Vad fan gör vi?

11054810_10153047285756301_4158412959737503124_n

Vi vet så mycket. Somligt vet vi precis. Som till exempel att vi behöver hjälpas åt för att rädda vår arts framtid på planeten. Och att luftburen trafik belastar miljön hiskeligt mycket mer än om vi håller oss på räls. Sträckan jag rullar på just nu kan jag resa femtio tusen gånger och ändå ha marginal kvar i jämförelse med en enda tur med flyg.

Jag har länge varit lojal. Mot tåg i allmänhet och SJ i synnerhet. Väldigt lojal. När kollegor valt flyget har jag tagit tåg. När vi möts på destinationen och någon suckat högljutt om tågets försening har jag bjudit en annan historia, visat bild på en vacker vy, berömt tåget som arbetsplats och sagt att det ändå oftare fungerar än som det råkade bli just idag. Tänkt att det ju är enda alternativet. För det är väl så det är?

Idag på spåret igen. På den numera enda avgången söndagar med direkttåg Östersund-Stockholm. På ett överfullt tåg vars biljettinnehavare till stor del omstyrdes till två landsvägsbussar strax innan avgång pga oförutsedd överbokning, så sitter jag ändå i en vagn, utan platsbiljett som inte gick att boka och utan info varför detta ej gick då SJs kundservice sedan nyligen inte svarar i telefonen när det är helg. Sittandes på golvet bland trötta småbarn och bagage i travar tänker jag att nästa gång tar jag nattåget som jag brukar, men läser ögonblicket därefter på webben att det just tagits beslut om att nattågen denna sträcka nu dras in. Förutom under fjällvärldens högsäsong då den stockholmska skidturismen får sträckan med Åre i andra änden att löna sig. Löna sig? Lönar sig hur och för vem? För SJ som bolag? För staten? För kapitalet? För våra barn, barnbarnsbarn och andra som framöver kommer göra anspråk att dela på planeten?

Vi vet så mycket vi med, säger tågvärden jag pratar med och som jobbat på spåret sedan hösten 1980. Hans jämnåriga kollega i tågbistron nickar med. Vi tillhör östersundsdistriktet, berättar hon, våra ansvariga slåss med näbbar och klor. Men besluten tas i Stockholm, med stockholmarens blick och med stockholmarens plånbok. Då är det lätt att köra av spåret när den påstådda lönsamheten styr. Alla skyller på varann, ni resenärer skyller på oss och det är förståeligt. Ni vill ha en fungerande resa, inte pengarna tillbaka. Lika begripligt är det.

Jag frågar dem om stalltips, vad kan jag göra? En simpel resenär, en medborgare som förtvivlar, en rälskramare på hoppets yttersta rand. Det bor i politiken säger min luttrade tågvärd, där och bara där kan detta få ett slut. Jag har sett systemet plockas i bitar, såg hur det gjorde att allt föll isär. Och där står vi nu. I trettiofem år har jag följt den färden som de sista tio gått fortare än nånsin förut.

Kunde jag komponera en visa skulle jag skriva en sorgesång tänker jag, eller större. En praktfull symfoni om tågets sista resa till vilken vi alla skulle få möjlighet att gråta ut. Kanske skulle vi mötas därefter, hitta nytt hopp i vår allra sista suck. Och om inte, förenas i ett stadigt steg riktning rakt upp i luften, köra gemensamt fort åt helvete men det till musik.

Ärligt talat, vad fan gör vi?

 

 
Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>