Kanske finns bara en sak som är svårare än avsked: att räkna ned till ett. Den långsamma bortdragningen av plåstret. Viss om att rycket ändå snart ska ske. Antagligen är det därför vi låtit bli att räkna, eller åtminstone prata om att vi gör det. Både S och jag.
För nu. Eld i kaminen, sommarens honung i tekoppen, knarrande snö under fötterna där vi går. Ännu en stund kan vi blunda.