Nedräkningen: Trafiken (16 dagar kvar)

16 dagar kvar till valet och jag lär mig att Tallin infört nolltaxa i kollektivtrafiken, att New Delhi på bara elva år byggt ett helt nytt tunnelbanesystem med 139 stationer, att färre unga väljer att ta körkort och att biltrafiken i Stockholm minskar. Lööf möter Romson i SVT. På Miljöpartiets hundring i bensinskatt svarar Centern med bidrag till nya bilinköp. Jag undrar om Lööf på riktigt tror att hennes lösning är bättre, och hur mycket Romson egentligen vill höja för att möta frågans allvar fullt ut. 16 dagar kvar och jag funderar på om väljarskaran verkligen är så ängslig som förslagen ger vid handen.
Och om så är, vad sjutton som ska rädda oss då.

Share

Nedräkningen: Förstagångsväljaren (17 dagar kvar)

17 dagar kvar till valet och jag tänker på min unge vän som snart röstar för första gången. ”Faktiskt ingen aning vad jag det blir”, säger han med uppriktigt stressad blick, ”Jag är rädd för att bli anklagad. För att tycka fel. Det pratas politik överallt, jag försöker lyssna och jag hör. Dom låter arga på varann.” Jag kommer med nåt tafatt förslag om att välja ut en fråga som känns särskilt viktig, göra en test på nätet eller börja med att välja bort. Jag coachar honom i riktning mot nuvarande politisk ordning, men något skaver. Jag känner, det är jag. Att det är jag och vi som redan samtalar, försvarar positioner, sorterar mellan rätt och fel som mest behöver ändras, inte han. 17 dagar kvar och det är viktigare än på länge att det hörs vad vi säger. Jag påminner mig att tänka på det.

Share

Nedräkningen: Kongruensen (18 dagar kvar)

18 dagar kvar till valet och jag funderar på om kongruens är samma sak som att leva som jag lär. ”Be the change you want to see in the world”, heter det ju. Till exempel skulle jag gärna öka skattetrycket, i brist på politiska reformer varför inte börja med mig själv? Det vore en enkel sak att på egen hand ”beskatta” mig ytterligare, att ge ifrån mig större delar av lönen än vad jag gör idag. Många behöver den bättre, ändå behåller jag mycket med god marginal. Glappet mellan idealjag och verklig praktik, går den förstå på annat sätt än dubbelmoral? Kanske. 18 dagar kvar och min önskan om förändringar är uppriktig men till stor del villkorad att vi genomför dem ihop. Kanske är just det själva kärnan i politiken.

Share

Nedräkning: Tummarna (19 dagar kvar)

19 dagar kvar till valet och jag räknar på om Facebook vore Sverige och antalet gillande tummar ett valutfall. Då skulle FI (129040, 27,4%) vinna valet med SD (86928, 18,5%) och S (86353, 18,3%) på andra och tredje plats. En rödrosa eller rödrosagrön regering vore möjlig med V (42706, 9,0%) eller MP (48119, 10,2%) som ytterligare parti. M (47304, 10,0%) skulle bli enda kvarvarande i Alliansen med C (13266, 2,8%), FP (10557, 2,2%) och KD (6814, 1,4%), alla under fyra procent. Men vad betyder en tumme och varför är fördelningen sannolikt så annorlunda kommande faktiska valresultat? Handlar det om kampanjstrategier eller partiernas olika roll som identitetskonstruktör? Beror det av snedfördelningen av vilka som är på Facebook eller olika grad av politiskt formulering bland partiernas fans? Funderar själv på för vems skull jag klickar gilla – min egen, partiets eller andras blickar utifrån på mig? Jag tänker och tummen krymper, minskar i betydelse och vikt. För Sverige är Sverige, antalet röstsedlar det som avgör och valet ännu 19 dagar bort.

Share

Nedräkningen: Lönekuvertet (20 dagar kvar)

20 dagar kvar till valet och jag förlorar mig i listor över partiledarnas respektive inkomstnivå. En litet fulsnaskig känsla infinner sig men jag kan inte sluta förrän översikten står klar: Varje riksdagsledamot får 59800 kr, ministrar 121000 kr och statsministern 152000 kr från staten i sitt månatliga lönekuvert. Skillnader utöver det står respektive partikassa för där Åkesson räknar hem ytterligare +38000 kr, Lööf +37000 kr, Hägglund +12000 kr, Björklund +11400 kr och Reinfeldt +10000 kr. Löfven får hela sitt arvode från partikassan då han inte sitter i riksdagen än, 116000 kr är det. Romson och Fridolin (och övriga MP) betalar tvärt emot hittills uppräknade ledare in -2150 skattade kr till partikassan varje månad och Sjöstedt (liksom övriga V) drygt -10000 kr (eller med andra ord allt som efter skatt överstiger 27500 kr). Hur det är med eventuell arvodering inom FI hittar jag inget om. 20 dagar kvar och jag funderar på vilka av ledarna som skulle stanna på sin position om samtliga partier praktiserade partiskatt på samma sätt som V. Sen funderar jag på om nuvarande nivåer med alliansens logik betyder att de högst betalda känner sig mer motiverade och därmed jobbar hårdare.

Share

Nedräkningen: Tystnaden (21 dagar kvar)

21 dagar kvar till valet och jag ser gårdagens våld i Limhamn flöda vidare i digitalt format. Från fysiska handlingar till skrivna ord. Tonen är hård, tvärsäker och konfrontativ, inte alltid men ofta. Alla egenskaperna skrämmer mig och trots att jag så ogärna vill det märker jag att jag tystnar. Jag läser om hur vänlistor rensas, om viljor att flytta från människor vars åsikter blivit synliga i ens egna kvarter. Det raljeras över samtalet och mötet som metod, ambitioner om att hålla vänlighet intakt sjunker lågt i kurs, i några flöden skrattas åt. Homogent växande körer, buketter av påhejande tummar upp. Nazismen skrivs nazisterna, rasismen blir rasisterna. Och dom ska ut, bort, väck. I tystnad undrar jag, var? Jag tänker på min rädsla att uppfattas töntig, okunnig, naiv. Jag tänker på min tystnad och på dålighetskänslan i magen den lämnar mig med. 21 dagar kvar och våld föder fortfarande alldeles för ofta våld. Min tystnad ändrar inget. I morgon talar jag igen.

Share

Nedräkningen: Våldet (22 dagar kvar)

22 dagar kvar till valet och i flödet hästars hovar och människor som ligger ned. Våldsmonopolets uppdrag att stävja. Misstankar om motsatsen som praktik. Vem började? Vem passerade gränsen först? Tvivlets höga pris är sönderfall. Brusten tillit, hur lagar vi den? 22 dagar kvar och jag famlar svarslös men fattar, att utan den är det kört.

Share

Nedräkningen: Fritiden (23 dagar kvar)

23 dagar kvar till valet och jag tänker på mängden arbetad tid och ledig. På införandet av åtta timmars arbetsdag 1919. På de två lagstadgade semesterveckorna som beslutades -38, som blev tre -51 och fyra -63. På hur arbetsveckan kortades med ledigt också på lördagar -71 och på den femte semesterveckan som infördes sju år efter det. Och på hur inga fler politiska reformer i syfte att gemensamt minska mängden arbetstid sedan dess har genomförts. 1978. 36 år av tekniska landvinningar, metodutveckling, effektivare organisation och ändå har vi inte valt att ge oss själva mer fritid efter det.
23 dagar kvar och det är vi som bestämmer.

Share

Nedräkningen: Tvärsäkerheten (24 dagar kvar)

24 dagar kvar till valet och jag ser på teve. Det är partiledarutfrågning och Fredrik Reinfeldt svarar denna kväll. Anna Hedenmo och Mats Knutson är skarpa, de vill ha tydliga svar. En tidig rubrik är flyktingmottagande och Reinfeldt pekar på människors både förmåga och ansvar att hjälpa varann. Det inte är Jimmie Åkesson han avskyr, understryker han när journalisten frågar, det rasismen, ett svar jag gärna själv hade valt. Det finns något uppriktigt olyckligt i hans röst, jag tror på varje ord. Rubriken avslutas och programmet vidare. Det kommer att handla om nu och då och journalisterna pekar på saker Moderaterna sagt tidigare men som nu låter på ett annat vis. För åtta år sen kallade Reinfeldt de åtta procenterna för massarbetslöshet, idag är den högre men ordet som då användes vore idag en felaktig beskrivning menar han. Då var det rätt, nu är det fel. Vid förra valet förkastade Alliansen de rödgrönas förslag med höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg, i år går Moderaterna till val med just det. ”Det är inte vi som ändrat oss, det är tågen”, svarar Reinfeldt på frågorna som åter kilar in sig i den uppenbara positionsförändringen, och jag funderar på detta hårda försvar av tvärsäker soliditet. Att aldrig erkänna förändringar i sitt eget handlande eller position, vad sjutton det handlar om? Med den omsorg han hyser om att peka på glappet mellan den människa Jimmie Åkesson (och vi alla) är och bör mötas som och den människofientliga politik han väljer att föra, varför kan han då inte också unna sig själv att erkänna några högst lika mänskliga förändringar i hur han tänkte då jämfört med idag? Varför tycks det omöjligt att när det gäller Moderaterna eller hans själv svara att de helt enkelt ändrat sig, kommit på bättre tankar eller bara vill pröva ett annat spår? ”Tågtrafiken är trots stora investeringskostnader väldigt viktig och den här klimatkrisen verkan inte gå över”, ”Så här i efterhand ser jag att vi nog använde ordet massarbetslöshet delvis för att vinna valet vilket ju är litet pinsamt när vi inte själv förmått att sänka den mer.” Om det oftare lät så, vilka människor skulle då befolka våra maktens korridorer? Hur skulle valrörelsen låta? Skulle vi fjärma oss ideologin till fördel för människan eller tvärt om? Kanske närma oss båda? Hur skulle min upplevelse av tillit påverkas på kort och längre sikt?
24 dagar kvar och i morgon sitter någon annan på den stol där moderatledaren satt ikväll. Inte osannolikt låter sättet att tala ganska likadant.

Share

Nedräkningen: Tunnelbanefinten (25 dagar kvar)

25 dagar kvar till valet och jag läser om kollektivtrafiken i Stockholm, partilöften från alla håll. Tunnelbanan. Om hur alla älskar den. M så mycket att deras påkostade valstuga ser ut som en rulltrappa ner där trygghetsvagnar ska rulla för den som är rädd. MP som vill styra Essingeledens trängselavgift till utökade kollektivtrafiksystem och FP som vill dra nuvarande linjer vidare till Täby och Nacka, KD även till Älvsjö station. S som vill återinföra enhetstaxa och dra en ny lila linje från Hagsätra västerut och sen till Danderyd. FI som i programmet mest lyfter cyklar men även nämner spårvägssatsningar i svepande drag. V som tar spadtag i Liljeholmen för ny sträckning mot norr, C som vill ta bort spärrar och låta barn resa fritt. Men var går de riktigt stora skillnaderna? Med vilken kraft vill respektive parti på riktigt att satsningarna ska ske? Jag lämnar tunnelbanespåret och intresserar mig istället för attityderna till bil. Där kompassnålen genast blir tydligare.
25 dagar kvar och det är lätt att gå vilse i underjorden.

Share

Nedräkningen: Tårtan (27 dagar kvar)

27 dagar kvar till valet och ännu en tårta har susat genom luften. Även denna gång i riktning mot en människa vars politik jag sympatiserar väldigt lite med. Fan vad jag ogillar den tårtan. Lika lite som jag ogillar förstörelsen av valstugan, tutorna som överröstar den folkvaldes tal, de tysta skrämmande hoten, sabotaget av affischen som nyss har satts upp. Jag minns vagt försvaren av den förra tårtkastarens hand, av tantens vrede, den aktuella olydnadens påstått viktiga plats. Men ingenstans hittar jag övertygelsen i min egen kropp. Säg att jag har fel, att jag ljuger, tänker bakvänt eller far med ont, men tysta mig aldrig. Risken är alldeles för stor att jag kommer vilja göra samma sak med dig.
27 dagar kvar och ingen är tvingad att lyssna, inte ens rösta är vi tvingade till.

Share

Nedräkningen: Väljarundersökningen (29 dagar kvar)

29 dagar kvar till valet och jag funderar över min okuvliga vilja att veta hur det går – innan det har gått. Kort sagt: en ny väljarundersökning har presenterats. Siffror för såna som mig att simma i, sia om, spekulera kring. I den grenen kan jag vara den mest hängivna av alla. Men varför? Handlar det om kontroll? Om trygghet? Om hopp? Eller rent utav en längtan efter att slappna av?
Dagens siffror signalerar rödgrönt i svag majoritet. Om KD åker ut, och C likaså. Om den starka ökningen för V kvarstår. Om tillräckligt många röstar. Om rycket från alliansen uteblir. Men, säger historien, det senare är att förvänta av partier i regeringsställning. 49,3 procent. Det kallar jag en svag majoritet. Helt beroende av siffror som omfördelas av att några partier inte kommer in.
FI måste dubbla mängden sympatisörer för att ens ta steget över tröskeln. Säger undersökningen. SD sitter säkrare än någonsin. Säger undersökningen.
Note to self: Slappna aldrig av. 29 dagar kvar. Ingen vet.
Förfärligt och förfärligt bra är det.

Share

Nedräkningen: Evigheten (30 dagar kvar)

30 dagar kvar till valet och jag tänker på döden. Tankar med vanligtvis stora mått ter sig idag generande små. Profilbilden på facebook. Min egen. Tänker att jag så här inför valet kanske skulle byta den till något mer relaterat. Ett övertygande V i hopp om att påverka andra åt samma håll. Men så kommer tankarna. Tänk om jag plötsligt inte längre kan ändra den. Om bilden i ett olyckligt vips är mer existerande än jag. Vill jag då paras ihop med en världslig partilogga, en tillfällig flagga över hur jag tänkte just här just nu? Å andra sidan tror jag ju inte att jag i ett sånt läge vill ett endaste dugg, så varför alls bry mig?
Jag bläddrar bland döda i min vänlista, frusna ögonblick, jag fattar ju det. Alla mer levande än i ett för evigheten uttänkt porträtt. Det är en fåfäng sak att försöka kontrollera hur jag blir uppfattad av andra annat än i omsorg om hur vi beter oss mot varann. Det är utöver fåfängt också obegripligt att jag som inte tror på ett liv efter detta stundom blir så upptagen av en tid då jag inte längre finns. 30 dagar kvar till valet och jag påminner mig om att det finns betydligt angelägnare saker att tänka på och mötas kring än detta.
Glöm det här.

Share

Nedräkningen: Knepet (31 dagar kvar)

31 dagar kvar till valet och jag läser om Moderaternas nyss beslutade tjugofyramiljonerskampanj. En kampanj som så här i slutspurten riktar in sig på vad de tycker att de tilltalade väljarna INTE ska rösta på (de rödgröna) istället för att lyfta vad de själva tycker. Svarta scenarion om vad som händer om Moderaterna åker ut ur regeringen. Den hårda krigsretorik och brist på nyanser det triggar är för mig motsatsen till ett politiskt samtal som hjälper väljarna att med klara tankar fatta sina beslut. En kampanjidé byggd på skrämsel istället för övertygelse och på rädsla istället för mod är i mina ögon makthungrig och står i motsats till den demokrati jag tror på. Jag påminner mig om att aldrig gå på det enkla knepet. Jag påminner mig samtidigt om hur lätt det är att själv trilla dit. Hur nära det är att också jag tar till den farliga strategin när ord eller idéer tryter. Nu var det Moderaterna men det hade också kunnat formuleras från annat håll. Påminnelsen. Aldrig gå på det enkla knepet. Aldrig använda mig av. Och när det ändå händer (för det gör det ju) vara stor nog att erkänna att det är det som har skett. 31 dagar kvar.
Hålla huvet kallt, hjärtat varmt. Vad det nu betyder.

Share

Nedräkningen: Tågresan (32 dagar kvar)

32 dagar kvar till valet och jag åker tåg. Stockholm – Norrköping. Funderar på varför jag gillar det så mycket. De uppenbara: Vyn utanför fönstret, sjöar, skogar, myrland, en eftermiddagsbjudning i solen. Svisch. Den nästan försvinnande lilla klimatpåfrestningen. Att min fulla koncentration kan läggas på annat än att förflytta mig framåt. Men också: Det gemensamma, storslagna. Att rälsen jag åker på lagts för länge sen. Stora genomtänkta system över stock och sten. Varje del av resan längs uttänkt och genomförd väg, spåret som börjar vid resans start och leder hela vägen dit jag ska – självklart och elementärt, ändå märkvärdigt. Att det kräver anpassning till varann, en planerad och respekterad kö av plats på spåret. Romantiserar jag? Kanske, men bara till en del. Flyg behöver såklart också planering och noggranna system även om det rent fysiskt bara är en kort asfaltsstump vid start och resans slut. Tillbaka till tåget. Det monumentala, konkret tunga, långsiktigt långsamma, gemensamt delade. Kanske är det därför tågtrafiken passar så dåligt i högerpolitik? Snabba växlingar, konkurrens och tävlan. Tänk om det är därför jag så särskilt gillar tåget? En fysisk gestaltning av den politik jag längtar så.
Som sagt och skrivet, 32 dagar kvar idag.

Share

Nedräkningen: Ramsan (33 dagar kvar)

33 dagar kvar till valet och jag tänker på den där FI-ramsan ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Är den så bra egentligen? Jag tänker att den riskerar att producera en bild/självbild av att dessa positioner aldrig överlappar. Olika grader av rasism bor nog i de flesta av oss, i alla fall i mig hur lite jag än önskar att så vore och hur mycket feminist jag än känner mig som. Tänker också att formuleringen riskerar att flytta fokus från vad vi gör till vad vi är (eller påstås vara) på ett inte så lyckat sätt. Vad jag gör kan jag ju ändra, till exempel rasistiska handlingar, svårare är att åstadkomma en förflyttning när det kopplas till själva varat. ”Ut med rasismen, in med feminismen” skulle för mig vara en väldigt mycket bättre formulering, hur kommer det sig att att FI inte valde den?

Share

Europaresan – i den snart fyrtioåriga manskropp som är min

20130809-154846.jpg

Jag gillar att resa. Åtminstone stundom och helst med tåg. Ibland får jag för mig att jag helst reser ensam vilket jag varje gång får effektivt motbevisat. Ögonblicksvis är det oöverträffat. En omslutande anonymitet. Jag hör och ser allt och ingen språkbarriär i världen håller mig borta för det som verkligen sker. Som osynlig sätter jag mig tätt intill. Sinnena växer, jag observerar allt. Det hopbitande paret, det försummade syskonet, den hemliga förälskelsen, den berusade humlan. Inget undgår.

Men det går fort över. Någon timme varar det. På sin höjd. Sedan sitter jag där med upplevelsen och vet inte var jag ska göra av den. Den vackra bilden vore att jag lade den till mitt inre, till hjärtat och hjärnan och begrundade. Ibland påstår jag att det är just så. Inför mig själv för att stå ut med fortsättningen på resan, inför andra för att slippa hantera den andres nervositet som så ofta blir resultatet av konventionsbrottet i att öppet erkänna sig som inte helt igenom lycklig.

För tio år sen begav jag mig ut för att göra Europa en längre tid i eget sällskap. På första sidan i min resedagbok skrev jag ned resans mål: Att ensam möta en solnedgång i havet och njuta av dess uppenbarelse fullt ut. Jag älskar solnedgångar. Jag vill minnas att jag skrev att jag uppfyllde mitt mål ungefär två veckor in på resan, vid den franska västkustens Biarritz. Jag vill minnas att jag visste att jag ljög.

Idag sitter jag i Amsterdam i slutet av en resa vars ouppfyllda mål hade kunnat formuleras på samma sätt som trippen tio år tidigare. Och jag bestämmer mig för att tänka om. Mitt problem handlar helt uppenbart inte om oförmågan att fullt ut uppleva njutningen i ensamheten utan det dumma i att inte släppa ett dåligt uppställt mål. Jag behöver lära mig nåt annat än det jag planerat skulle bli min läxa och nu vill jag göra mig viss om att också fortsatt komma ihåg. Just nu minns jag och förstår den erfarenhet jag i nuet sitter i, men kan jag lita på att jag inte försöker igen i morgon? Jag kan inte lita på att jag inte försöker igen i morgon. Kanske förbättrar jag oddsen för min framtida lycka med att skriva just det här.

Jag alltså ensam i Amsterdam. Sista stoppet på min resa som denna gång var rätt kort och jag funderar på vad jag har med mig hem. Det för mig rekordlätta bagaget – ett par extra skjortor, underkläder, mitt pass och biljetterna – ligger ännu i sin ordning. Den enda påfyllningen är är en ful kapsylöppnare i form av en holländsk träsko som hotellägaren vid mitt sista boende tvingade på mig som tack för att jag lät mitt rum agera korridor till byggnadsarbetarna som fixade luftkonditioneringen utanför mitt fönster. Vad gäller ting är frågan alltså snabbt besvarad. Och när det kommer till upplevelser, vad har jag med mig då? Varje dag har jag summerat i form av collageartade vykort som jag knåpat ihop på min mobil, med bilder från dagens händelser. Jag bläddrar snabbt igenom dem igen. Den dryga timmen i Köpenhamn sticker ut med bilder där sovande resenärer och stadens utslagna sover sida vid sida på centralen, en avsedd krock som ändå snabbt försvann i blickens inlärda lätthet inför vykortsformens enkla estetik. I övrigt mest hus med glansiga fasader, blommor på en dyrt inhägnad trädgårdsutställning och konst omgiven av höga väggar i vitt. Förvisso sant alltihopa – jag upplevde det ju – men också falskt. Vad är det jag skrivit hem om? Eller viktigare, vad är det av vikt som jag inte berättat?

Jag tänker åter på hemresans bagage av minnen och hamnar tillbaka i en återkommande verklighet långt från välputsade ytor av glas och blomsterbäddar. Händelser jag varje gång helt tydligt varit så upptagen av att hantera att min hjärna nära på blockerat det totalt ur framtida arkiv. Vilket vore en verkligt stor förlust. Givet är att de är hemresans viktigaste upplevelser att packa ned, minnas och tänka vidare kring. Jag minns hur jag vid min förra Europaresa återkommande erbjöds köpa hasch där jag ensam rörde mig fram längs stadens gator. Jämnåriga män likt målsökande robotar med blänkande folieförpackningar i sina halvöppna händer, viskande ”haschis, haschis” där jag gick. Det var mer spännande än obehagligt. Nu, vid snart fyrtio år fyllda, har erbjudandena riktade till mig blivit desto mer svårhanterliga och av en helt annan sort. Samtidigt som jag blivit tio år äldre har varuinnehavarna blivit lika mycket yngre. Inte sällan yngre ändå. Säljarna är nu kvinnor och varorna inte längre förpackade i små handhållna paket utan utgörs av dem själva.

Det var med blåögd blick jag möttes av det första erbjudandet, nyss ankommen Hamburg. Klockan är knappt fem på eftermiddagen och jag går på gatan som leder till mitt hotell, ett kort kvarter från huvudgatan och stationen. Hon är sannolikt knappa tjugo och ser i mina ögon ut som en ung student. (Förhoppningsvis är hon just det, på väg någon helt annanstans.) Jag ser hur hon lägger ögonen på mig, jag möter hennes blick och förbereder mig på att svara att jag inte vet, då min övertygelse är att hon misstagit mig för en invånarna i staden och kommer att fråga mig om en plats och riktning jag inte känner till. ”Twenty euros” säger hon och ytterligare något som jag inte uppfattar eller förstår. I efterhand rodnar jag över de ögonblick det tar mig att begripa hennes avsikt och vad det gör mig till i hennes ögon. Jag kan i slow motion spela upp min egen långsamma insikt om vad vår nyss initierade kontakt från hennes perspektiv handlar om. Jag kommer omedelbart på hundra andra saker jag önskar att vårt möte skulle handla om, men inte detta. Jag står helt oförberedd. Vet faktiskt inte vad jag svarade, bara att jag vid detta och alla under resan liknande tillfällen härbärgerade samma intensiva längtan. Att vår kontakt skulle handla om något helt annat och om min oförmåga att få det att göra just det. Jag försöker hitta ett svar på hennes erbjudande som möter henne med den respekt hon förtjänar, tydliggör hennes misstag i att tilltala mig i detta ärende och som även visar min förtvivlan över det system hennes fråga till mig skriver in oss båda i. Jag misslyckas varje gång. Jag vägrar erkänna att det är en omöjlig ekvation, men måste samtidigt inse att jag ännu är långt från svaret och då har jag ändå på kort tid rest genom ytterligare två stora städer att träna i. Prostitutionen i de delar av Europa jag passerat är verkligen massiv och bemöts lika självklart där av de förbipasserande som övergångsställen och trafikljus.

Jag lever i en kapitalistisk världsordning. Det suger. Men i den värld som är mig närmast oftast inte mer än i den grad som ytterligare en nyss upprättad galleria i Stockholms innerstad ger upphov till. Att behöva dricka mitt kaffe i ännu en likformig pappmugg och att se ännu en del av det offentliga rummet villkoras av nödvändigheten att konsumera just en av dessa. I Hamburg, Frankfurt, Amsterdam och helt säkert majoriteten av världens stora städer ligger den smärta jag möter längs min resa på en helt annan nivå, men är mig tydligt en del av samma system. Där allt går att köpa men där köpare och säljare mycket sällan möts i ögonhöjd med varandra. Helt säkert är också att det på andra platser än i mina vardagliga livsrum existerar även i den stad som är min, Stockholm.

Jag vet att den unga tjejen i Hamburg och alla andra jag under resan mött hade kunnat vara lika unga killar, att patriarkatet inte fullt ut förklarar världens orättvisor, kanske inte ens kapitalismen även om den förklaringsmodellen för världens samlade olycka ofta ligger mig nära till hands. Jag är också medveten om att min förståelse av varje systematisk orättvisa riskerar att göra mig blind inför en annan. Men ändå. Här gäller det att greppa alla de halmstrån vi har att nå, de modeller som känns sanna. Ögonblicksvis möter jag den isande insikten. Desto oftare blundar jag lika hårt som jag föraktar mig själv för att jag gör det.

Heterosexualiteten är skitig och ful. Jag känner så. Jag blandar ihop det med patriarkatet och borde sortera, men vet inte hur jag ska bära mig åt. Graden av härdsmälta känns ohanterlig. Ojämlikhet människor emellan finns i alla läger, men när den är så grov, har landat så totalt och blivit del av både vardag och stadsbild, är den verkligen svårhanterligt. Mellan mycket unga kvinnor och den grupp män som jag helt uppenbart nu själv ingår i. Jag känner inga verktyg och kan än mindre hantera dem. Äckel känns okonstruktivt men ligger inte desto mindre, reflexmässigt närmast till hands. Hörrni, vad gör vi? Vad gör ni? Ja du? Jag anar att jag kanske är särskilt otränad. I rollen som feministiskt orienterad bög har jag i den bubbla det socialt ger mig under större delen av vuxenlivet inte utsatts för mycket träning längs vägen. Och vips står jag här i en manskropp, snart fyrtio år, på resa genom Europa.

Världen utanför den bekväma livsbubbla som jag vill påminna mig själv på inga sätt utgör världen, känns mer sexistisk och kapitalistisk var gång jag sticker ut näsan ur den. Hjälp mig. Hur gör ni andra? Inte minst du man av heterosexuell identifikation, hur tänker och agerar du? Säkert blundar du precis som jag ibland, men när du inte gör det, hur sjutton gör du då? Hur protestera inom och mot ett system som en återkommande själv skrivs in i? Hur göra motstånd mot den patriarkala sexualitet som en själv lärt sig uppleva kåthet genom? Om du ens håller med mig om att så är fallet? Säg att jag har fel i mina grundantaganden, det vore än lättnad inför en framtid där de heterosexuellt praktiserande – om traditionen håller i sig – fortsätter att utgöra en majoritet.

Jag tittar på bagaget igen och inser att jag måste ta tillbaka en del av den problematik jag inledningsvis formulerade gällande det att resa själv. Det har fortfarande sina poänger. Det där med solnedgången stryker jag som redan bestämt, men det är viktigt att jag skiljer på lycka och lyckad. Att de viktigaste erfarenheterna av den resa jag snart avslutar helt klart fyllts på i det såriga, det som har gjort ont och varit svårt att vara i. Och att just det denna gång var en av huvudpoängerna – det jag ska vara särskilt noga med att få med mig hem. Jag inser det nu. Liksom hur jag generellt i min egen jakt på upplevelsen av lycka riskerar att ställa mig i vägen för det som jag och värden på riktigt behöver.

Resande är bra då det rasar, respektlöst tvingar mig att möta andra verkligheter än de som till vardags fyller mitt liv. Hur jag sedan ska hantera mina nyvunna insikter, där börjar förstås den stora, riktigt utmanade och helt avgörande uppgiften.
Det är en resa jag varken bör eller kan göra på egen hand.

Share

Dialog-med-såväl-vän-som-främling-metoden

Ägnar morgontimmar åt att ge mina perspektiv på, och gå i dialog med, främlingar och medmänniskor som väljer att sprida rasistisk propaganda och/eller i mina ögon andra aggressiva påståenden i sina facebookflöden. Tacksam för copypaste-funktionen och för facebooks generösa upplysningar om vilka som delat vidare till exempel bilden där stöd till invandrares svenskaundervisning ställs mot gamlingar på äldreboendens brist på kokta ägg till frukost och sylt och grädde till pannkakorna. Kan tyckas vara en retoriskt enkel ekvation lätt att genomskåda men kommentarerna och delandet räknas i tusental. Då jag tror att dialog och kontakt är en väg framåt väljer jag den tidsprövande men samtidigt mycket konkreta dialog-med-såväl-vän-som-främling-metoden. Det slår mig hur påståendena många gånger står helt okommenterade, alltså varken gillade, motsagda eller påhejade av delarnas egna vänner i flödena och jag känner mig nöjd över mitt beslut att i högre grad ägna mig åt direktdialog i de kommentarsfält jag förut såg till att snabbt bläddra förbi för att slippa möta de i mina ögon ofta aggressiva tongångarna.

Ur perspektivet möjlighet att möta andra, att bättre förstå deras synvinkel och i det mötet ge sin egen syn på saken, lever vi verkligen i den bästa av världar utrustade med de allra finaste av verktyg och arenor. Facebook, twitter, tidningarnas kommentarsfält, mobiltelefoner, datorer, gator och torg. Må vi vila från dem bara när vi verkligen behöver och låt oss sedan använda dem i uppriktigt syfte att mötas och bättre förstå varann.
Jag tror vi blir smartare då.

Share