Jag och mig själv (abbalåten)


(Kul med rörlig bild förstås, men studioinspelningen är starkare. Följ länken nedan istället.)

Spisar glömda och gömda abbalåtar på Spotify och slås åter av den briljanta Me and I. Ekande trummor på avstånd och elektroröster som lyckas fånga något så stort som den goda reflektionens väsen, skillnaden och mötet mellan associerad och dissocierad upplevelse. ”Sometimes when I’m mad, there’s a part of me that seems to be a little sad. Sometimes when I scream, there’s a voice in me that says ‘You shouldn’t be so mean’. Part of me is acting while the other stands beside”, genialt popförpackat. Att den också konstaterar att vi alla är freaks gör inte låten sämre. Den får bli öppningsspåret på Radio Rindå:s marslista som härmed publiceras: Radio Rindå: Mars 2013. (Vill du prenumerera för egen lyssning klickar du +Subscribe i spotifysidans överkant).

Månadslistor tidigare i år hittar du här:
Radio Rindå: Februari 2013
Radio Rindå: Januari 2013

Har du själv en favoritlåt/-lista just nu? Posta gärna.

 

Share

Sköna svängningar

Gärdet, 15:12

Om någon hade sökt upp mig i början av mars 1998 och sagt till mig att om precis femton år ska du sitta ordförande för Kulturrådets referensgrupp för fria teatergrupper och med gott humör och en skön känsla av ansvar fördela ordet mellan nio av de smartaste personerna i scenkonstsverige, hade jag sannolikt svarat: – Kulturrådet, vad är det?
Tänker på detta och på att femton år är både lång och kort tid.

Välkomnade i dag fyra nya kloka partners i referensgruppen och njöt goda samtal från morgon till kväll med utsikten från Filmhuset dramatiskt pendlande mellan hopp och förtvivlan och tillbaka igen. Och jodå, jag rörde på mig också. En lång morgonpromenad nordösterut genom sovande stad.


Gärdet, 17:03

Share

Död på min hatt

Det går åt många kolibrier för att täcka en hatt, konstaterar vår magister under visningen av några av fågelsamlingens etthundrasextontusen döda fåglar. Av den anledningen har vi särskilt många av den sorten – det var länge populärt att pryda sin huvudbonad med små liv som dessa, vilka nu samlats ihop och vilar i lådorna här.
Ruggigt, dumt och litet snyggt i sin knäppa ordning.

Share

Hur gick det då med Norma?

Kommer plötsligt på att jag ju inte berättat hur det gick. Med Norma alltså, och mitt idoga inlyssnande av Casta Diva. – Det funkade! När Lena Nordin som sjöng Norma denna kväll klev upp på tonhöjdernas högsta toppar, och jag faktiskt kände igen melodin, sköljde en rask krusvåg över håret på mina armar och vidare genom kroppen. Ett ljuvligt ögonblick är det storslaget.

Baksidan med ljuva ögonblick är ju dock att de till sin natur varar just ett ögonblick, medan en operaföreställning generellt sätt pågår betydligt längre. Så även denna kväll.

Nu har jag ju sedan tidigare bestämt mig för att i denna blogg fokusera på det jag gillar före det jag är mindre förtjust i och lyfter därför fram tre saker till: Att scenen stundom rymmer över femtio personer. Att den rommerske krigare som både Norma och hennes vän Adalgisa trånar efter är dryga huvudet kortare än de båda blonda skönheterna och dessutom lite tjock. Samt att den tragiska finalen bjuder på död i diger dos.

Share

Förtvivlan och hopp

Samma dygn som David Kato – en av de allra viktigaste rösterna i hbt-rörelsen i Uganda – mördas, har eleverna på Scengymnasiet i Skärholmens premiär på sin föreställning Mellan X och Y. Jorden är en märklig plats. Så liten i världsalltet och ändå rymmandes de största av skillnader. Jag sätter in några hundralappar på RFSL konto för David Katos begravning och den fortsatt kampen för hbt-organisationer i Uganda, och beger mig sedan med tunnelbanan till Skärholmen för att tanka hopp. Bland föräldrar och småsyskon ser jag på när ett fyrtiotal ungdomar, vid en kommunal gymnasieskola i en förort till Stockholm, i musikalform peka ut könsuppdelningens konsekvenser, besjunga kraften i motståndet och den frihet som finns att hämta bortom normen. Världen är både ond och god, helt samtidigt. Idag lite extra så.

Share

Figaros bröllop – en lesbisk historia

Att det skulle vara något alldeles särskilt med operans byxroller, alltså mansroller gestaltade av kvinnor, visste jag sedan tidigare för det har min gamla (i bemärkelsen tidigare) fröken Tiina Rosenberg lärt mig och då är det så. Där i slutet av nittiotalet, då hon var min lärare och jag var en av tjugotalet studenter som hänfördes av hennes föreläsningar och videoklipp, visste jag inte att det skulle dröja så länge innan jag själv skulle se en av dessa byxroller live på operascenen. Men ikväll var alltså kvällen då tiden var inne, Figaros bröllop på Kungliga Operan i Stockholm. Faktum är att jag inte alls var beredd och att jag blev lika förvånad som uppiggad när det snabbt stod klart att Cherubino, den ständigt uppeggade ynglingen, spelades av en kvinna – just i afton Matilda Paulsson.

När Tiina föreläste berättade om dissonanserna i heteronormen, om queera läckage. I boken Byxbegär beskriver hon hur den musikaliskt oskolade och queera åskådarens öga (=mitt) inför byxrollen avläser den essentiella presentationen av kroppen – i detta fall kvinnans, medan den skolade istället köper rollens genus som manligt och rollen som man. I kvällens uppvisning krävdes dock inga av mästaren Rosenbergs välvässade verktyg för att blottlägga det uppenbara i spänningen däremellan. När Cherubino kör huvudet mellan grevinnans lår och i ögonblicket senare tar tag kring Susannas bröst varpå de alla tre förenas i en hög av pilska armar och ben är det svårt att uppfatta det som händer på Kungliga Operans scen som något annat än upplivande superlesbiskt. För mig, ska jag väl tillägga. Förhoppningsvis även för många andra, eftersom de glasögonen gjorde just den scenen till en av föreställningens bästa och lät operaväsendet, för en stund, veckla ut sig i sin queeraste prakt.

Min kväll på operan gav mig utöver denna upplevelse en rad andra, ur skattebetalarperspektiv, relevanta frågor att fundera på. Ett nytt operahus var inte en av utav dem. Det blir fler operabesök under våren med tillfälle att klura vidare på dessa.

Kvällens föreställning var förresten den 937:e av Figaros bröllop sedan premiären på Operan år 1821. Detta står i programbladet. Siffran i sig fascinerar mig inte lika mycket som det faktum att de faktiskt håller räkningen.

Share

Vad gör dig lycklig? Gör det idag

Edie och Thea projicerar diabilder från deras fyrtiotvå år långa liv ihop. Två garderobsdörrar tjänar som duk framför vilka de sitter intill varandra och pratar om bilderna de ser. De reser med stora bagage till fjärran länder, festar på lesbiska fredagsklubbar, utbildar sig på universitet, demonstrerar för mänskliga rättigheter, poserar i snygga kläder och inte minst hänger på stranden.
– Jag tror jag tittar på den bilden i en timme medan ni andra äter lunch, säger Edie till filmteamet inför bilden av Thea, solbränd i rosa bikin intill en vassrugge vid havet.

De är nu nästan 80 år gamla och ser med god marginal större delen av sina liv i backspegeln, men lever klokt nog fortfarande mycket för det som händer dem idag. ”Don´t postpone joy”, säger den skylt de klistrat på sitt kylskåpet som en påminnelse. En uppmaning som också borde ha varit titeln på denna film. Nu är det inte det utan den heter istället Edie & Thea: A Very Long Engagement och på svenska Homosexuella eleganter i New York, vilken visades av Utbildningsradion i december förra året.

En mycket lyxig sak med de filmer och program som finns att se på UR Play är att de ligger uppe i hela 6 månader. Men låt inte det få dig att vänta. Ju förr du möter Edie och Thea desto snarare kan du ta med dig de delar av deras klokskap som du vill ha med dig in i ditt eget liv. För mig blir det blicken med vilken de ser på varandra när de dansar, kombinerat med meningen i skylten – Skjut inte upp det som gör dig glad.

Filmen är 59 minuter och du ser den här.

Share

Det verkligt chockerande

Jag är på vernissage. Det är Elisabeth Ohlson Wallins fotoserie Jerusalem som hänger på Södra Teaterns Kägelbanan mellan 4-13 januari. Bilderna är stora och rummet draperat i mörker med välriktade ljuskäglor mot motiven. Besökarna är många.  Jag står framför ett av fotografierna när en förvånad person vänder sig till mig och säger:
– Jag förstår inte allt ståhej runt detta, det påstått provocerande. Det finns väl inget chockerande i dom här bilderna?
– Nej, svarar jag, och det är väl just det som är chockerande. Ståhejet.

Elisabeth Ohlson Wallins bilder blir till i mötet mellan det avbildade rummet, de individer hon fotograferar och de tematiska arrangemang hon skapar. Det riktigt stora i hennes konst uppstår dock efter fotoögonblicket, när bilderna möter sitt sammanhang, det vi ofta kallar verkligheten – publiken, samhället och inte sällan religionerna. Så var det med Ecce Homo i Uppsala domkyrka 1998, och så blev det även drygt tolv år senare med JerusalemVärldskulturmuseet i Göteborg. Elisabeth är en modig och samhällstillvänd konstnär, av den sort som både vill och som gör stor skillnad.

I Stockholm är det alltså Södra Teatern som visar utställningen där du kan se den i ytterligare en vecka till. En för bildkonst ovanlig, men mycket god idé är att du bokar biljett till en specifik tidpunkt då du under en timme har tillträde till utställningen. På så vis kan du vara säker på att fri från trängsel, i lugn och ro få möta utställningen.

(Kort intervju med Elisabeth från TV4:s Nyhetsmorgon)

Share

Trist, med eller utan glasögon

Det bästa med att på bio se en riktigt risig amerikansk film är det goda samvete med vilket jag kan prata om dess brister efteråt. Med teater är det en helt annan sak. Då får jag alltid ont i magen om jag öppet pratar om mitt ogillande och drabbas snabbt av känslan av att den jag pratat med är gammal vän/tidigare klasskompis från scenskolan/ihop med/ligger med. Sannolikheten att någon av personerna bakom filmen Kung Caspian och skeppet i gryningen ska nås av och bli ledsen av de ord som följer här är praktiskt taget noll, och det är alltså den jag sett ikväll.

Jag vet inte vilken Narniafilm det är i ordningen och tänker inte ta reda på det heller. Jag vet bara att den för mig otippat heta faunen mr. Tumnus (James McAvoy), som trots allt gjorde den första filmen lite sevärd, inte är med därefter och att det knappast är att hoppas på framöver heller. Istället får vi här åter igen följa den fortfarande lika enfaldiga syskonskaran vars karaktärsfattiga skådespelare även denna gång inte lyckas vara ens hälften så övertygande som deras digitalt programmerade motspelare. Och det skriver jag inte som hyllning till det crew som ansvarat för filmens datoranimeringar.

Att filmen visades i 3D förbättrar inte upplevelsen det minsta. Tvärt om. De inledande tjugo sekunderna då jag imponeras av effekterna övergår snabbt i efterföljande tjugo minuter då jag tycker bilden känns suddig, ger en gnutta yrsel och då jag också irriterar mig på att den svenska texten projiceras dubbelt i bilden. Sedan glömmer jag alltihop och visningen är som vilken medioker rulle som helst. Nej, att Kung Caspian och skeppet i gryningen erbjuder mig visst djupseende försvarar inte ens den miljöpåverkan som de platsglasögon jag har på min näsa resulterar i.
Vilken film som nu gör det?

Share

Lyckat lyckohjul på Orionteatern

Det finns bara en vinnare, och ibland knappt det. Alla vi andra är förlorare.

I den Tombola Tragique som just nu snurrar sin bingotrumma på Orionteatern är första pris oftare en sliten batteridriven leksakskanin än de miljonvinster som andra bingoshower lovar oss. Men när den nyskilde vinnaren faller i gråt över den kantstötta bröllopsfigurinen som lotteriet skänker honom så gör det ingenting, för han är ju i gott sällskap med alla oss andra. I en melankolisk vakendröm flyttar mig Orionteatern till ett tivoli beläget någonstans mellan längtan och övergivenhet, där Tröst nog är den skylt jag skulle resa över dess entré. Om det inte vore för att nedläggningshotet redan var ett faktum.

För hur ska man kunna driva vidare en verksamhet om man inte kan svara på frågan vad som egentligen är nyttan med det hela? En fråga som är lika relevant för det nöjesfält där föreställningen äger rum som för det perspektiv som Orionteaterns Stina Oscarsson ofta lyfter i kulturdebatten, och som för all del ju passar lika bra att fundera på i relation till livet självt. Men i slutet, när de fyra cyklande artisterna, som en gigantisk mobil i en enastående vacker tablå, hissas upp mot taket i teaterns mörka rymd står svaret helt klart – För att det ju är så förtvivlat vackert alltihop!

En av bingovärdarna (Robert Fux) besjunger hjärtknipande dansandet för sig själv.

Föreställningen spelas på Orionteatern till och med 9 januari och biljetter bokar du här.

Share

Lena Sundström ringer in det nya året

Årets första dag möter jag med Lena Sundström i lurarna och hennes program från Vinter i P1. Kunde inte ha valt ett bättre sällskap. Med eftertänksamma inzoomningar på den tid som är nu och den generation som är min får hon sätta tonen för 2011. Vad innebär det att söka efter det där ögonblicket i livet som beskriver just mig? Hur kan en plastig souvenir från berlinmuren hjälpa oss att berätta om det som händer just idag? Vad kan den längtan bestå av som får en människa att starta ett främlingsfientligt parti och vad händer när detta parti så småningom börjar kallas invandrarkritiskt istället för sitt rätta namn? Detta frågar hon sig, dig och mig.

Om Lena Sundström hade en blogg skulle jag läsa den varje dag.
Nu visar det sig att hon faktiskt har en blogg, registrerad på TV4:s Nyhetskanalen, men det visar sig också att den har blott två inlägg och att det senaste postades i samband med det isländska askmolnet och de inställda flygen i april förra året. Förvisso ett klokt inlägg, men som blogg betraktad, stendöd. Eller möjligtvis (och förhoppningsvis) skendöd.
Fast twittrar gör hon, och det här.

Men nu var det alltså varken bloggeri, twitter eller någon av de böcker Lena Sundström skrivit som fick inleda året – utan hennes vinterprogram i P1. Som vi kan lyssna på här.

Share

Partipolitisk gryning

(Riksdagshuset speglar sig i Strömmen, augusti 2009)

Jag kommer aldrig att glömma årets riksdagsval. Det var nåt som hände då. I mig, och runt mig. Jag som aldrig tidigare engagerat mig partipolitiskt, men nu, en rörelse, nåt nytt. Veckorna strax innan, precis under, och efteråt. Kommer du ihåg? Samtalen på bussen, i lunchrummet, twitter? Förändringar med långt längre konsekvenser än valresultatet som blev som det blev. Känslan av en partipolitisk gryning, ännu så svagt rodnande i horisonten att den för många är svårt att se. Likväl finns den där.

Just nu står Socialdemokraternas politik extra högt på dagordningen, även om den i tidningarna och teve handlar mer om person än politik. På väg att träffa min nyvunne vän som företräder partiet i riksdagen postar jag en fråga på min facebooksida:
Hej alla! Jag har en fråga som jag skulle bli glad för ditt svar på: Vad hoppas du att Socialdemokraterna fokuserar sin framtida politik på i allmänhet? Och kulturpolitik i synnerhet? Tänk och svara snabbt, inget flams, jag är uppriktigt nyfiken och behöver ditt svar inför ett möte jag ska på. Tack”.
Två timmar senare, en mängd svar och jag ser gryningen röra sig vidare mot soluppgång:

- Mer åt vänster. Mycket mer åt vänster. Nära samarbete med fackföreningsrörelsen. Skattefinansiera välfärden. Det ger arbete, mångfald och skapar bra grund för breda kultursatsningar.

- 1. Hitta en ny intern struktur, där man vågar ifrågasätta gamla roller och nya – som i sin tur ska skapa och signalera ett starkt och tydligt parti i sin samtid. 2. På riktigt lyfta rättvisefrågor. En kulturpolitik, som både tänker på de som utövar och de som upplever. En kulturpolitik som vågar, som lyfter mångfald och bredd på ett klyfigt sätt och samtidigt värnar det unika, det udda och det nya.

- Allmänt: Investera i välfärden, fokus på full sysselsättning, bryt de etniska klassklyftorna, ta tillbaka ordet frihet från högern. Kapitalet måste underordnas individen för att individen ska vara fri. Det går inte att kapitalet ska få äta upp våra skattemedel inför varje kris som det skapar. Kultur: Gör varje år, månad, vecka, dag, timme, minut sekund till ett mångkulturår.

- Vänster om marsch! Mer välfärd, mindre privatiseringar. Högre skatt på höginkomsttagare och kapital. Värna vård, skola och omsorg. Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt, för att citera Bamse:-) Kul tur för ett flertal, inte fin kul tur åt ett fåtal:-)

- Formulera en berättelse om det samhälle de vill skapa och förklara vägen dit. Några centrala områden som jag ser är välfärden i relation till en globaliserad värld. Och givetvis jämlikhets- och rättvisefrågor.

- Återinför kommunala musikskolan. Högre skatt på höginkomsttagarna. Satsa på järnväg och annan kollektivtrafik. Sluta privatisera skola, vård o omsorg. Sväng tillbaka åt vänster innan det är för sent.

- Åh, vilket möte ska du på? Hade velat vara med och diskuterat. Rapportera, är du söt!

- Förnya. Föryngra. Släpp fram nya förmågor. Socialdemokrater som inte lever i patriarken Perssons skugga. Jämställdhet. Delad föräldraledighet. Skattefinansierad välfärd. Försöka ge så många som möjligt samma möjlighet till utbildning. Höga skatter så att alla kan gå på teater museum opera och musik. Dvs mycket bidrag till kulturen så att den kan bli tillgänglig för alla. Jag vill rösta på en ung vital framåtsträvande socialdemokrati.

- Sälja ideologi och inte populism.

- Jamen att sluta med det där spåret att kultur är en vara som vilken annan och ska konkurrensutsättas och flest köpta/sedda är bäst och det där. Men det vet du ju. Kanske sossarna också? Måste höja mina krav kanske.

- Tydliga uttalade politiska mål och mer ideologisk diskussion på alla nivåer. Inga tomma löften. Hellre färre löften som är möjliga att infria. Skippa taktiken och håll en klar riktning. Åt vänster såklart. Fler unga, fler kvinnor, fler HBT-personer, fler med utländsk bakgrund på ledande poster. Instämmer gällande Bamse här ovan om skatter!

- Håller helt med gällande välfärd och skatter. Och så en storsatsning på miljöfrågorna så klart. Storsatsningar på att få folk att åka tåg. Vi måste bli av med kärnkraften en gång för alla också, vore fantastiskt om den frågan lyfts mer. Hm, blev inget om kulturpolitik nu….

- Underbar tråd!

- Kulturpolitiskt: bryt de stora institutionernas dominans på alla områden. Fram för medelstora museer, teatrar, musikensembler.

- Jag hoppas att sossarna lyssnar på Bengt Göransson!!!! Kolla in hans föreläsning på nätet! Där finns alla svar!

- Mer kultur till fler! Alltså, ut med kulturen i landet!

Och nu undrar jag förstås, vad hoppas du gällande Socialdemokraternas framtida politik? Jag är uppriktigt intresserad och min nya vän socialdemokraten med mig. Berätta gärna i en kommentar här nere.

Share

Beroende, tillit och död

Riksteaterns och Marcus Lindeens föreställning Djur som dör – Rapporter #1Stockholms stadsteater ikväll. 193 döda djur senare tänker jag nu på de husdjur min blick möter varje dag. Den grå katten på insidan av fönstret mitt emot, hundarna i änden av de fastknutna kopplen utanför ICA. Och beroendet.

Ett totalt beroende ger inte utrymme för något annat val än tillit. Total den med. Alternativet är vansinne, så tänker jag. Kanske är det just det som händer när ett husdjur plötsligt ändrar karaktär, när katten oförklarligt river mattes mjuka kind. Och hunden en dag faktiskt biter den hand som föder den. Beroendet står orubbligt. När tillgivenheten tappar fästet, om blott en kort sekund, är det ovillkorligen början på slutet.

Sannolikt gäller precis detsamma när båda parter är människor.
Beroende föder tillit.
Totalt beroende föder total tillit.
Föder död.

Share

Ingen är som jag

…påminner oss Eva Dahlgren i sin föreställning med samma namn vilken har premiär på Rival om en vecka. Kvällens publikrepetition var just en sån och därför recenserar jag den inte. Inte sången. Inte pratet. Inte dansen(!). Inte heller den mängd bilder – rörliga och stilla, som under de två timmar hon står ensam på scenen passerar på den stora fonden bakom henne.

Men att föreställningen påminner mig om att ju ingen är som jag heller, så är det. Och att det helt säkert skulle vara en god idé att säkra upp en kväll då och då, att också umgås med egna skärvor av ögonblick, lagrade i fotoalbum, skrivböcker, hårddiskar och den egna hjärnans långtidsminne. Så får det bli.

Sand. En låt hon inte sjöng ikväll men som jag gillar.

Share