Det Sverige jag vill leva i

Läser just att Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask som jag och många andra delat under dagen är DN:s mest facebookpublicerade artikel någonsin med 60.000 delningar. Läser i samma text att den näst mest delade artikeln (27.000 gånger) är den där en annan Margareta Winberg än den tänkt inbjudna tidigare ministern Margareta Winberg råkade bjudas in till Rosenbad på middag och som på ett självklart vis valde att tacka ja, komma till och sedan välkomnas in till en helkväll med ministrarna. En kontrast värd att reflektera kring och därefter påminna sig om att det är vi och bara vi som skapar det samhälle vi vill leva i – genom politiska beslut och i vardagsmöten med varandra.

Den första texten beskriver ett Sverige upptaget av gränser och skillnader mellan dig och mig, vi och dom. Med passkontroller i vardagen sorterade utifrån utseendet på våra kroppar, misstänksamma blickar från förbipasserande. Skillnader i tillvaron som står skrivna redan i våra föräldrars födelseattest.

I den andra texten beskrivs samma land, där en samling ministrar med gott humör välkomnar en felinbjuden 67-årig pensionär från Sundbyberg, och som med självklarhet inkluderar henne på middagen och i efterföljande gruppfotografering. ”Är jag bjuden, så är jag bjuden”, konstaterar Margareta Winberg från Sundbyberg när DN-journalisten frågar henne om hennes val att delta. Och just så blev hon alltså välkomnad. I ett land där ett möte mellan en enskild medborgare och de folkvalda i maktens korridorer också kan vara lika nära som ett felskickat brev på posten.

Detta sker alltså samtidigt, i samma land. Jag vet vilket Sverige jag vill leva i.

Share

Orkar du inte? Ta en paus.

Ännu en dag har vågorna i mitt facebookflöde gått höga. En mängd högröstade brösttoner och stora känslouttryck i alla riktningar uppblandade med både genomtänkt och lättvindigt delande av länkar med olika perspektiv på Disneys uppdatering av sin julfilm. Jag har varit väldigt engagerad, läst och tyckt till, deltagit i flera parallella samtal – med nära vänner, ytligt bekanta och några fram till idag totala främlingar. Också mina känslor har rört sig åt en mängd olika håll.

Ledsen har jag jag dock bara blivit efter att ha läst formuleringar från några av mina närmare vänner. Vänner vars röster jag ofta värderar högt i analys och skärpa, och som jag tycker spelar viktiga roller i de samtal som stundom blossar upp rörande rasism, sexism, homofobi eller mer politiskt färgade aktualiteter. Idag har de låtit annorlunda: ”Jag känner mig djupt besviken på människor idag.”, ”Ni som provoceras. Ta bort mig som vän”, ”Jag får svårt att sova”, ”…förbannad, desillusionerad och jävligt trött.” och ”Inser att jag sakta sakta tröttnar på på FB”, är en handfull av formuleringarna. Ilska och frustration är en sak att möta, ja till och med hat, men uppgivenhet – den kryper under huden på mig, bygger avstånd och upplevelsen om ett vi och ett dom. Vad jag menar är att bara för att ett stort gäng samlats på torget för att ropa dumheter i var sin megafon, betyder ju inte det att det är fel på själva torget? Tvärt om är det kanske just där vi då behöver vara?

Självklart inser jag att det finns en mängd andra fungerande kanaler att säkra de samtal som idag är så viktiga att föra, men för mig är facebook i detta avseende en verklig gåva. Ingen annanstans når jag så enkelt fram till ett reflekterande samtal kring rasism med en gammal grundskolekamrats storebror som jag inte träffat på över tjugo år. I inget annat forum möter jag en gammal pojkvän från det sena nittiotalet och får möjlighet att ställa frågor kring hans stora engagemang i att behålla de i mina ögon solklart gammelrasistiska figurerna i det nämnda disneyklippet.

Till dig som känner utmattningen komma krypande vill jag komma med ett råd, eller rättare sagt – det är min djupaste önskan. Ta en paus. Vi är många i det här samtalet och byter av varann. När du för tillfället känner dig desillusionerad och trött, har jag en massa energi och lyckas ha ett stadigt ankarfäste i den så viktiga välviljan, även i riktning gentemot de som skriver/länkar/sprider åsikter där jag inte alls håller med. Så vila du. Idag och kanske i morgon. Kanske ytterligare en vecka till. När jag segar ihop och tystnar behöver jag en stark avbytare i dig. Jag är på inga vis sportkunnig, men så mycket förstår jag att en trött spelare gör sig bättre på avbytarbänken än ute på plan där passningarna annars riskerar att dra iväg åt helt fel håll. Nu påminns jag om det problematiska med idrottsmetaforer, att de allt som oftast implicerar ett motståndarlag, som i den bästa av världar besegras. I den här metaforen finns bara ett lag, för vilken uppgiften är att bli bra på att spela ihop. Där vi alla samtidigt blir till vinnare, eller förlorare, beroende på hur matchen går.

Min energi är ännu hög. Vila så länge du behöver.

Share

Samtal istället för debatt

Jag blev just tackad av en vän för att jag som det brukar heta ”tar debatten” (apropå den senaste tidens pepparkaksgubbar, luciasändningar och disneys filmredigering) och kom i samma stund som jag var på väg att tacka för tacket på att jag faktiskt inte gör det. Tar debatten alltså. Samtalet däremot, det tar jag – just nu varje gång. Där debatten riskerar att låsa mig i ett fast läge (och sannolikt även den jag möter) får samtalet istället mina öron och ögon att växa. Hjärtat likaså. För att möta en annan människa behöver jag ha välviljan med mig, annars är kontakten för mig omöjlig att nå. Det är inget krig detta. Så fort jag kör i diket och börjar betrakta det så, gör jag oss båda (och världen) till förlorare. Vi står inför en gemensam uppgift med dem vi möter, uppgiften att leva ihop.
Hur jag använder språket färgar mitt sätt att tänka. Genom samtal rör jag mig framåt.

Share

Sir Ian McKellen stöttar hbt-kids


Förmågan att föreställa sig själv i någon annans skor är kanske människans allra finaste egenskap, att använda det i en kampanj som denna är klokt och helt riktigt. Lika enkelt som kraftfullt effektivt. Kanske en framtida kampanjidé för RFSL Stockholms utmärkta fritidshäng Egalia? Vem eller vilka vore då Sveriges svar på Sir Ian McKellen, som här på kortet jag tog under min Londontripp trovärdigt visar på vad som kan hända – och sannolikt händer – när vi saknar det nödvändiga stödet från andra?

”Without support, Sir Ian McKellen’s life could’ve taken a differnt turn. He was fortunate, but many young lesbian, gay, bisexual and transgender people aren’t. (…) Akt now by making a donation. The Albert Kennedy Trust.”

Share

En halv bild ljuger

Det är sannerligen inte varje dag jag blir citerad i Svenska Dagbladet, men idag hände det. Min facebookvän, tillika ledarskribent på den stora tidningen, citerar på SvD: s ledarblogg en av mina statusuppdateringar från tidigare idag. ”Hej skattebetalare!”, skrev jag, ”Hur känner du inför det faktum att en del av dina och våra gemensamma pengar subventionerar verksamheter som den här?” samtidigt som jag postade en länk till French Maid Service i Sverige som på sin sida påstår sig erbjuda rut-avdragsberättigade städtjänster utförda i bara underkläderna. Min formulering gavs som exempel på hur användare av sociala medier skickat vidare den länk som alltså nu alltså synliggjorts som sannolikt fejk. Av ledarskribenten kallad ”dirty campaign mot rut-avdraget”.

Vad ledarskribenten inte skriver är hur jag bara några minuter efter att ha blivit uppmärksammad om detta, skriver en ny kommentar: ”OBS! Den länk som jag nyligen postade är sannolikt fejk. (Tack ledarskribenten som upplyste mig om detta). Huruvida den är att betrakta som ett skämt eller ett fult kampanjtrick diskuteras nu i anslutning till den tidigare posten. Jag är angelägen om att inte sprida den vidare på ett sådant sätt att den kan missförstås som sann och vill alltså förtydliga detta här. Själv reflekterar jag vidare över det faktum att jag här inte kunde skilja fejk från verklighet, och tänker att det säger mig något om den samtid jag lever i. Faktum kvarstår: 961 dagar kvar till valet. Reflektionerna och samtalen fortsätter.”, en kommentar som skribenten själv valde att gilla.

Av detta lyfter ledarskribenten alltså enbart min första formulering. ”Lögnen funkar eftersom det finns en målgrupp som VILL tro på den(…)”, tillägger hon.

Här stannar jag upp och funderar. Vad är det som händer med mina ord, och mitt och ledarskribentens gemensamma samtal (som nyss var långt, involverade betydligt fler perspektiv, och som i flera avseenden var både lyssnande och öppet reflekterande), när det via skribentens penna kliver in på den ledarblogg hon skriver på? Jo, reflektionen flyr sin kos. När politiken kliver bort från det mellanmänskliga mötet och ut i offentligheten landar den allt som oftast i hårda och förenklade positioneringar, där den som har tillgång till den största arenan och snärtigaste pennan alltid vinner.

Ledarskribenten skickar samtidigt med mig och andra som tog French maid-sidan för riktig en uppmaning: Att reflektera över om det inte skulle kunna skada samhällsdebatten att bidra till illvillig mytbildning? Mitt svar är lika enkelt som mitt tidigare agerande: Jo, såklart tycker jag det. Det var ju därför jag var angelägen om att snabbt uppmärksamma mina tidigare läsare med den nya information som nu var mig given. Men när ledarskribenten inte tar med mitt uppriktiga försök att justera min tidigare utsago, gör denne då inte själv precis det som hon nu anklagar mig för? Blir i så fall inte hon själv till just den som VILL tro på en friserad sanning, en sanning där jag enbart uttryckt det ena men inte det andra? Och som genom sitt handlande får den friserade bilden att framstå som sann?

En andra uppmaning för mig att fundera kring, är av ledarskribenten formulerad mer som en insinuation, ”(…) lögnens framgång säger något om dem som går på den…”. Förutom att det är en snygg formulering som jag spontant direkt vill ställa mig bakom, så blir förstås frågan vad denna har att säga till mig nu och i detta sammanhang. Var jag naiv som till en början trodde att sidan var på riktigt? Var det rent utav så att jag på något plan faktiskt fattade? Är jag en simpel ryktesspridare som hellre skickar vidare en lögn än undersöker möjligheten i att slå hål på densamma, så länge det passar mina syften? Har jag så till den grad fastnat i att göra sanning av den politiska ideologi betraktar som min egen, att jag gjort mig blind för andra lösningar? Alla dessa frågor tåls att fundera på och det lovar jag gärna både mig själv och min vän ledarskribenten att göra. Men innan jag går i dialog med ledarskribenten nästa gång vill jag känna mig trygg om att också denne i sitt forum lyfter reflektionsgraden på ett mer rättvisande sätt än vad jag upplevde nu, då det nu istället stympat fick stå exempel som stöd för enbart ledarbloggens eget perspektiv.

Jag tror på ett politiskt samtal, där vi möter varandra – lyssnar, reflekterar, respekterar och ibland också justerar vår egen position. Just en sådan ton som präglade större delen av ledarskribentens och mitt tidigare samtal på Facebook idag, där jag tror att vi båda gick klokare ur utbytet, med en större och av välvilja präglad förståelse om den andres tankegångar, kanske till och med en i någon grad justerad åsikt gällande tjänstesektor, momsnivåer, statens inblandning, marknadens påstådda självreglering eller något av det andra vi där möttes kring. Men om vi senare väljer att föra vidare en förenkling, som enbart stärker vår egen tes, så är jag rädd för att mötet gått förlorat. Vår egen, och därmed även gemensamma utveckling likaså.

Jag tror att när vi hittar ett tonläge, också i offentligheten, som präglas av en lika rejäl bit nyfikenhet på andra, som självreflektion gällande ens egna tankefigurer, kommer sannolikt en ny slags politik att växa. Först då kommer vi att få syn på och formulera helt nya lösningar, bortom de skyttegravar vi oftast möter debatten genom idag.

Jag längtar efter politiker som tänker en gång till och ändrar sig, efter ledarskribenter som på sin sida öppet reflekterar snarare än alltid använder pennan som vapen – ständigt med den vassa änden riktad bort ifrån sig själv.

Det är svårt att skriva kort och samtidigt behålla världen så komplicerad som den faktiskt är. Det kan vara ännu svårare att öppet redovisa även de delar av bilden som krockar med dem som bygger ens egna föreställningar av densamma.
Kanske är det därför som det så sällan sker?

Share

Individuell ångest vs. gemensamma krav

Det är något i grunden rörande över sopsortering, utöver att det såklart också är bra. Och ändå, nog är det något som känns litet i obalans? I det individuella trycket att i varje ögonblick ta det totala ansvaret gentemot omvärlden, ett rätt sätt att agera bland hundra möjliga, varje dag, i varje sekund, förblindas vi kanske för var som verkligen behöver göras? Hårt pressade under ett (för all del rättmätigt) dåligt samvete för alla de val där vi satt vårt eget kortsiktiga bästa framför andras och planetens. Och jämförandet med vår granne, för att landa på rätt sida gränsen, eller hitta någon annan individ att skylla på. Vad är det vi missar? Jo bilden, den hela. Den där vi lyfter blicken från vår egen sophög och tillsammans undersöker vilka åtgärder som är än mer akuta än att vi ordentligt diskar ut konservburken med krossade tomater och själva placerar den i rätt återvinningskärl.

En konspiratorisk dag tänker jag att sopsorteringen är ett välfungerande trick för att få oss just så upptagna av vår egen lilla ansvarsbit att vi missar de stora och i grunden kursändrande krav vi skulle kunna ställa om vi gjorde det tillsammans, i kollektiva överenskommelser där vi gemensamt sätter ramarna för vad vad som ens skall produceras från första början. Istället står vi nu där framför återvinningskärlet i enda sällskap av vårt eget dåliga samvete och suckar över en förpackning som innehåller såväl plats, papper och en botten av metall och undrar över hur sjutton vi ska lösa det här. Sväljandes kameler.

Jag tycker att dramatikern Anders Duus fångar denna frågeställning så himla bra i kortpjäsen Kvitta Carlos Ghosn ringer upp Helena Pettersson som ingår i Radioteaterns serie Möjliga samtal. En serie där människor som ännu inte träffats – men som har något viktigt att säga varandra – gör just det. Ett lyssningstips från mig.

(Återvinningsstationen på Timmermansgatan, Södermalm)

Share

Förtvivlan och hopp

Samma dygn som David Kato – en av de allra viktigaste rösterna i hbt-rörelsen i Uganda – mördas, har eleverna på Scengymnasiet i Skärholmens premiär på sin föreställning Mellan X och Y. Jorden är en märklig plats. Så liten i världsalltet och ändå rymmandes de största av skillnader. Jag sätter in några hundralappar på RFSL konto för David Katos begravning och den fortsatt kampen för hbt-organisationer i Uganda, och beger mig sedan med tunnelbanan till Skärholmen för att tanka hopp. Bland föräldrar och småsyskon ser jag på när ett fyrtiotal ungdomar, vid en kommunal gymnasieskola i en förort till Stockholm, i musikalform peka ut könsuppdelningens konsekvenser, besjunga kraften i motståndet och den frihet som finns att hämta bortom normen. Världen är både ond och god, helt samtidigt. Idag lite extra så.

Share

Lena Sundström ringer in det nya året

Årets första dag möter jag med Lena Sundström i lurarna och hennes program från Vinter i P1. Kunde inte ha valt ett bättre sällskap. Med eftertänksamma inzoomningar på den tid som är nu och den generation som är min får hon sätta tonen för 2011. Vad innebär det att söka efter det där ögonblicket i livet som beskriver just mig? Hur kan en plastig souvenir från berlinmuren hjälpa oss att berätta om det som händer just idag? Vad kan den längtan bestå av som får en människa att starta ett främlingsfientligt parti och vad händer när detta parti så småningom börjar kallas invandrarkritiskt istället för sitt rätta namn? Detta frågar hon sig, dig och mig.

Om Lena Sundström hade en blogg skulle jag läsa den varje dag.
Nu visar det sig att hon faktiskt har en blogg, registrerad på TV4:s Nyhetskanalen, men det visar sig också att den har blott två inlägg och att det senaste postades i samband med det isländska askmolnet och de inställda flygen i april förra året. Förvisso ett klokt inlägg, men som blogg betraktad, stendöd. Eller möjligtvis (och förhoppningsvis) skendöd.
Fast twittrar gör hon, och det här.

Men nu var det alltså varken bloggeri, twitter eller någon av de böcker Lena Sundström skrivit som fick inleda året – utan hennes vinterprogram i P1. Som vi kan lyssna på här.

Share

Partipolitisk gryning

(Riksdagshuset speglar sig i Strömmen, augusti 2009)

Jag kommer aldrig att glömma årets riksdagsval. Det var nåt som hände då. I mig, och runt mig. Jag som aldrig tidigare engagerat mig partipolitiskt, men nu, en rörelse, nåt nytt. Veckorna strax innan, precis under, och efteråt. Kommer du ihåg? Samtalen på bussen, i lunchrummet, twitter? Förändringar med långt längre konsekvenser än valresultatet som blev som det blev. Känslan av en partipolitisk gryning, ännu så svagt rodnande i horisonten att den för många är svårt att se. Likväl finns den där.

Just nu står Socialdemokraternas politik extra högt på dagordningen, även om den i tidningarna och teve handlar mer om person än politik. På väg att träffa min nyvunne vän som företräder partiet i riksdagen postar jag en fråga på min facebooksida:
Hej alla! Jag har en fråga som jag skulle bli glad för ditt svar på: Vad hoppas du att Socialdemokraterna fokuserar sin framtida politik på i allmänhet? Och kulturpolitik i synnerhet? Tänk och svara snabbt, inget flams, jag är uppriktigt nyfiken och behöver ditt svar inför ett möte jag ska på. Tack”.
Två timmar senare, en mängd svar och jag ser gryningen röra sig vidare mot soluppgång:

- Mer åt vänster. Mycket mer åt vänster. Nära samarbete med fackföreningsrörelsen. Skattefinansiera välfärden. Det ger arbete, mångfald och skapar bra grund för breda kultursatsningar.

- 1. Hitta en ny intern struktur, där man vågar ifrågasätta gamla roller och nya – som i sin tur ska skapa och signalera ett starkt och tydligt parti i sin samtid. 2. På riktigt lyfta rättvisefrågor. En kulturpolitik, som både tänker på de som utövar och de som upplever. En kulturpolitik som vågar, som lyfter mångfald och bredd på ett klyfigt sätt och samtidigt värnar det unika, det udda och det nya.

- Allmänt: Investera i välfärden, fokus på full sysselsättning, bryt de etniska klassklyftorna, ta tillbaka ordet frihet från högern. Kapitalet måste underordnas individen för att individen ska vara fri. Det går inte att kapitalet ska få äta upp våra skattemedel inför varje kris som det skapar. Kultur: Gör varje år, månad, vecka, dag, timme, minut sekund till ett mångkulturår.

- Vänster om marsch! Mer välfärd, mindre privatiseringar. Högre skatt på höginkomsttagare och kapital. Värna vård, skola och omsorg. Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt, för att citera Bamse:-) Kul tur för ett flertal, inte fin kul tur åt ett fåtal:-)

- Formulera en berättelse om det samhälle de vill skapa och förklara vägen dit. Några centrala områden som jag ser är välfärden i relation till en globaliserad värld. Och givetvis jämlikhets- och rättvisefrågor.

- Återinför kommunala musikskolan. Högre skatt på höginkomsttagarna. Satsa på järnväg och annan kollektivtrafik. Sluta privatisera skola, vård o omsorg. Sväng tillbaka åt vänster innan det är för sent.

- Åh, vilket möte ska du på? Hade velat vara med och diskuterat. Rapportera, är du söt!

- Förnya. Föryngra. Släpp fram nya förmågor. Socialdemokrater som inte lever i patriarken Perssons skugga. Jämställdhet. Delad föräldraledighet. Skattefinansierad välfärd. Försöka ge så många som möjligt samma möjlighet till utbildning. Höga skatter så att alla kan gå på teater museum opera och musik. Dvs mycket bidrag till kulturen så att den kan bli tillgänglig för alla. Jag vill rösta på en ung vital framåtsträvande socialdemokrati.

- Sälja ideologi och inte populism.

- Jamen att sluta med det där spåret att kultur är en vara som vilken annan och ska konkurrensutsättas och flest köpta/sedda är bäst och det där. Men det vet du ju. Kanske sossarna också? Måste höja mina krav kanske.

- Tydliga uttalade politiska mål och mer ideologisk diskussion på alla nivåer. Inga tomma löften. Hellre färre löften som är möjliga att infria. Skippa taktiken och håll en klar riktning. Åt vänster såklart. Fler unga, fler kvinnor, fler HBT-personer, fler med utländsk bakgrund på ledande poster. Instämmer gällande Bamse här ovan om skatter!

- Håller helt med gällande välfärd och skatter. Och så en storsatsning på miljöfrågorna så klart. Storsatsningar på att få folk att åka tåg. Vi måste bli av med kärnkraften en gång för alla också, vore fantastiskt om den frågan lyfts mer. Hm, blev inget om kulturpolitik nu….

- Underbar tråd!

- Kulturpolitiskt: bryt de stora institutionernas dominans på alla områden. Fram för medelstora museer, teatrar, musikensembler.

- Jag hoppas att sossarna lyssnar på Bengt Göransson!!!! Kolla in hans föreläsning på nätet! Där finns alla svar!

- Mer kultur till fler! Alltså, ut med kulturen i landet!

Och nu undrar jag förstås, vad hoppas du gällande Socialdemokraternas framtida politik? Jag är uppriktigt intresserad och min nya vän socialdemokraten med mig. Berätta gärna i en kommentar här nere.

Share