Välkommen till Nälden

Det är utifrån våra handlingar vi ska applåderas eller ifrågasättas. Eller bristen på. Jag påminns om det när jag kör med pappas bil genom min gamla hemby i Jämtland och berörs av uppladdningen inför kommande helg.
I Nälden bor drygt 800 invånare, några av dem anlända helt nyss. Från varje lyktstople längs vägen hänger flaggor från de hörn av världen som numera har invånare i och kring byn – 20 nationaliteter närmare bestämt. Till helgen är det Internationell aktivitetshelg anordnad av idrottsföreningen. Löpning, skridskor, keramikverkstad, svampplockning, tunnbrödsbakning, step up, yoga, ponnyridning, akvarell och mycket mer står på programmet till vilket många bidrar med var sin del, byalaget, kyrkan och företagarna i byn. På lördagkvällen tar alla besökare med sig mat som räcker till fler och dukar upp på bygdegården med plats att mötas och dela med varann.

”Det kändes omöjligt att bara titta på när flyktingar i en strid ström kom bussandes till den gamla militäranläggningen efter att ha flytt sina krigsdrabbade hemländer. De flesta har offrat allt med hoppet om att komma till en plats där de kan finna ro – för alltid eller till dess att kriget är över. I Jämtland Härjedalen har vi gott om plats och länets starka koppling till natur och friluftsliv borde kunna vara en plattform för återhämtning. Här andas vi frisk luft och dricker rent fjällvatten, något som garanterat gör själen gott.” Så skriver initiativet Hej främling! vilka är del av helgen.

Jag tittar på flaggorna och påminns om bybornas snabba väg till handling, den vill jag lära mig av. Varmt, oängsligt och med stadig riktning mot ökad kontakt. Min största respekt, kärlek och pepp inför kommande helg kära vänner där hemma – ni gör välden vackrare och fyller den med hopp! ❤ Nälden, må ni överösas av gillatummar i er riktning och få en storslagen helg!

11930932_10153048958451301_8849136971427046267_o

Share

Vad fan gör vi?

11054810_10153047285756301_4158412959737503124_n

Vi vet så mycket. Somligt vet vi precis. Som till exempel att vi behöver hjälpas åt för att rädda vår arts framtid på planeten. Och att luftburen trafik belastar miljön hiskeligt mycket mer än om vi håller oss på räls. Sträckan jag rullar på just nu kan jag resa femtio tusen gånger och ändå ha marginal kvar i jämförelse med en enda tur med flyg.

Jag har länge varit lojal. Mot tåg i allmänhet och SJ i synnerhet. Väldigt lojal. När kollegor valt flyget har jag tagit tåg. När vi möts på destinationen och någon suckat högljutt om tågets försening har jag bjudit en annan historia, visat bild på en vacker vy, berömt tåget som arbetsplats och sagt att det ändå oftare fungerar än som det råkade bli just idag. Tänkt att det ju är enda alternativet. För det är väl så det är?

Idag på spåret igen. På den numera enda avgången söndagar med direkttåg Östersund-Stockholm. På ett överfullt tåg vars biljettinnehavare till stor del omstyrdes till två landsvägsbussar strax innan avgång pga oförutsedd överbokning, så sitter jag ändå i en vagn, utan platsbiljett som inte gick att boka och utan info varför detta ej gick då SJs kundservice sedan nyligen inte svarar i telefonen när det är helg. Sittandes på golvet bland trötta småbarn och bagage i travar tänker jag att nästa gång tar jag nattåget som jag brukar, men läser ögonblicket därefter på webben att det just tagits beslut om att nattågen denna sträcka nu dras in. Förutom under fjällvärldens högsäsong då den stockholmska skidturismen får sträckan med Åre i andra änden att löna sig. Löna sig? Lönar sig hur och för vem? För SJ som bolag? För staten? För kapitalet? För våra barn, barnbarnsbarn och andra som framöver kommer göra anspråk att dela på planeten?

Vi vet så mycket vi med, säger tågvärden jag pratar med och som jobbat på spåret sedan hösten 1980. Hans jämnåriga kollega i tågbistron nickar med. Vi tillhör östersundsdistriktet, berättar hon, våra ansvariga slåss med näbbar och klor. Men besluten tas i Stockholm, med stockholmarens blick och med stockholmarens plånbok. Då är det lätt att köra av spåret när den påstådda lönsamheten styr. Alla skyller på varann, ni resenärer skyller på oss och det är förståeligt. Ni vill ha en fungerande resa, inte pengarna tillbaka. Lika begripligt är det.

Jag frågar dem om stalltips, vad kan jag göra? En simpel resenär, en medborgare som förtvivlar, en rälskramare på hoppets yttersta rand. Det bor i politiken säger min luttrade tågvärd, där och bara där kan detta få ett slut. Jag har sett systemet plockas i bitar, såg hur det gjorde att allt föll isär. Och där står vi nu. I trettiofem år har jag följt den färden som de sista tio gått fortare än nånsin förut.

Kunde jag komponera en visa skulle jag skriva en sorgesång tänker jag, eller större. En praktfull symfoni om tågets sista resa till vilken vi alla skulle få möjlighet att gråta ut. Kanske skulle vi mötas därefter, hitta nytt hopp i vår allra sista suck. Och om inte, förenas i ett stadigt steg riktning rakt upp i luften, köra gemensamt fort åt helvete men det till musik.

Ärligt talat, vad fan gör vi?

 

 
Share

Tusen anledningar till att jag gick i Prideparaden igår

pride

Söndag post parad. Trötthet och tacksamhet i eftertanke.
Dikten heter ”Tusen anledningar till att jag gick i Prideparaden igår” eller ”This movement aint a movement but movements” eller ”The closer I get the clearer I see” eller ”Saving lives like mine”.
Den skulle faktiskt också bara kunna heta Tack.

RFSL
Ungdom
Regnbågen
i Kalmar
och Sundsvall

RFSU UNF FPES
DHR SLM
och IRIS

BB Stockholm
HIV Sverige

Black Coffee
Skansen

EGALIA
EGALIA EGALIA EGALIA

Marching for those who can´t
Cos I can

Söderhamn Pride
å Skövde å Åre å Åland

Kriminalvården
Vårdförbundet
Karolinska
och SÖS

Kiruna IF
Idrottsförbundet
Friskis & Svettis
och Berserkers och Stolta skateboardåkare

HBT-sossar, vänsterpartister, miljöpartister, FI:are och blå.

Stolta föräldrar
Regnbågsfamiljer
Gaypappor
Regnbågsscouter
Gaykörsångare
HBTQ-studenter

Kvinna till kvinna
Elektras ungdomar
Iran democracy
Civil Right Defenders
och Hyresrättsföreningen

Och Filminstitutet

Vikingabjörnar och andra björnar
och Naturskyddsföreningen

Amnesty och fritidsgårdarna i Sigtuna

Regnbågskurder
med vänner

Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund
Svenska freds
BRIS
Blivande journalister
och relationsanarkister

Juridiska föreningen
och Föreningen mot ätstörningar

Ungdom mot rasism
och Räddningstjänsten

De många fötterna
De hemliga stigarna
Det överraskande mötet

Blickarna (de varma)
Blickarna (de kalla)
Spåren i mig
Spåren i dig

Tårarna
Skratten
De knutna nävarna
Den delade värmen
Den trösterika stillheten
Det jublande vrålet

Tiden bredvid

Den återkommande rädslan
Igen
och igen

Modet jag mötte
i dig
hos de som gick före
och ska komma sen

Kropparna
Tankarna
Orden
Kraven
Svaren
Frågorna

Vreden
Försoningen
Vreden
Försoningen

Jordens omkrets
Universums massa
Alltings början
Livets slut

Share

Tack Mi

I hjärtat av min hemby bor du. Eller bodde. Nej bor. Så länge Vaplan och världen finns kommer du vara del av dess mitt. Den del av kroppen som får nästa hjärtslag att ske, den omärkbara impulsen att dra syret ned i lungorna ännu en gång, delen som först av oss alla planerar fotens rörelse inför nästa steg. Och när vi andra får tanken att förflytta oss, så är du redan där.

Helt nyss sågs vi. I ditt kök fullt av stenar, mineraler som du berättade om en efter en. Och aloeväxter. Orkidéer. Och tidningar. Protokoll. Och värme. Och tid. Alltid i farten, alltid med tid att stanna upp i mötet som för att ske på riktigt kräver sitt nu. Det är en konst det där. Svår att bemästra. Jag tränar fortfarande och skulle inte rört mig ur fläcken utan stjärnor att fästa blicken mot. Som du.

Mi aloeIdag vilar jag ögonen på fönsterbrädan. Den lilla plantan jag fick av dig i januari är större nu. Den sträcker sig mot solen.
Livet fortsätter. Du är med.
Share

Det vänder nu

Efter 17 år av ständig ökning vände julhandeln nedåt förra året. Nedåt. Smaka på det. Detaljhandeln minskade med 0,4% från december 2011 till samma månad 2012. En liten siffra, men ack så hoppfull. Handelsinstituten bakom siffrorna hänvisade till svag ekonomi och otrygg arbetsmarknad, men jag väljer att tro att det handlade om människors förnuft och insikten om resursers ändlighet (och då menar jag planeten, inte pengarna). Samma institut spår nu att julhandeln 2013 åter skall vända uppåt, mot ökad konsumtion i riktning fler och dyrare prylar igen. Jag önskar så innerligt att deras profetia inte skall slå in. Inte detta år och inte nästa heller.

Jag gillar julen och ser med tacksamhet på att jag och mina nära numera väljer andra, för oss både intressantare och mer kärleksfulla, sätt att fira den än att köpa grejer till varann. Det är verkligen en befrielse att slippa julkapparna, en lättnad jag så här års påminns om varje gång jag rör mig ute på stan, bland shoppingkassar, jagade blickar och butikernas berg av varor vilka snart skall mötas igen i nya berg på återvinningsstationerna.

Jag tänker att vi alla innerst inne fattar vad vi behöver göra och jag väljer att tro att det var mellan åren 2011 och 2012 som det vände. En liten nyans bara, en skiftning, men början på något stort. Det där litet slitna men kloka uttrycket om att ”Vi ärver inte jorden av våra förfäder, vi lånar den av våra barn”, får för min del gärna komplettera kommande julars evangelium. Kanske kan det tankesättet också vara en hjälp i att bromsa hysterin som paradoxalt nog ofta blir som allra störst kring just våra allra yngsta medmänniskor – de som en dag rätt snart, ihop med deras respektive barn och barnbarn skall bruka den här världen efter oss, med ödet att hantera de konsekvenser vi själva bäddar för idag.

Det blev ett långt inlägg detta trots att budskapet är kort och jag blir så här i efterhand orolig för att jag låter präktig och beskäftig (varför jag nu är så rädd för det). Egentligen vill jag nog bara vittna om att det går utmärkt att njuta av julen utan att driva upp den egna konsumtionen – och att det faktiskt var ett mycket lättare skifte att göra än jag själv tidigare trodde. Det var det jag ville dela med mig av, och jag ville göra det nu när december månad ännu ligger framför oss. Må konsumtionskurvan behålla sin nedåtböj till fördel för en gemensam riktning framåt i våra möten med varandra och världen omkring oss.
En varm och kärleksfull jul önskar jag er alla!

Share

Födda i bushen

”Trust your instincts”, säger vår ranger Robin när vi kommer fram till platsen för nattens sleep-out. Ni har lärt er massa teoretisk kunskap i föredraget nyss, men det viktigaste är mycket enkelt: lita på era instinkter. Det var här i den afrikanska bushen vi människor uppstod och vi har i flera hundra tusen år överlevt precis just här. Vi har mött faror och utmaningar, årstidsskiftningar och vilda djur. Kunskapen ligger i oss. Lyssna till den.
I mina öron låter det rätt flummig, men eftersom jag redan glömt en del av det jag nyss lärt mig under föreläsningen väljer jag att tro honom.

Vi är snart igång med att samla brasved inför natten. Tunga grenar släpas från buskagen in mot mitten av den öppna yta vi valt som sovplats. Så ropar Darren och Christine att vi ska komma dit, de har hittat något i sanden. Jodå, visst är det lejonspår. Rätt färska till och med, och vips är vi på helspänn igen.

Ska vi verkligen sova här? Är njutningen i detta, den som alla rangers talar om, verkligen värt de faror som rent bokstavligt kan lura i buskarna omkring oss? Vi tittar igen på lejonspåren, möts i ett nervöst fnitter och fortsätter sen att samla torr ved till den högen som snart är tillräckligt stor.

S och jag turas om att träna på utmaningen att både agera aggressivt och samtidigt backa, som vi ska göra om vi möter ett lejon alltså. Det är som en statusövning i improvisationsteater tänker jag, en ganska svår sådan. Jag tänker också på den där elefanten som rundade vår bil förra veckan, den visste precis hur det går till.

Min huvudbonad agerar tombolahatt i utlottningen av nattens ansvarspass. S och jag drar en ordentlig nitlott. Först sova, sen vaka, sen sova igen.

Efter att alla rullat ut sin sovsäck kommer någon ihåg en klok vän som påmint om det olämpliga i att rulla ut sin bädd långt innan det är dags att lägga sig i den själv. Detta eftersom någon annan kan söka upp sovplatsen och redan ha flyttat in i säcken innan det är dags att krypa ned i den själv. (Läs ormar, spindlar och skorpioner.) Några sekunder senare är säckarna åter i sina fodral.

Som vanligt blir det mörkt mycket fort och i kväll döljs måne och stjärnorna av ett tjockt molntäcke. Det blir svart som i en säck omkring oss. Efter avslutad måltid går alla utom de som har första vakpassen och lägger sig. Det är oklart hur många som verkligen somnar.

När S och jag väcks mitt i natten för att påbörja vårt pass händer nåt märkligt. Rädslan släpper. En stor koncentration finns kvar, men oron, spekulationen om att inte fixa det om något skulle hända – den släpper. Kanske har han rätt Robin, jag är gjord för det här. Jag behärskar elden, möten med de vilda djuren och mörkret likaså. Eller så är jag bara trött och det i sig lugnar mina nerver.

Vi följer instruktionerna om att var tionde minut gå till jeepen och med den lösa strålkastaren lysa in i mörkrets alla riktningar. Rovdjursögon är röda i reflexen.
Inget händer. Eller rättare sagt en hel massa händer, men inget av det farliga vi tränat på. En schakals skall i buskarna, en skorpionspindel och en förvisso väldigt stor men ändock vandrande pinne passerar oss.

När det ljusnar ser himlen ut så här och våra sovsäckar har blivit våta på ovansidan.

 

Share

Full pott – leopard funnen

Det är faktiskt inte riktigt klokt. Efter att ha varit på plats i knappt en vecka, har vi redan fått se alla de åtråvärda fem. Big five är alltså beteckningen på lejon, noshörning, elefant, afrikansk buffel och leopard – vilka vi nu alla fått möta, i just den ordningen. Leoparden, som av alla anses vara den svåraste, blev också den sista att prickas in.

Varje gång någon av alla rangers i reservatet ser en av dessa fem rapporterar denne i radio och gör det möjligt för andra – i huvudsak safarifolket som med bara några dagar i reservatet vill pricka av så många av de stora vilda som möjligt – att köra dit med sina bilar och titta. Jag är mycket nöjd att jag inte ingår i denna lätt hetsiga bingoaktivitet, även om jag så klart också själv räknar djuren jag ser och längtar efter nästa. Jag kan inte låta bli att notera hur det vid varje tillfälle är vi som först fått syn på det åtråvärde djuret, och i våra lätt skruttiga bilar själva mycket nära och i stillhet med djuren, inväntar de betydligt lyxigare åken med gäster från de dyra safariloudgarna vilket sen ofta får djuren att för tillfället lämna platsen.

Här ligger hon alltså. Den för oss så efterlängtade leoparden. En hona som samma morgon tagit en stor impala vilken hon sedan dragit den under en buske där vi först såg henne. För att inte avslöja sitt byte lade hon ett stenkast längre bort. Helt makalöst vacker och jag konstaterar igen hur också de erfarna rangers som leder oss liksom tappar andan en aning vid ett möte som detta. Vi satt länge och bara tittade på henne, och hon på oss, innan Dean plockade upp radion och gav sitt utrop i vetskap om att det värdefulla ögonblicket snart skulle vara över.

Share

Recept på en lyckad frömiddag

Så kom den äntligen – den efterlängtade frömiddagen! En middag som utgår från faktumet att det snudd på alltid ligger så många fler frön i varje köpepåse än vad som behövs under en odlingssäsong. För dig som ännu inte avnjutit en sådan kommer här receptet à la Hagasessorna, Fredrikslund, et al. Håll tillgodo:


1. Valfritt antal fröpåsar från gemensam beställning* och/eller medtagna frön från tidigare säsonger. Ett smaskigt vin och något gott att äta, gärna i riktning mot årets trädgådsland. I detta fall potatis-, purjolöks- och blomkålssoppa.


2. En stadig sekreterare, gärna med läsglasögon på näsan, och fräknar.


3. Minst två par stadiga sorteringshänder och en mängd fiffigt hemvikta frökuvert, i många vårlika färger, som inte läcker.


4. Ett sinne för rättvisa.


5. En flink penna och ett stort antal gummiband att omfamna kommande packen med.


Ta da! En liten del av resultatet från frömiddagen 2012. Fortsättning följer i from av själva odlandet. För Hagasessornas del sker sannolikt den största delen av sommarens rapportering på hagasessorna.com.

( *= Tobak Virginia, Rotkardborre, Cikoria, Martorn, Myskmadra, Haricots Verts, Borlottoböna, Majrova, Majs, Morot Sugarsnax, Cirkelbeta, Cayennepeppar, Sallad,, Little gem, Kruktomat, Sommaraster, Grönkol Baltisk röd, Grönkol Nero di Toscana, Bondböna Wikiem, Bondböna Super aqua dulce, Bondböna Hangdown, Brytböna, Neckarkönigin, Luktärt Mamot, Sockerärt Carouby de mausan, Bladgrönsak Prize Choi, Spenat Matador, Rödbeta Bolivar, Morot Early Nantes, Morot Rothild, Gurka Super Zagaross, Gurka Soy long, Krukärtskocka Imperial star, Squash Cucozelle, Nakenfröig rumpa Lady Godiva, Pumpa Dills Atlantic Giant, Broccoli, Majs Doubble standard, Ramslök, Sallad Buttercrunch, Sallad Amorina, Persillia Extra mosskrusig, Pumpa Dill Tetra, Perilla Grön Shiso, Äggplanta Black beauty, Basilika Genovese, Sommarmalva, Solros Giganteus, Bladkoriander, Santo, Machésallat, Persilja, Slätbladig, Chilipeppar, Aji Blanco Cristal, Mangold, Rainbow Chard, Polkabeta, Chioggia, Salladslök, Ishikura Long, Tomatillo, Gyllenbär.)

Uppdatering, 27 maj 2012: En glimt av det direktsådda resultatet på Hagasessorna.com.

Share

En stor liten sjöjungfru

Jag går till Dramaten och förstår att Den lilla sjöjungfrun inte alls handlar om det mod och uppoffringar som krävs för att möta livets stora kärlek, en skenbild jag har Disney att tacka för. Tvärt om understryker föreställningen livets kompromisslösa krav på att möta det som något mycket större än de irrrvägar som normens pilar pekar mot, att förstå och ta på allvar det högst individuella och att avkoda vår inre längtan från vad vi kanske först tror oss höra där. Först då rör vi oss mot en helhet.

Till på köpet är det en föreställning som innehåller den alltid lysande Malin Ek, en komisk skruv hos Anna Björks gestaltning som får mig att tänka på Lena Nyman, en lika enkel som storslaget brilliant scenografi (Sven Dahlberg) med full användning av vridscenen som jag älskar och ett ljus- och ljudarbete (Linus Fellbom resp. Leif Jordansson) som flyttar havsytan att högt ovanför tredje radens balkonger.

Tre föreställningar kvar. Värda att köa för.

Share

Kärleksbrev i hårdplast

Jag städar och plötsligt är tiden inne. Det är dags att säga farväl till de gamla kassettbanden. Här är det ju lätt att fnissa och tycka att det väl var på tiden, och det var det ju. Nog hade jag klarat mig fint om jag lämnat dem kvar redan i förra årtusendet, sluppit konka dem runt stan i minst ett par tre flyttar och suckat över dem varje gång jag sett dem stå på sin plats längst inne i skåpet. Men som sagt, det var en omogen tid, först idag är det dags.

En stor del av kassetterna är blandband. Signerade andra eller mig själv. Dessa omsorgsfullt hopvävda rader av låtar, pusslade för att effektivt fylla magnetremsans fulla längd, bitandes varandra i svansen för bästa övergång från en till nästa. Ett band tog dagar att färdigställa. Urvalet. Ordningen. Inspelsvolymen. Paketerandet.

Innan jag för sista gången stänger locket på väskan och går ut till soprummet fiskar jag upp ett papper som gömmer sig i botten under kassettena. En noggrant utvald samling låtar, uppdelad för kassettens två sidor, nedskriven med prydlig text. Med viss högtidlighet låter jag listans låtar möta nutiden, som en symbolisk övergång till en mer immateriell och betydligt snabbare era. Sedan mejlar jag den nya länken till den för snart tretton år sen berörda kärleken, och tar väskan med kassetter till dess sista färd.

Share

Övning ger färdighet

…eller Skam den som ger sig.

I morgon är det dags för opera igen. Senast var det komedi och Mozart, nu blir det tragedi och Bellini – Norma. Jag väntar fortfarande på min stora operaupplevelse men har flera vänner som skrockande säger att på den lär jag få vänta. S, som var mitt sällskap förra gången, valde efter den kvällen en annan strategi och deklarerade med tydlighet att det inte skulle bli mer opera för honom. Någonsin. Så kan det gå.
Men själv går jag alltså på en annan linje och tänker inte ge mig så lätt. Inför denna gång kör jag på spåret att lyssna in mig på åtminstone en av låtarna i stycket. Inte för att det lär bjudas in till allsång men jag tänker att det blir en bra stund i operalogen när åtminstone några redan bekanta toner söker sig in i mina öron. Det får bli den aria som beskrivs som den mest kända i stycket, Casta Diva, en låt som jag förstås aldrig tidigare har hört.

Antingen visar det sig, av ovanstående anledning, vara en bra idé. Eller så får det motsatt verkan då den jag lyssnar på i mina hörlurar är Maria Callas och det högst sannolikt lär vara någon annan som sjunger från Kungliga Operans scen imorgon.
Snart vet jag svaret.

Share

Väntan är över!

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Så är det. Men idag är väntan över och det är fest! Stans bästa glassmakeri 18 smaker har om möjligt blivit ännu bättre – ny flott placering av glassdisken närmare dörren vilket gör att du ännu snabbare möts av de alltid lika välkomnande glassmakarnas leende, och såklart lika ekologiskt som alltid. Dubbelt hurra! Alltid lika svårt att välja bland de välfyllda trågen, det fick bli klassikern polka, ihop med blåbär, kardemumma-kanel och pistage.

Share

Hopp i fotoalbumet

Jag känner mig snuvad på våren, hur kunde det bli så vintrigt igen? Så bläddrar jag bland fjolårets bilder och hittar denna, grannens terrass 1 februari 2010. Må hända känns våren ännu fjärran, men närmare än för ett år sen, det är den.

Share

Fjärran så nära

- Fortsätt högerut, längst stranden. Oj, nu försvinner du bakom en buske. Fortsätt.
– Hallå, jag hör dig dåligt. Det blåser här. Vågorna. Ser du mig?
– Nu ser jag dig!
– Jag kliver upp på campingbordet här. Hej pappa, Halland calling. Nu vinkar jag!

Han samlar världen i sin dator. Tusen ständigt strömmande ögonblick rinner genom kablarna, till skärmen i hans hus. Var jag än befinner mig finns alltid ett torg i närheten, en trafikplats, en strand. Med en webbkamera riktad mot mig.
Måhända är det storebror som ser mig.
Men det är till pappa som jag vinkar tillbaka.

Share