Europaresan – i den snart fyrtioåriga manskropp som är min

20130809-154846.jpg

Jag gillar att resa. Åtminstone stundom och helst med tåg. Ibland får jag för mig att jag helst reser ensam vilket jag varje gång får effektivt motbevisat. Ögonblicksvis är det oöverträffat. En omslutande anonymitet. Jag hör och ser allt och ingen språkbarriär i världen håller mig borta för det som verkligen sker. Som osynlig sätter jag mig tätt intill. Sinnena växer, jag observerar allt. Det hopbitande paret, det försummade syskonet, den hemliga förälskelsen, den berusade humlan. Inget undgår.

Men det går fort över. Någon timme varar det. På sin höjd. Sedan sitter jag där med upplevelsen och vet inte var jag ska göra av den. Den vackra bilden vore att jag lade den till mitt inre, till hjärtat och hjärnan och begrundade. Ibland påstår jag att det är just så. Inför mig själv för att stå ut med fortsättningen på resan, inför andra för att slippa hantera den andres nervositet som så ofta blir resultatet av konventionsbrottet i att öppet erkänna sig som inte helt igenom lycklig.

För tio år sen begav jag mig ut för att göra Europa en längre tid i eget sällskap. På första sidan i min resedagbok skrev jag ned resans mål: Att ensam möta en solnedgång i havet och njuta av dess uppenbarelse fullt ut. Jag älskar solnedgångar. Jag vill minnas att jag skrev att jag uppfyllde mitt mål ungefär två veckor in på resan, vid den franska västkustens Biarritz. Jag vill minnas att jag visste att jag ljög.

Idag sitter jag i Amsterdam i slutet av en resa vars ouppfyllda mål hade kunnat formuleras på samma sätt som trippen tio år tidigare. Och jag bestämmer mig för att tänka om. Mitt problem handlar helt uppenbart inte om oförmågan att fullt ut uppleva njutningen i ensamheten utan det dumma i att inte släppa ett dåligt uppställt mål. Jag behöver lära mig nåt annat än det jag planerat skulle bli min läxa och nu vill jag göra mig viss om att också fortsatt komma ihåg. Just nu minns jag och förstår den erfarenhet jag i nuet sitter i, men kan jag lita på att jag inte försöker igen i morgon? Jag kan inte lita på att jag inte försöker igen i morgon. Kanske förbättrar jag oddsen för min framtida lycka med att skriva just det här.

Jag alltså ensam i Amsterdam. Sista stoppet på min resa som denna gång var rätt kort och jag funderar på vad jag har med mig hem. Det för mig rekordlätta bagaget – ett par extra skjortor, underkläder, mitt pass och biljetterna – ligger ännu i sin ordning. Den enda påfyllningen är är en ful kapsylöppnare i form av en holländsk träsko som hotellägaren vid mitt sista boende tvingade på mig som tack för att jag lät mitt rum agera korridor till byggnadsarbetarna som fixade luftkonditioneringen utanför mitt fönster. Vad gäller ting är frågan alltså snabbt besvarad. Och när det kommer till upplevelser, vad har jag med mig då? Varje dag har jag summerat i form av collageartade vykort som jag knåpat ihop på min mobil, med bilder från dagens händelser. Jag bläddrar snabbt igenom dem igen. Den dryga timmen i Köpenhamn sticker ut med bilder där sovande resenärer och stadens utslagna sover sida vid sida på centralen, en avsedd krock som ändå snabbt försvann i blickens inlärda lätthet inför vykortsformens enkla estetik. I övrigt mest hus med glansiga fasader, blommor på en dyrt inhägnad trädgårdsutställning och konst omgiven av höga väggar i vitt. Förvisso sant alltihopa – jag upplevde det ju – men också falskt. Vad är det jag skrivit hem om? Eller viktigare, vad är det av vikt som jag inte berättat?

Jag tänker åter på hemresans bagage av minnen och hamnar tillbaka i en återkommande verklighet långt från välputsade ytor av glas och blomsterbäddar. Händelser jag varje gång helt tydligt varit så upptagen av att hantera att min hjärna nära på blockerat det totalt ur framtida arkiv. Vilket vore en verkligt stor förlust. Givet är att de är hemresans viktigaste upplevelser att packa ned, minnas och tänka vidare kring. Jag minns hur jag vid min förra Europaresa återkommande erbjöds köpa hasch där jag ensam rörde mig fram längs stadens gator. Jämnåriga män likt målsökande robotar med blänkande folieförpackningar i sina halvöppna händer, viskande ”haschis, haschis” där jag gick. Det var mer spännande än obehagligt. Nu, vid snart fyrtio år fyllda, har erbjudandena riktade till mig blivit desto mer svårhanterliga och av en helt annan sort. Samtidigt som jag blivit tio år äldre har varuinnehavarna blivit lika mycket yngre. Inte sällan yngre ändå. Säljarna är nu kvinnor och varorna inte längre förpackade i små handhållna paket utan utgörs av dem själva.

Det var med blåögd blick jag möttes av det första erbjudandet, nyss ankommen Hamburg. Klockan är knappt fem på eftermiddagen och jag går på gatan som leder till mitt hotell, ett kort kvarter från huvudgatan och stationen. Hon är sannolikt knappa tjugo och ser i mina ögon ut som en ung student. (Förhoppningsvis är hon just det, på väg någon helt annanstans.) Jag ser hur hon lägger ögonen på mig, jag möter hennes blick och förbereder mig på att svara att jag inte vet, då min övertygelse är att hon misstagit mig för en invånarna i staden och kommer att fråga mig om en plats och riktning jag inte känner till. ”Twenty euros” säger hon och ytterligare något som jag inte uppfattar eller förstår. I efterhand rodnar jag över de ögonblick det tar mig att begripa hennes avsikt och vad det gör mig till i hennes ögon. Jag kan i slow motion spela upp min egen långsamma insikt om vad vår nyss initierade kontakt från hennes perspektiv handlar om. Jag kommer omedelbart på hundra andra saker jag önskar att vårt möte skulle handla om, men inte detta. Jag står helt oförberedd. Vet faktiskt inte vad jag svarade, bara att jag vid detta och alla under resan liknande tillfällen härbärgerade samma intensiva längtan. Att vår kontakt skulle handla om något helt annat och om min oförmåga att få det att göra just det. Jag försöker hitta ett svar på hennes erbjudande som möter henne med den respekt hon förtjänar, tydliggör hennes misstag i att tilltala mig i detta ärende och som även visar min förtvivlan över det system hennes fråga till mig skriver in oss båda i. Jag misslyckas varje gång. Jag vägrar erkänna att det är en omöjlig ekvation, men måste samtidigt inse att jag ännu är långt från svaret och då har jag ändå på kort tid rest genom ytterligare två stora städer att träna i. Prostitutionen i de delar av Europa jag passerat är verkligen massiv och bemöts lika självklart där av de förbipasserande som övergångsställen och trafikljus.

Jag lever i en kapitalistisk världsordning. Det suger. Men i den värld som är mig närmast oftast inte mer än i den grad som ytterligare en nyss upprättad galleria i Stockholms innerstad ger upphov till. Att behöva dricka mitt kaffe i ännu en likformig pappmugg och att se ännu en del av det offentliga rummet villkoras av nödvändigheten att konsumera just en av dessa. I Hamburg, Frankfurt, Amsterdam och helt säkert majoriteten av världens stora städer ligger den smärta jag möter längs min resa på en helt annan nivå, men är mig tydligt en del av samma system. Där allt går att köpa men där köpare och säljare mycket sällan möts i ögonhöjd med varandra. Helt säkert är också att det på andra platser än i mina vardagliga livsrum existerar även i den stad som är min, Stockholm.

Jag vet att den unga tjejen i Hamburg och alla andra jag under resan mött hade kunnat vara lika unga killar, att patriarkatet inte fullt ut förklarar världens orättvisor, kanske inte ens kapitalismen även om den förklaringsmodellen för världens samlade olycka ofta ligger mig nära till hands. Jag är också medveten om att min förståelse av varje systematisk orättvisa riskerar att göra mig blind inför en annan. Men ändå. Här gäller det att greppa alla de halmstrån vi har att nå, de modeller som känns sanna. Ögonblicksvis möter jag den isande insikten. Desto oftare blundar jag lika hårt som jag föraktar mig själv för att jag gör det.

Heterosexualiteten är skitig och ful. Jag känner så. Jag blandar ihop det med patriarkatet och borde sortera, men vet inte hur jag ska bära mig åt. Graden av härdsmälta känns ohanterlig. Ojämlikhet människor emellan finns i alla läger, men när den är så grov, har landat så totalt och blivit del av både vardag och stadsbild, är den verkligen svårhanterligt. Mellan mycket unga kvinnor och den grupp män som jag helt uppenbart nu själv ingår i. Jag känner inga verktyg och kan än mindre hantera dem. Äckel känns okonstruktivt men ligger inte desto mindre, reflexmässigt närmast till hands. Hörrni, vad gör vi? Vad gör ni? Ja du? Jag anar att jag kanske är särskilt otränad. I rollen som feministiskt orienterad bög har jag i den bubbla det socialt ger mig under större delen av vuxenlivet inte utsatts för mycket träning längs vägen. Och vips står jag här i en manskropp, snart fyrtio år, på resa genom Europa.

Världen utanför den bekväma livsbubbla som jag vill påminna mig själv på inga sätt utgör världen, känns mer sexistisk och kapitalistisk var gång jag sticker ut näsan ur den. Hjälp mig. Hur gör ni andra? Inte minst du man av heterosexuell identifikation, hur tänker och agerar du? Säkert blundar du precis som jag ibland, men när du inte gör det, hur sjutton gör du då? Hur protestera inom och mot ett system som en återkommande själv skrivs in i? Hur göra motstånd mot den patriarkala sexualitet som en själv lärt sig uppleva kåthet genom? Om du ens håller med mig om att så är fallet? Säg att jag har fel i mina grundantaganden, det vore än lättnad inför en framtid där de heterosexuellt praktiserande – om traditionen håller i sig – fortsätter att utgöra en majoritet.

Jag tittar på bagaget igen och inser att jag måste ta tillbaka en del av den problematik jag inledningsvis formulerade gällande det att resa själv. Det har fortfarande sina poänger. Det där med solnedgången stryker jag som redan bestämt, men det är viktigt att jag skiljer på lycka och lyckad. Att de viktigaste erfarenheterna av den resa jag snart avslutar helt klart fyllts på i det såriga, det som har gjort ont och varit svårt att vara i. Och att just det denna gång var en av huvudpoängerna – det jag ska vara särskilt noga med att få med mig hem. Jag inser det nu. Liksom hur jag generellt i min egen jakt på upplevelsen av lycka riskerar att ställa mig i vägen för det som jag och värden på riktigt behöver.

Resande är bra då det rasar, respektlöst tvingar mig att möta andra verkligheter än de som till vardags fyller mitt liv. Hur jag sedan ska hantera mina nyvunna insikter, där börjar förstås den stora, riktigt utmanade och helt avgörande uppgiften.
Det är en resa jag varken bör eller kan göra på egen hand.

Share

Fågelregn på Stora Karlsö

I jakten på lämpliga bilder inför nästa veckas föredrag (arrangerat av volontärresebyrån Good Travel då jag och S ska visa foton och klipp från sydafrikatrippen) trillar jag över ett klipp från förra sommaren och påminns om den storslagna natur vi har nästan inpå knuten. Stora Karlsö, 21 juni 2012, en rakt igenom magisk kväll och händelse.

Share

Välfärd på långfärd

För snart tjugo år sen, när jag bodde där, var Östersund en kall och vindpinad regementsstad som under vintern flyttade långt in i husen. Idag har de gamla militärförläggningarna fyllts av studenter och när Storsjön fryser stark och hård, spänner invånarna istället skenor under fötterna och beger sig ut på av kommunen upplogade, milslånga, spår kallad Medvinden. Idag också jag.

Share

Påskyndad soluppgång

Vid Kirunas breddgrader stiger solen mycket långsamt. Om den stiger alls. Det passar bra ihop med människorna här. I Kiruna bor tålamod i stora doser. Jag tror det har att göra med den oresonliga naturen. När kylan biter i, och när det blåsten gör det samma, är det bara att vänta. När jorden bestämt sig för att härbärgera järnmalmen i vinkel snett under stan, är det bara att flytta. På själva staden alltså.

Efter att ha skrivit detta är det nog att betrakta som en våldsgärning att ladda upp en soluppgång i komprimerat format, där tjugo minuter trängts ihop till dryga en.
Men jag är annars orolig att du inte skulle se den i sin helhet, och det är den värd.

God morgon vackra värld.

Share

Skuggor från förr

Så märkligt. Precis när jag skrivit att jag inte längre får det möte jag minns från vägen som barn så står hon där. C. Längs horisonten i norr slår två norrskensflammor upp, det är midnatt och vi ritar skuggfigurer mot vit snö. Den farliga havsfrun (S hävdar att hon minsann visst även simmar i en norrländsk insjö) kliver in på scenen och höjer dramatiken.

Share

Hopplöst vackert

Att en mulen dag, med bil, köra genom snövitt landskap är ingen lätt sak. Jag vill minnas att vi två som satt i bilen använde uttrycket ”helt hopplöst”. Vägmarkeringarna ligger långt under snömassorna, det är svårt att avgöra var på vägen du befinner dig vid ett möte och sannolikt har plogbilen före dig plogat kanten så att diket börjar betydligt närmare din högersida än du faktiskt tror.

Och ändå.
Så vackert är det att jag önskar att vägen mellan Valne och Offerdal aldrig ska ta slut.

Share

Vänner genom cyberrymden

Den som kallar bloggande för ytligt trams och de som säger att internet bara är för ungdomar, har inte följt kontakten mellan min pappa i Jämtland och Elisabet och hennes pv på västkusten.

För några år sen visste ingen av dem om den andra, men hittade snart varandras bloggar, pappas blogg på kustvagen.blogspot.com och Elisabets på cikoriatva.blogspot.com. Så kom de att uppdatera, kommentera, gilla varandras bilder och så småningom mötas. Första gången på en bloggträff som Elisabet anordnade för ett helt gäng av hennes vänner från cyberrymden. Därefter om somrarna såväl vid hallandskusten som vid Alsensjöns strand.

Och nu till det uppmuntringslotteri som Elisabet och pv drog igång på bloggen strax innan jul, kanske det finaste internet har att bjuda på just nu. Och till det faktum att min pappa idag mottog ett av andraprisen.

Lottdragning i söder…

…och en uppmuntrad vinnare i norr.

Share

Tre decennier senare

Sällsam är ett ord jag sällan använder, jag sparar det för tillfällen som det här.
Att vid samma tid på morgonen, men snudd på trettio år senare, gå samma väg jag under åttiotalet gick varje dag för att hämtas av skoltaxin, känns just så.


Vägen är kortare, men träden högre.


Ån från dammen mot Alsensjön minns jag inte som vacker. Det är den nu.


Vid garaget där jag väntade, väntar idag inga barn.
Då mötte mig Camilla från motsatt håll, och Sara, Jesper och Conny.


Här framför stod jag då. Här står jag nu.

Share

Sorgesång

Kanske finns inget mer snopet och sorgesamt läte än det ljud som kommer från en samling domherrar som ser på när en ekorre skövlar det fågelbord de betraktar som deras eget.

På den här sidan går det höra hur en domherre låter när den inte ser en ekorre äta upp dess mat. Inte så munter då heller.

(Bild: Pappas webbsända fågelbord i Vaplan)

Share

Inte som hemma

Det här med att stora delar av Kiruna skall flyttas. Oupphörligen fascinerande.
När jag frågar den unga hotellreceptionisten om hur det känns, lägger hon för ett ögonblick undan den putsade servicetonen i sin röst, och svarar mig allvarligt.
– Det kommer ju inte att kännas som hemma.

Hur bevaras historien om de små platserna? Om utsikten över torget från övervåningen från Folkets Hus, om bänken intill kiosken med den stora colaflaskan på taket. Det vilar ett extra stort ansvar för minnet hos människor som lever på en plats som blir till ett hål.

(Nordösterut, Kiruna, november 2011)

Share

I snörök mellan Kiruna och fjärran

Så här års behövs bara en låt i spelaren.
Bäst är den med Monica Törnell som inte finns att höra på spotify men väl här.
På spotify finns versionen med Jerry Williams som bara är nästan lika bra.

Så påminns jag av min vän Linda, att det finns en låt till. En låt som passar extra utmärkt sittandes på ett hotellrum precis intill det Folkets Hus som besjungs i texten.

(Utsikt över gruvan, Kiruna, november 2011)

Share