I morgon spelar jag din munspelspolska

Tänker farmor på allt du lärde mig, men till munspelet hann vi inte. Själva spelet fick jag, men inte förmågan. Nu står jag med det i handen och ska i morgon spela på din begravning. Inom mig hör jag ditt glada slängiga spelsätt men ur mitt munspels luftkanaler kommer toner av en helt annan sort. Som tur är lärde du mig något betydligt viktigare, som jag kommer ha mer användning av i morgon än hade jag blivit världens virtuos – att våga, att dela med mig av de toner som är mina och att det bara är jag själv som bestämmer huruvida jag ska känna skam eller ej. Som när du som sjuttioåring tillsammans med vännerna i byn med omnejd sydde tutus i tyll och satte upp en mogna damers balett. Så skall jag i morgon spela din munspelspolska och sjunga för att jag vill, inte för att bedömas. Att följa den insikten är inte alltid lätt, men det blir alltid bättre när jag lyckas.
I morgon kommer det att gå, det vet jag. Dam-di-li, dam-di-li, dam-di-li, dej-an.

Mer här och här.

Share

Döden går i grönt


”Look, a boomslang*”, säger Tim, en av de mest skarpögda volontärerna och rangern Lukas bromsar in. En illgrön, dryga metern lång kropp lyser mot den torkade lerbädden. Den reser sitt huvud, ser på oss och slingrar sen iväg. Då ser samme Tim att den lämnat något efter sig, en brun liten varelse rör sig där ormen just låg. Jag har länge längtat efter att få se en kameleont, men inte så här. Innan vi hunnit fram ser jag hur den lilla kroppen långsamt skiftar från brunt till att anta samma färg som den orm som snart bragt den om livet. Vi står omkring den och dess uppvända öga stirrar rakt emot oss. Den öppnar munnen för att suga in ett andetag den aldrig ska att använda sig av, famlar med sina små tudelade fötter i luften och dör.
Döden går i grönt. Denna dag i dubbel bemärkelse.

(* Boomslang är för övrigt en av Afrikas giftigaste ormar också för människor. Dess gift hindrar blodet att koagulera och inre blödningar gör i slutskedet att blod tränger ut ur alla kroppens öppningar. Sen är det slut, också för oss.)

Share

Under häggen ihop

Viktig, viktig. Du är viktig.
Så säger farmor till mig, med låg, nästan viskande röst. De enda tydliga orden vid besöket idag. Du med farmor, du är också viktig, säger jag och blåser henne över händerna och håret. Hon ler och himlar med ögonen som för ett ögonblick blir ett barns. Så sitter vi länge. Utanför det stora fönstret yr tät vit snö men i servicehusets matsal befinner farmor och jag oss under den blommande häggen på gården hemma i Vaplan, med jämtländsk sommarvind i mjuka pustar mot huden.

Det var i lördags och mötet skulle bli vårt allra sista. Idag vilar min ledsnad i en betydligt större hand av tacksamhet. Tacksamheten över att just farmor blev min farmor, så att jag kunde bli just jag. Med den stora glädjen till musik och kärleken i att sjunga. Tillsammans. Nödvändigheten i politisk organisering. Naturens närhet och vårt ansvar inför den. Fröers kraft och hur gott jorden luktar om våren när det äntligen är dags att pilla ned det som snart skall gro. Vikten av att vattna. Nyfikenheten inför det ännu okända och nödvändigheten i att lyssna för att förstå. Det värdefulla i mötet mellan tanter och barn. Kärlekshandlingen i att plocka in färska blommor och sätta i en vas även om den enda som kommer att vistas i rummet är jag.

Den hisnande känslan i att sitta stilla och bara känna, under häggen. Ihop. Tack.

Share

Död på min hatt

Det går åt många kolibrier för att täcka en hatt, konstaterar vår magister under visningen av några av fågelsamlingens etthundrasextontusen döda fåglar. Av den anledningen har vi särskilt många av den sorten – det var länge populärt att pryda sin huvudbonad med små liv som dessa, vilka nu samlats ihop och vilar i lådorna här.
Ruggigt, dumt och litet snyggt i sin knäppa ordning.

Share

Museal samling

I den enorma källarvåniningen på Naturhistoriska riksmuseet finns ett rum där mängder av pälsdjur hänger uppflådda i långa rader från golv till tak. De flesta dödade av mänsklig hand, med tvivelaktiga motiv (som om det skulle finnas andra), genom historien fram till nu. Det är ett ruskigt ställe. Tummen upp för Myrorna som fattat det kloka beslutet att inte medverka i den smutsiga pälsbranschen, och som istället ser till att inlämnade kappor och jackor istället hamnar här – i det museala sammanhang där pälsar som inte sitter kvar på deras rättmätiga ägare hör hemma.

Share

Vad gör dig lycklig? Gör det idag

Edie och Thea projicerar diabilder från deras fyrtiotvå år långa liv ihop. Två garderobsdörrar tjänar som duk framför vilka de sitter intill varandra och pratar om bilderna de ser. De reser med stora bagage till fjärran länder, festar på lesbiska fredagsklubbar, utbildar sig på universitet, demonstrerar för mänskliga rättigheter, poserar i snygga kläder och inte minst hänger på stranden.
– Jag tror jag tittar på den bilden i en timme medan ni andra äter lunch, säger Edie till filmteamet inför bilden av Thea, solbränd i rosa bikin intill en vassrugge vid havet.

De är nu nästan 80 år gamla och ser med god marginal större delen av sina liv i backspegeln, men lever klokt nog fortfarande mycket för det som händer dem idag. ”Don´t postpone joy”, säger den skylt de klistrat på sitt kylskåpet som en påminnelse. En uppmaning som också borde ha varit titeln på denna film. Nu är det inte det utan den heter istället Edie & Thea: A Very Long Engagement och på svenska Homosexuella eleganter i New York, vilken visades av Utbildningsradion i december förra året.

En mycket lyxig sak med de filmer och program som finns att se på UR Play är att de ligger uppe i hela 6 månader. Men låt inte det få dig att vänta. Ju förr du möter Edie och Thea desto snarare kan du ta med dig de delar av deras klokskap som du vill ha med dig in i ditt eget liv. För mig blir det blicken med vilken de ser på varandra när de dansar, kombinerat med meningen i skylten – Skjut inte upp det som gör dig glad.

Filmen är 59 minuter och du ser den här.

Share

Räkna med döden

Tänker på hur kort tid jag kommer att få leva. På det hela taget.
Det gäller dig med.
Har vi tur, för så tänker jag, passerar vi de hundra.
Men sen.

Alla år som följer efter det ska vi vara döda. Jämt.
Sannerligen en obalanserad ekvation.

Farfars farfar, farfar och farfars farmor. Med ko. Alla döda nu.

Share

Beroende, tillit och död

Riksteaterns och Marcus Lindeens föreställning Djur som dör – Rapporter #1Stockholms stadsteater ikväll. 193 döda djur senare tänker jag nu på de husdjur min blick möter varje dag. Den grå katten på insidan av fönstret mitt emot, hundarna i änden av de fastknutna kopplen utanför ICA. Och beroendet.

Ett totalt beroende ger inte utrymme för något annat val än tillit. Total den med. Alternativet är vansinne, så tänker jag. Kanske är det just det som händer när ett husdjur plötsligt ändrar karaktär, när katten oförklarligt river mattes mjuka kind. Och hunden en dag faktiskt biter den hand som föder den. Beroendet står orubbligt. När tillgivenheten tappar fästet, om blott en kort sekund, är det ovillkorligen början på slutet.

Sannolikt gäller precis detsamma när båda parter är människor.
Beroende föder tillit.
Totalt beroende föder total tillit.
Föder död.

Share