På nyårströskeln

Summerar ett omtumlande innehållsrikt 2014. Många möten, relationer, mycket politik, konst i allmänhet och teater i synnerhet. Om 2015 vet jag inget, men anar en del och hoppas desto mera. Det lär bli annorlunda. Det lär också bli mera ensamt och med fler resor, utanpå och inuti. Det senare är också en förhoppning. Lägger till den listan en kortare sträcka mellan att tänka och att göra. Det krävs mod för det. Det önskar jag mig.
Och tillräckligt återkommande stunder under en himmel som den här.

Share

Tyst nedräkning

Kanske finns bara en sak som är svårare än avsked: att räkna ned till ett. Den långsamma bortdragningen av plåstret. Viss om att rycket ändå snart ska ske. Antagligen är det därför vi låtit bli att räkna, eller åtminstone prata om att vi gör det. Både S och jag.
För nu. Eld i kaminen, sommarens honung i tekoppen, knarrande snö under fötterna där vi går. Ännu en stund kan vi blunda.

Share

Europaresan – i den snart fyrtioåriga manskropp som är min

20130809-154846.jpg

Jag gillar att resa. Åtminstone stundom och helst med tåg. Ibland får jag för mig att jag helst reser ensam vilket jag varje gång får effektivt motbevisat. Ögonblicksvis är det oöverträffat. En omslutande anonymitet. Jag hör och ser allt och ingen språkbarriär i världen håller mig borta för det som verkligen sker. Som osynlig sätter jag mig tätt intill. Sinnena växer, jag observerar allt. Det hopbitande paret, det försummade syskonet, den hemliga förälskelsen, den berusade humlan. Inget undgår.

Men det går fort över. Någon timme varar det. På sin höjd. Sedan sitter jag där med upplevelsen och vet inte var jag ska göra av den. Den vackra bilden vore att jag lade den till mitt inre, till hjärtat och hjärnan och begrundade. Ibland påstår jag att det är just så. Inför mig själv för att stå ut med fortsättningen på resan, inför andra för att slippa hantera den andres nervositet som så ofta blir resultatet av konventionsbrottet i att öppet erkänna sig som inte helt igenom lycklig.

För tio år sen begav jag mig ut för att göra Europa en längre tid i eget sällskap. På första sidan i min resedagbok skrev jag ned resans mål: Att ensam möta en solnedgång i havet och njuta av dess uppenbarelse fullt ut. Jag älskar solnedgångar. Jag vill minnas att jag skrev att jag uppfyllde mitt mål ungefär två veckor in på resan, vid den franska västkustens Biarritz. Jag vill minnas att jag visste att jag ljög.

Idag sitter jag i Amsterdam i slutet av en resa vars ouppfyllda mål hade kunnat formuleras på samma sätt som trippen tio år tidigare. Och jag bestämmer mig för att tänka om. Mitt problem handlar helt uppenbart inte om oförmågan att fullt ut uppleva njutningen i ensamheten utan det dumma i att inte släppa ett dåligt uppställt mål. Jag behöver lära mig nåt annat än det jag planerat skulle bli min läxa och nu vill jag göra mig viss om att också fortsatt komma ihåg. Just nu minns jag och förstår den erfarenhet jag i nuet sitter i, men kan jag lita på att jag inte försöker igen i morgon? Jag kan inte lita på att jag inte försöker igen i morgon. Kanske förbättrar jag oddsen för min framtida lycka med att skriva just det här.

Jag alltså ensam i Amsterdam. Sista stoppet på min resa som denna gång var rätt kort och jag funderar på vad jag har med mig hem. Det för mig rekordlätta bagaget – ett par extra skjortor, underkläder, mitt pass och biljetterna – ligger ännu i sin ordning. Den enda påfyllningen är är en ful kapsylöppnare i form av en holländsk träsko som hotellägaren vid mitt sista boende tvingade på mig som tack för att jag lät mitt rum agera korridor till byggnadsarbetarna som fixade luftkonditioneringen utanför mitt fönster. Vad gäller ting är frågan alltså snabbt besvarad. Och när det kommer till upplevelser, vad har jag med mig då? Varje dag har jag summerat i form av collageartade vykort som jag knåpat ihop på min mobil, med bilder från dagens händelser. Jag bläddrar snabbt igenom dem igen. Den dryga timmen i Köpenhamn sticker ut med bilder där sovande resenärer och stadens utslagna sover sida vid sida på centralen, en avsedd krock som ändå snabbt försvann i blickens inlärda lätthet inför vykortsformens enkla estetik. I övrigt mest hus med glansiga fasader, blommor på en dyrt inhägnad trädgårdsutställning och konst omgiven av höga väggar i vitt. Förvisso sant alltihopa – jag upplevde det ju – men också falskt. Vad är det jag skrivit hem om? Eller viktigare, vad är det av vikt som jag inte berättat?

Jag tänker åter på hemresans bagage av minnen och hamnar tillbaka i en återkommande verklighet långt från välputsade ytor av glas och blomsterbäddar. Händelser jag varje gång helt tydligt varit så upptagen av att hantera att min hjärna nära på blockerat det totalt ur framtida arkiv. Vilket vore en verkligt stor förlust. Givet är att de är hemresans viktigaste upplevelser att packa ned, minnas och tänka vidare kring. Jag minns hur jag vid min förra Europaresa återkommande erbjöds köpa hasch där jag ensam rörde mig fram längs stadens gator. Jämnåriga män likt målsökande robotar med blänkande folieförpackningar i sina halvöppna händer, viskande ”haschis, haschis” där jag gick. Det var mer spännande än obehagligt. Nu, vid snart fyrtio år fyllda, har erbjudandena riktade till mig blivit desto mer svårhanterliga och av en helt annan sort. Samtidigt som jag blivit tio år äldre har varuinnehavarna blivit lika mycket yngre. Inte sällan yngre ändå. Säljarna är nu kvinnor och varorna inte längre förpackade i små handhållna paket utan utgörs av dem själva.

Det var med blåögd blick jag möttes av det första erbjudandet, nyss ankommen Hamburg. Klockan är knappt fem på eftermiddagen och jag går på gatan som leder till mitt hotell, ett kort kvarter från huvudgatan och stationen. Hon är sannolikt knappa tjugo och ser i mina ögon ut som en ung student. (Förhoppningsvis är hon just det, på väg någon helt annanstans.) Jag ser hur hon lägger ögonen på mig, jag möter hennes blick och förbereder mig på att svara att jag inte vet, då min övertygelse är att hon misstagit mig för en invånarna i staden och kommer att fråga mig om en plats och riktning jag inte känner till. ”Twenty euros” säger hon och ytterligare något som jag inte uppfattar eller förstår. I efterhand rodnar jag över de ögonblick det tar mig att begripa hennes avsikt och vad det gör mig till i hennes ögon. Jag kan i slow motion spela upp min egen långsamma insikt om vad vår nyss initierade kontakt från hennes perspektiv handlar om. Jag kommer omedelbart på hundra andra saker jag önskar att vårt möte skulle handla om, men inte detta. Jag står helt oförberedd. Vet faktiskt inte vad jag svarade, bara att jag vid detta och alla under resan liknande tillfällen härbärgerade samma intensiva längtan. Att vår kontakt skulle handla om något helt annat och om min oförmåga att få det att göra just det. Jag försöker hitta ett svar på hennes erbjudande som möter henne med den respekt hon förtjänar, tydliggör hennes misstag i att tilltala mig i detta ärende och som även visar min förtvivlan över det system hennes fråga till mig skriver in oss båda i. Jag misslyckas varje gång. Jag vägrar erkänna att det är en omöjlig ekvation, men måste samtidigt inse att jag ännu är långt från svaret och då har jag ändå på kort tid rest genom ytterligare två stora städer att träna i. Prostitutionen i de delar av Europa jag passerat är verkligen massiv och bemöts lika självklart där av de förbipasserande som övergångsställen och trafikljus.

Jag lever i en kapitalistisk världsordning. Det suger. Men i den värld som är mig närmast oftast inte mer än i den grad som ytterligare en nyss upprättad galleria i Stockholms innerstad ger upphov till. Att behöva dricka mitt kaffe i ännu en likformig pappmugg och att se ännu en del av det offentliga rummet villkoras av nödvändigheten att konsumera just en av dessa. I Hamburg, Frankfurt, Amsterdam och helt säkert majoriteten av världens stora städer ligger den smärta jag möter längs min resa på en helt annan nivå, men är mig tydligt en del av samma system. Där allt går att köpa men där köpare och säljare mycket sällan möts i ögonhöjd med varandra. Helt säkert är också att det på andra platser än i mina vardagliga livsrum existerar även i den stad som är min, Stockholm.

Jag vet att den unga tjejen i Hamburg och alla andra jag under resan mött hade kunnat vara lika unga killar, att patriarkatet inte fullt ut förklarar världens orättvisor, kanske inte ens kapitalismen även om den förklaringsmodellen för världens samlade olycka ofta ligger mig nära till hands. Jag är också medveten om att min förståelse av varje systematisk orättvisa riskerar att göra mig blind inför en annan. Men ändå. Här gäller det att greppa alla de halmstrån vi har att nå, de modeller som känns sanna. Ögonblicksvis möter jag den isande insikten. Desto oftare blundar jag lika hårt som jag föraktar mig själv för att jag gör det.

Heterosexualiteten är skitig och ful. Jag känner så. Jag blandar ihop det med patriarkatet och borde sortera, men vet inte hur jag ska bära mig åt. Graden av härdsmälta känns ohanterlig. Ojämlikhet människor emellan finns i alla läger, men när den är så grov, har landat så totalt och blivit del av både vardag och stadsbild, är den verkligen svårhanterligt. Mellan mycket unga kvinnor och den grupp män som jag helt uppenbart nu själv ingår i. Jag känner inga verktyg och kan än mindre hantera dem. Äckel känns okonstruktivt men ligger inte desto mindre, reflexmässigt närmast till hands. Hörrni, vad gör vi? Vad gör ni? Ja du? Jag anar att jag kanske är särskilt otränad. I rollen som feministiskt orienterad bög har jag i den bubbla det socialt ger mig under större delen av vuxenlivet inte utsatts för mycket träning längs vägen. Och vips står jag här i en manskropp, snart fyrtio år, på resa genom Europa.

Världen utanför den bekväma livsbubbla som jag vill påminna mig själv på inga sätt utgör världen, känns mer sexistisk och kapitalistisk var gång jag sticker ut näsan ur den. Hjälp mig. Hur gör ni andra? Inte minst du man av heterosexuell identifikation, hur tänker och agerar du? Säkert blundar du precis som jag ibland, men när du inte gör det, hur sjutton gör du då? Hur protestera inom och mot ett system som en återkommande själv skrivs in i? Hur göra motstånd mot den patriarkala sexualitet som en själv lärt sig uppleva kåthet genom? Om du ens håller med mig om att så är fallet? Säg att jag har fel i mina grundantaganden, det vore än lättnad inför en framtid där de heterosexuellt praktiserande – om traditionen håller i sig – fortsätter att utgöra en majoritet.

Jag tittar på bagaget igen och inser att jag måste ta tillbaka en del av den problematik jag inledningsvis formulerade gällande det att resa själv. Det har fortfarande sina poänger. Det där med solnedgången stryker jag som redan bestämt, men det är viktigt att jag skiljer på lycka och lyckad. Att de viktigaste erfarenheterna av den resa jag snart avslutar helt klart fyllts på i det såriga, det som har gjort ont och varit svårt att vara i. Och att just det denna gång var en av huvudpoängerna – det jag ska vara särskilt noga med att få med mig hem. Jag inser det nu. Liksom hur jag generellt i min egen jakt på upplevelsen av lycka riskerar att ställa mig i vägen för det som jag och värden på riktigt behöver.

Resande är bra då det rasar, respektlöst tvingar mig att möta andra verkligheter än de som till vardags fyller mitt liv. Hur jag sedan ska hantera mina nyvunna insikter, där börjar förstås den stora, riktigt utmanade och helt avgörande uppgiften.
Det är en resa jag varken bör eller kan göra på egen hand.

Share

Det Sverige jag vill leva i

Läser just att Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask som jag och många andra delat under dagen är DN:s mest facebookpublicerade artikel någonsin med 60.000 delningar. Läser i samma text att den näst mest delade artikeln (27.000 gånger) är den där en annan Margareta Winberg än den tänkt inbjudna tidigare ministern Margareta Winberg råkade bjudas in till Rosenbad på middag och som på ett självklart vis valde att tacka ja, komma till och sedan välkomnas in till en helkväll med ministrarna. En kontrast värd att reflektera kring och därefter påminna sig om att det är vi och bara vi som skapar det samhälle vi vill leva i – genom politiska beslut och i vardagsmöten med varandra.

Den första texten beskriver ett Sverige upptaget av gränser och skillnader mellan dig och mig, vi och dom. Med passkontroller i vardagen sorterade utifrån utseendet på våra kroppar, misstänksamma blickar från förbipasserande. Skillnader i tillvaron som står skrivna redan i våra föräldrars födelseattest.

I den andra texten beskrivs samma land, där en samling ministrar med gott humör välkomnar en felinbjuden 67-årig pensionär från Sundbyberg, och som med självklarhet inkluderar henne på middagen och i efterföljande gruppfotografering. ”Är jag bjuden, så är jag bjuden”, konstaterar Margareta Winberg från Sundbyberg när DN-journalisten frågar henne om hennes val att delta. Och just så blev hon alltså välkomnad. I ett land där ett möte mellan en enskild medborgare och de folkvalda i maktens korridorer också kan vara lika nära som ett felskickat brev på posten.

Detta sker alltså samtidigt, i samma land. Jag vet vilket Sverige jag vill leva i.

Share

31 dagar framåt

I tron om att det tar tjugoen dagar att etablera en ny vana bestämmer jag mig för att mars skall bli den månad då jag lär min kropp att per automatik röra på sig. Varje dag. Det är rätt typiskt mig att tänka att bara jag tar mig över tröskeln, köper rätt skor, hittar rätt gym, har rätt låtlista i öronen, så kommer jag en gång för alla komma igång. Ett magiskt tänkande jag skulle avfärda inom alla andra områden. Vis om att inget av detta funkat förr tänker jag ändå att det här – den frampressade rutinen – är värt ett försök. Mars blir bra. Trettioen dagar med start idag ger god marginal för min dagliga motionsvana att landa och etablera sig. Att varje dag under denna tid besöka gymmet, springa eller ta en längre promenad – det ska jag fixa.

För att hitta en bra sida att länka till angående tjugoendagarssiffran googlar jag och tvingas redan i den första artikeln inse att jag torskat på en psykologisk myt. Klickar mig vidare och hamnar snart på en populärvetenskaplig bloggpost som pragmatiskt konstaterar att siffran varierar både beroende på personen själv och vilken vana det är som eftersträvas. Att få rutin på att dricka ett glas vatten innan frukost går visst på sisådär tjugo dagar, medan en träningsvana av enklare sort snarare tar dryga hundra. Så klart. Men hundra! Fy så deppigt. Om hundra dagar är det snart midsommar och de pytteplantor jag nu har i fönstret är stora växter och skall snart sättas i jorden. Så länge kan jag inte för mitt liv föreställa mig att hålla det för tjugoett dagar nog så ambitiösa målet.

Jag stoppar huvudet i sanden, bestämmer mig för att vara något av ett unikum av vaneskiften, konstaterar att även hundra dagar börjar med trettioen och låter den månad som började idag bli stunden då förändringen skall ske. Packar sedan träningsväskan, snörar skorna och sitter strax senare fastspänd i roddmaskinen. Åhej åhå.

Ryggdunk och egna erfarenheter av att förändring kan ske mottages tacksamt.

Share

I morgon spelar jag din munspelspolska

Tänker farmor på allt du lärde mig, men till munspelet hann vi inte. Själva spelet fick jag, men inte förmågan. Nu står jag med det i handen och ska i morgon spela på din begravning. Inom mig hör jag ditt glada slängiga spelsätt men ur mitt munspels luftkanaler kommer toner av en helt annan sort. Som tur är lärde du mig något betydligt viktigare, som jag kommer ha mer användning av i morgon än hade jag blivit världens virtuos – att våga, att dela med mig av de toner som är mina och att det bara är jag själv som bestämmer huruvida jag ska känna skam eller ej. Som när du som sjuttioåring tillsammans med vännerna i byn med omnejd sydde tutus i tyll och satte upp en mogna damers balett. Så skall jag i morgon spela din munspelspolska och sjunga för att jag vill, inte för att bedömas. Att följa den insikten är inte alltid lätt, men det blir alltid bättre när jag lyckas.
I morgon kommer det att gå, det vet jag. Dam-di-li, dam-di-li, dam-di-li, dej-an.

Mer här och här.

Share

So long Siyafunda!

Three weeks has passed and it´s time to leave. Dear Siyafunda and wonderful South Africa, thank you for times filled with great tings to be grateful for! Thank you all lions, impalas, cameleons, elephants, girafs, zebras, spiders, snakes, nyalas, birds, rhinos, dungbeetles, hippos, good looking bugs, hyenas, scorpions, buffalos, cheetas, and the leopard for letting us look att you, count you, gps you and not biting/eating us. Thank you car for carrying us almost always. Thank you all co-voulonteers during the weeks for great cooperation in work and thank you Lukas, Mike, Andrews, Dean and Robin for beeing such warm, generous and skillful rangers. Thank you Mavis, John, Mike again, Bridget, Amanda and all other in Jobs family for hosting us at the reserve, and also for a wonderful New Years party.

The world is a great place. Through working together we make it even better. Thank you everyone at Siyafunda and untill we meet again – So long!

Share

Under häggen ihop

Viktig, viktig. Du är viktig.
Så säger farmor till mig, med låg, nästan viskande röst. De enda tydliga orden vid besöket idag. Du med farmor, du är också viktig, säger jag och blåser henne över händerna och håret. Hon ler och himlar med ögonen som för ett ögonblick blir ett barns. Så sitter vi länge. Utanför det stora fönstret yr tät vit snö men i servicehusets matsal befinner farmor och jag oss under den blommande häggen på gården hemma i Vaplan, med jämtländsk sommarvind i mjuka pustar mot huden.

Det var i lördags och mötet skulle bli vårt allra sista. Idag vilar min ledsnad i en betydligt större hand av tacksamhet. Tacksamheten över att just farmor blev min farmor, så att jag kunde bli just jag. Med den stora glädjen till musik och kärleken i att sjunga. Tillsammans. Nödvändigheten i politisk organisering. Naturens närhet och vårt ansvar inför den. Fröers kraft och hur gott jorden luktar om våren när det äntligen är dags att pilla ned det som snart skall gro. Vikten av att vattna. Nyfikenheten inför det ännu okända och nödvändigheten i att lyssna för att förstå. Det värdefulla i mötet mellan tanter och barn. Kärlekshandlingen i att plocka in färska blommor och sätta i en vas även om den enda som kommer att vistas i rummet är jag.

Den hisnande känslan i att sitta stilla och bara känna, under häggen. Ihop. Tack.

Share

Samtal istället för debatt

Jag blev just tackad av en vän för att jag som det brukar heta ”tar debatten” (apropå den senaste tidens pepparkaksgubbar, luciasändningar och disneys filmredigering) och kom i samma stund som jag var på väg att tacka för tacket på att jag faktiskt inte gör det. Tar debatten alltså. Samtalet däremot, det tar jag – just nu varje gång. Där debatten riskerar att låsa mig i ett fast läge (och sannolikt även den jag möter) får samtalet istället mina öron och ögon att växa. Hjärtat likaså. För att möta en annan människa behöver jag ha välviljan med mig, annars är kontakten för mig omöjlig att nå. Det är inget krig detta. Så fort jag kör i diket och börjar betrakta det så, gör jag oss båda (och världen) till förlorare. Vi står inför en gemensam uppgift med dem vi möter, uppgiften att leva ihop.
Hur jag använder språket färgar mitt sätt att tänka. Genom samtal rör jag mig framåt.

Share

Glädjen i att vara en av dessa två

Somliga stunder liksom öppnar sig livet och blir särskilt stort. Som nu i helgen, på Stora Karlsö där S tillbringar vårens sista och sommarens första veckor detta år. I rollen som guide. Att bli visad den storslagna ön av honom är en ynnest, liksom att fatta honom i handen och hoppa så högt benen bär.

Det kan komma fler bilder här framöver, för ön är makalös och bilderna många.
Och här hittar du redan nu ett helt gäng, postade av S himself.

Share

Påskyndad soluppgång

Vid Kirunas breddgrader stiger solen mycket långsamt. Om den stiger alls. Det passar bra ihop med människorna här. I Kiruna bor tålamod i stora doser. Jag tror det har att göra med den oresonliga naturen. När kylan biter i, och när det blåsten gör det samma, är det bara att vänta. När jorden bestämt sig för att härbärgera järnmalmen i vinkel snett under stan, är det bara att flytta. På själva staden alltså.

Efter att ha skrivit detta är det nog att betrakta som en våldsgärning att ladda upp en soluppgång i komprimerat format, där tjugo minuter trängts ihop till dryga en.
Men jag är annars orolig att du inte skulle se den i sin helhet, och det är den värd.

God morgon vackra värld.

Share

Njutning på badhus

I simhallen så här års är människorna litet extra tjocka. Och fina. De har gjort en ny överenskommelse med sin kropp och lever ännu i visshet om att det kommer att gå vägen. Jag med.

Några som inte är särskilt tjocka, men fina ändå, är herrarnas konstsimlag. De tränar tyvärr inte i min simhall, men en gång såg jag dem göra sina konster från platsen där min trappmaskin står. Tio Romeos i bassängen, och jag på balkongen ovanför.

Share

Skuggor från förr

Så märkligt. Precis när jag skrivit att jag inte längre får det möte jag minns från vägen som barn så står hon där. C. Längs horisonten i norr slår två norrskensflammor upp, det är midnatt och vi ritar skuggfigurer mot vit snö. Den farliga havsfrun (S hävdar att hon minsann visst även simmar i en norrländsk insjö) kliver in på scenen och höjer dramatiken.

Share

Tre decennier senare

Sällsam är ett ord jag sällan använder, jag sparar det för tillfällen som det här.
Att vid samma tid på morgonen, men snudd på trettio år senare, gå samma väg jag under åttiotalet gick varje dag för att hämtas av skoltaxin, känns just så.


Vägen är kortare, men träden högre.


Ån från dammen mot Alsensjön minns jag inte som vacker. Det är den nu.


Vid garaget där jag väntade, väntar idag inga barn.
Då mötte mig Camilla från motsatt håll, och Sara, Jesper och Conny.


Här framför stod jag då. Här står jag nu.

Share

Som du lever idag

Som du lever din dag kommer du också att leva ditt liv”, blev aforismen jag fick med mig inför 2012 när M, K, S och jag tilldelade oss själva ord på vägen ur den kalender som S just fått och som ännu står oskriven, men redan har en dag mindre att erbjuda.

Låter kaminvärmen och det uppgraderade änglaspelet från i julas ringa in detta påstående och tänker att det i sin uppenbarelse redan avslöjar något om hur jag lever denna metaforiska dag.

Share