En hemsk och hemskt viktig post

Jag har en grymt spännande upplevelse att berätta om, utan tvekan den mest nervkittlande hittills. Men eftersom den händelsen och nedanstående viktiga information hör ihop, så vill jag att du läser detta först. När du kommit till slutet av texten får du ett lösenord med vars hjälp du kan låsa upp kommande post.

”It´s a war going on, a complete war”, säger ranger Mikes pappa John som är en av ägarna till reservatet när han berättar för oss volontärer om situationen för noshörningarna i Afrika. Han är synligt berörd när han berättar om hur siffrorna som räknar noshörningar som fallit offer för hornjägare bara stiger och stiger. Det var några år sen den helt lavinartade ökningen tog fart, och ännu har ingen lyckats hitta rätt medel för att bromsa den fasansfulla utvecklingen. Fortsätter det så här kan vilda noshörningar vara helt utrotade om bara fem-sex år. I Makalalis grannreservat, i alla väderstreck, har noshörningar med stora blödande sår mellan de små snälla ögonen hittats döda eller svårt skadade. Nästan alla noshörningar som på detta sätt berövas sina ord dör av följderna.

Vidskepelse, fattigdom och pengar är en en fatal kombination. Så också för noshörningarna. I delar av sydostasiatisk, i synnerhet kinesisk medicin, pulveriseras hornen i tro om att det kan bota även de svåraste av sjukdomar. Och trots att de i själva verket är ungefär lika nyttigt som att bita på naglarna – faktum är att innehållet motsvarar nästan exakt just det, och alltså helt saknar bevisad medicinsk verkan – fortsätter efterfrågan vara mycket stor. Ett enda horn betingar summor upp till en halv miljon kronor för den som säljer det här på plats, vilket landar i en slutsumma i Asien på ungefär det fyrdubbla. Med den utbredda fattigdomen är det för många svårt att motstå de höga summor som betalas den som kan tipsa, guida eller rent av själv införskaffa, ett eller flera horn.

Ännu famlar såväl reservatägare, stater och naturorganisationer efter lösningen på problemet som såklart långsiktigt, tänker jag, bara kan botas genom att bekämpa och slutgiltigt utrota den fattigdom som många lever i – men såklart behöver jakten bromsas in mycket snabbare då det annars snart är för sent. En viktig del i arbetet är att engagera de boende i och kring reservaten och genom att erbjuda jobb och kunskap, bygga lojalitet och stolthet gentemot noshörningarna göra dem värdefulla på andra sätt än som hornpulver i Kina. Att människor från rikare delar väljer att resa till till exempel Hoedspruit, den närmaste orten här, i ekoturismsyfte är en viktig del. Det sker också insatser för att stoppa efterfrågan, gissar att de använder nagelmetaforen även där. Straffen för de tjuvjägare som fångas har också ökats rejält, den senaste dömdes till 40 års fängelse, men som Mikes pappa understryker – då är ju noshörningarna redan döda.

En fråga som aktualiserats är om en klok väg skulle vara att helt enkelt legalisera handeln med horn, något som rangern Dean förordar när jag frågar honom. Han föreslår ett slags noshörningsfarmer där noshörningar skulle hållas just bara för att odla deras horn. Om bara de yttersta femton centimetrarna av hornen tas av, växer de nämligen ut igen. Långsamt, men de växer – och noshörningarna som art överlever. Ranger Lukas däremot tror inte att en sådan lösning skulle fungera eftersom noshörningarna är svåra att föröka i farmförhållanden och deras kroppar inte tåls att sövas ned helt och bara kan injiceras med bedövningsmedel med långa uppehåll emellan. Mikes pappa understryker också att tidigare legalisering av andra utsatta djur och djurdelar oftast inte alls lyckats minska jakten. Som sagt, det är ett riktigt ruggigt och svårt läge, men också viktigt att understryka att det ännu inte är för sent. För drygt hundra år sen, i slutet av artonhundratalet fanns bara några handfull noshörningar kvar efter hård jakt på de stora fem – vilket efter tydliga beslut, gott arbete och många år, lyckades återställa balansen med åter tiotusentals vilda noshörningar över stora delar av den afrikanska kontinenten. Men som sagt, ännu finns inga glasklara lösningar och jag gissar att vi ytterligare ett tag får jobba på flera fronter samtidigt. Så arbetar WWF som du kan skänka ett bidrag till här.

Här ser du hur illa det ser ut.

Mikes mamma Mavis håller på att upprätta en noshörningsfond som kommer att ta sin utgångspunkt här i Makalali. Den fonden längtar jag efter att stödja:

Bra. Tack för att du läste ända hit. Nu förtjänar du läsningen av nästkommande post, alltså om den för mig mest nervkittlande upplevelsen hittills. Lösenordet är: STOPPAJAKTEN

Share

4 thoughts on “En hemsk och hemskt viktig post

  1. Pingback: I noshörningars spår (läs föregående post för lösenord) | rindå.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>