram och tillbaka över floden för att hålla koll på var alla de väldiga djuren i flocken framför oss är. De kan väga upp till fyra och ett halvt ton vilket får dem att tillsammans med noshörningen dela andraplaceringen om tyngst på land. När de öppnar sitt väldiga gap är det inte en gäspning vi ser utan en demonstration i att de kan bita av dig på mitten om så skulle behövas. När du ser det hända vet du att flodhästen framför dig tycker att du nu kommit för nära och det är klokt att ta några steg bakåt igen. Med Andrews händer aldrig detta, men tidigare när vi mötte dem med bilen. Gapbilderna nedan är från då.

Den minsta i flocken har ännu ett rätt tandlöst gap, men följer de storas exempel var gång:

Share

Lejonet med den snyggaste frisyren i bushen

Jag vet inte var Makalalis lejon fixar frisyren, men tydligt är att denne unge hane går till ett ställe med stil. Hans bror är inte heller fy skam, liksom mamman som ligger strax intill. Vi träffade dem igår och jag tänker att detta nog blir mitt sista lejonmöte för den här gången. Jag tittar länge och fotar mycket. Trion hade placerat sig mycket synligt på den uttorkade flodbädden och kombinerade uppvisningen av sig själva med sånt som mestadels fyller ett lejons vardag: sova i solen, klia sig bakom öronen, gäspa, titta på en fågel som flyger förbi, känna vinden i manen, gäspa igen, somna om igen.

Share

Gissa bajset

Tänker på hur mycket har jag lärt mig under mina veckor här i Malakali, Sydafrika. Inte minst om bajs. Rangern Lukas kan så mycket och delar gärna med sig. Till exempel hur jag skiljer mellan giraffbajs och bajset från kudo (som är en snygg antilop med runda öron). Deras bajs är till färg och innehåll synbart identiskt, men eftersom kluttarna från giraffen i färskt tillstånd når marken efter ett fall på tre meter plattas de alltid till medan kudons är fortsatt runda. Själva bajsutfallet skiljer sig också då kudon väljer att stanna och giraffen istället fortsätter promenaden fram. Kudobajset landar så i ett tydligt samlat moln, medan giraffens lämnar ett utspritt bajsband efter sig. Rätt svar är alltså: giraff.

Med andra metoder kan jag numera också urskilja elefantbajs, noshörningsbajs, impalabajs, och hyenabajs minsann.

Share

Nya hyenor till världen

Den där hyeanalyan som var något av det första vi såg här i Makalali dög inte. Om det var lyan i sig, dess placering eller att vi lyste med vår strålkastare rakt in i boet vet bara hyenorna, i vilket fall valde de att flytta till en bättre. Som nu också vi hittat. Dagens morgontur gick dit då det berättats att en av hyenamatriarkerna helt nyss fått smått, med lite tur skulle vi få en skymt av någon av de små. Och tänka sig sån tur vi hade. Två av de minsta, antagligen födda i söndags, och ytterligare en liten fast betydligt större hängde runt den stora honan som mestadels låg ned med ungarna kravlandes omkring henne. Någon gång klev hon upp med ungarna följande henne i hasorna, de snart veckogamla ännu på vingliga ben. Ibland bestämde de sig själva för att ta en tur själva i buskaget kring lyan.

Nu undrar jag om det heter valpar, S tror att det nog gör det men håller med mig om att det inte är helt logiskt. Hundar har valpar och hyenan är ingen sån. Rent biologskt är de betydligt närmare kattdjuren, men mest är de väl sin egen. De lever i matriarkat där samtliga honor i flocken är överordnade hanarna och har kraftigare käkar än något annat djur här i reservatet, kanske i hela världen. Hur som helst tuggar de i sig både hull och hår av de djur som de eller någon annan dödat, även inkluderat själva skelettet vilket färgar bajset vitt som krita.
Mamma hyena

Vingliga ben

Liten hyena med dreglande mor

Share

Fler stora katter

Geparden är världens snabbaste däggdjur och springer en bra bit över hundra kilometer i timmen. Fast inte just dom här, just nu. Men Andrews, rangern som kör bilen ikväll och som är typ världsbäst på att spåra vilda djur, berättar hur han en gång var tvungen att jaga ett par andra geparder med bilen för att få dem att springa tillbaka in genom reservatets grind som för ett kort ögonblick lämnats öppen så de smitit ut – då gick det undan och för en kort stund var de både snabba och arga. Annars är de vanligtvis mycket fredliga fortsätter Andrews, de två gepardbröderna framför oss skulle knappast göra något mot oss ens om vi klev ur bilen här och nu men det ska vi inte testa. Istället sitter vi som vanligt länge och delar en högtidlig stund ihop.

Share

Impalor i mängd och ett swosch

Som tidigare konstaterat är det lätt (och dumt) att bli litet blind inför det som ofta passerar ens synfält. Med impalan, den allra vanligaste antilopen här i reservatet, är det tveklöst så trots att de förtjänar att tittas på länge. S säger att den är den i hans ögon tillhör de allra vackraste. Impalan lever ofta i stora flockar, de största vi räknat och noggrant bokfört har bestått av över åttio individer. De föder vanligtvis sina ungar i november så de minsta är ännu små och dröjer ofta kvar litet extra för att spana in vilka vi är, innan de åter kliver in i den stora och massan.

Men vad är det där? Precis mellan den första och andra impalan i raden, är det inte… jo det är det. En ladusvala! I ett swosch tränger den sig mellan de två djuren och jag tänker att det måste vara en av dem. Sanningen är ju att de ladusvalor vi i Sverige möter om sommaren huserar just här just nu.

Ja, det är ingen tvekan. Det är en av dem och nog ser det ut som de har lämnat katastrofen med de döda barnen bakom sig. Kanske inte glömt, men bär den nu med samma lätthet som vingarna bär.

 

Share

Punka igen

 

Till de mer otippade färdigheterna jag utvecklat sen jag kom till den sydafrikanska bushen hör onekligen däckbyten. Detta är tredje gången, och nu går det rätt fort. Litet längre tid tar det att sedan laga det trasiga däcket, men det går det med! Jag som tidigare trodde att ett trasigt däck åtgärdades genom att lämna in det på en verkstad, alternativt byta det mot ett nytt. Nu vet jag bättre.

Första däckbytet kvarstår ändå fortfarande som det mest dramatiska. Jag hoppas det fortsätter att vara så.

Share

Tisdagkväll med lejonen

Kanske tycker lejonen att vi är trista där vi sitter i vår stora jeep och bara tittar. I vilket fall gäspar denne hane stort och lägger sig sen på sidan och somnar om. Jag räknar och inser att det är sjätte gången sen jag kom hit som jag möter dessa jättekatter och tycker själv (till skillnad från lejonet) att det är lika spännande varje gång.

Denna kväll är vi i den östra delen av reservatet och har precis beslutat oss att vända hem när vi i en kurva möter tre lejon precis intill vägkanten. De ligger stilla i kvällsljuset, men öppnar ögonen och ser på oss där vi just stannat bara dryga tio meter från dem. Det är två honor och en hane, alla till synes lika trötta efter en ordentligt het dag. Ranger Lukas konstaterar att de inte tillhör någon av de större flockarna i reservatet, utan sannolikt lever tillsammans så här, bara dessa tre. Om denna hane skulle komma in på något av de andras territorium skulle han snabbt dödas berättar Lukas. Både honorna och hanarna är starka i omgivande flockar, och när det dessutom som nu finns ungar i dem är de mycket farliga för ett främmande lejon att möta.

Det är så himla lyxigt detta. I dag är det bara S, jag och två till i vår öppna jeep och vi sitter långt inne i bushen utan en enda safaribil i närheten och bara tittar. Länge, länge. Under en timmes tid följer vi lejonen som ibland vaknar, går en kort sträcka, lägger sig ner igen, gäspar, kastar några slappa ögonkast åt vårt håll och somnar om. För att sedan göra samma sak en kvart senare. Jag tar bilder för att kunna identifiera de tre när vi kommer tillbaka till campen. Sannolikt är detta en unghane som nu blivit stor, det syns på manen, berättar Lukas.

Jag är lugnare vid lejonmötena nu än vad jag var första gången, men lika koncentrerad och ödmjuk inför våra stunder ihop.

Share

Röd variant

Näshornsfågeln med den snygga gula näbben (som jag nu förstått heter sydlig gulnäbbstoko på svenska) finns också i en röd variant. Jag gillar rött och således också fågeln här. Det hade ju känts rätt logiskt att denna skulle heta nåt i stil med rödnäbbstoko, men när jag googlar på det får jag bara upp röd näbbsko och inser att fågeln nog heter nåt helt annat. I vilket fall är den snygg och jag gillar den.

Share

Födda i bushen

”Trust your instincts”, säger vår ranger Robin när vi kommer fram till platsen för nattens sleep-out. Ni har lärt er massa teoretisk kunskap i föredraget nyss, men det viktigaste är mycket enkelt: lita på era instinkter. Det var här i den afrikanska bushen vi människor uppstod och vi har i flera hundra tusen år överlevt precis just här. Vi har mött faror och utmaningar, årstidsskiftningar och vilda djur. Kunskapen ligger i oss. Lyssna till den.
I mina öron låter det rätt flummig, men eftersom jag redan glömt en del av det jag nyss lärt mig under föreläsningen väljer jag att tro honom.

Vi är snart igång med att samla brasved inför natten. Tunga grenar släpas från buskagen in mot mitten av den öppna yta vi valt som sovplats. Så ropar Darren och Christine att vi ska komma dit, de har hittat något i sanden. Jodå, visst är det lejonspår. Rätt färska till och med, och vips är vi på helspänn igen.

Ska vi verkligen sova här? Är njutningen i detta, den som alla rangers talar om, verkligen värt de faror som rent bokstavligt kan lura i buskarna omkring oss? Vi tittar igen på lejonspåren, möts i ett nervöst fnitter och fortsätter sen att samla torr ved till den högen som snart är tillräckligt stor.

S och jag turas om att träna på utmaningen att både agera aggressivt och samtidigt backa, som vi ska göra om vi möter ett lejon alltså. Det är som en statusövning i improvisationsteater tänker jag, en ganska svår sådan. Jag tänker också på den där elefanten som rundade vår bil förra veckan, den visste precis hur det går till.

Min huvudbonad agerar tombolahatt i utlottningen av nattens ansvarspass. S och jag drar en ordentlig nitlott. Först sova, sen vaka, sen sova igen.

Efter att alla rullat ut sin sovsäck kommer någon ihåg en klok vän som påmint om det olämpliga i att rulla ut sin bädd långt innan det är dags att lägga sig i den själv. Detta eftersom någon annan kan söka upp sovplatsen och redan ha flyttat in i säcken innan det är dags att krypa ned i den själv. (Läs ormar, spindlar och skorpioner.) Några sekunder senare är säckarna åter i sina fodral.

Som vanligt blir det mörkt mycket fort och i kväll döljs måne och stjärnorna av ett tjockt molntäcke. Det blir svart som i en säck omkring oss. Efter avslutad måltid går alla utom de som har första vakpassen och lägger sig. Det är oklart hur många som verkligen somnar.

När S och jag väcks mitt i natten för att påbörja vårt pass händer nåt märkligt. Rädslan släpper. En stor koncentration finns kvar, men oron, spekulationen om att inte fixa det om något skulle hända – den släpper. Kanske har han rätt Robin, jag är gjord för det här. Jag behärskar elden, möten med de vilda djuren och mörkret likaså. Eller så är jag bara trött och det i sig lugnar mina nerver.

Vi följer instruktionerna om att var tionde minut gå till jeepen och med den lösa strålkastaren lysa in i mörkrets alla riktningar. Rovdjursögon är röda i reflexen.
Inget händer. Eller rättare sagt en hel massa händer, men inget av det farliga vi tränat på. En schakals skall i buskarna, en skorpionspindel och en förvisso väldigt stor men ändock vandrande pinne passerar oss.

När det ljusnar ser himlen ut så här och våra sovsäckar har blivit våta på ovansidan.

 

Share

När du möter en flodhäst som vill döda dig

Det är dags för vår första sleep-out, det vill säga att mitt i bushen rulla ut våra sovsäckar och tillbringa natten där. Vi kommer att tända en eld och parvis under natten vaka över lägrets sovande. För att vi skall vara trygga med hur vi ska agera om det kommer ett farligt djur får vi först en föreläsning av rangern Robin: Approaching Dangerous Animals.

– När du möter ett lejon måste du få den att förstå att också du är ett rovdjur, se det i ögonen, alltid i ögonen. Kasta något, bete dig aggressivt, samtidigt som du rör dig baklänges därifrån. Om den reser sig på höga spända ben och ryter så det skär genom märg och ben kan du skatta dig lycklig, då kommer den att skenanfalla. Först. Om den nästa gång istället kryper närmare marken med viftande svans, då vet du att det är på riktigt. Leoparden däremot, där ska du till varje pris undvika kontakt med din blick, utmana den inte den anfaller alltid för att döda. Den äter gärna babianer och i dess ögon tillhör vi samma tvåbenta sort. Få den att tro att du inte har sett den. Och ta dig snabbt därifrån. Men spring inte. Aldrig springa, då ses du som ett byte direkt. Om det kommer ett lejon eller en leopard till lägret där vi sover, väck oss genast säger Robin och fortsätter med fler farligheter och föreslagna strategier. Hyenor kan bli verkligt besvärliga, men om de ännu bara stryker runt lägret bör ni klara det själva, låt oss sova vidare och försök att skrämma iväg dem själv. Att skramla med plåttallrikarna kan fungera. En elefant som viftar på öronen varnar, en som fäller in dem och krullar sin snabel inåt förbereder sig för attack. Och så har vi förstås noshörningar men de vita är oftast resonliga om du backar efter att de visat sitt horn och ställt sin bredsida mot dig som varningstecken. Flodhästar däremot, dem ska ni verkligen se upp med – mellan två och tre tusen människor dödas varje år här i Afrika av just flodhästar, kommer en sån gäller samma strategi som för lejonet, men i visshet om att den aldrig bromsar upp – ett anfall är alltid på riktigt. De betydligt mindre djuren är också bra att känna till – de giftiga ormarna, spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. Kommer en orm, stå stilla. Låt dem krypa mellan dina ben men stanna där du står, så fort du rör dig blir du synlig. Den vill dig sannolikt inget ont. Ormarna skenanfaller nästan alltid, så länge du inte trampar på dem får du alltid en andra chans. De giftigaste spindlarna hittar vi inte i bushen, utan här i möblerna inomhus och i gardinerna. Vi skulle helt säkert hitta en av de farligaste svarta änkorna – button spider – i soffgruppen där vi sitter just nu om vi vände fåtöljerna uppochned och letade. Dom är små, inte stora. Tusenfotingar och skorpioner kan också vara ordentligt giftiga, men ni dör inte så ni kan vara lugna, avslutar Robin. Vi är inte lugna. Inte lugnade heller, men nu måste vi skynda oss. Om en knapp timme bär det iväg.

Share

Inte vilken skata som helst

Jag ber rangern Lukas att stanna bilen och backa tillbaka några meter för att visa honom mitt fynd, ”Där i trädet!”, säger jag och pekar. Lukas skrattar och påstår att det är som att jag bett honom att rapportera fyndet av en helt vanlig hund på stan, det finns tusen och åter tusen av dem här. I trädet sitter en fantastisk gulnäbbad näshornsfågel, som för all del är vanlig i den sydafrikanska bushen men inte desto mindre fantastisk. S och övriga volontärer i jeepen håller med mig. Jag påminns om hur lätt det är att bli blind för det vi ser ofta, och hur viktigt det är att bestrida mekanismerna som gör att så sker. Denna gulnäbbade näshornsfågel är ju inte vilken skata som helst – eller rättare tänkt så är det väl precis just det den är! Som en av de skator som alltid bott i granen intill min farmors hus och som hon varje dag, år efter år, enträget delade med sig till av sin egen mat och från sitt köksfönster tittade på hur de åt och gömde undan inför vintern. ”Skator är lika bra och spännande fåglar som de småfåglar som folk matar med köpefrön i sina automater”, konstaterade hon, ”det är bara det att de flesta inte tittar tillräckligt noga och länge”. Jag tänker att även Lukas kanske tittar en aning annorlunda på den stornäbbade figuren nästa gång han möter den.

Apropå näbben förresten, den använder denna näshornsfågel gärna för att mumsa i sig sin favoritföda: dyngbagge. Paret jag mötte på vägen här om dan får se upp.

Share

Däckbyte i lejonland

Sällan har väl det omgivande mörkret varit större än när vi fick punka minuterna efter att vi på vägen konstaterat och därefter följt färska lejonspår. Lauren och Rebecka lyser ut i natten med sina ficklampor, S lyser på Lukas som försöker få domkraften att fungera. Strax innan jag reste hit såg jag en naturfilm på teve om hur lejonen jagar om natten.
Jag tänker på den filmen. Vi skulle inte ha en chans.

Share