Det är sannerligen inte varje dag jag blir citerad i Svenska Dagbladet, men idag hände det. Min facebookvän, tillika ledarskribent på den stora tidningen, citerar på SvD: s ledarblogg en av mina statusuppdateringar från tidigare idag. ”Hej skattebetalare!”, skrev jag, ”Hur känner du inför det faktum att en del av dina och våra gemensamma pengar subventionerar verksamheter som den här?” samtidigt som jag postade en länk till French Maid Service i Sverige som på sin sida påstår sig erbjuda rut-avdragsberättigade städtjänster utförda i bara underkläderna. Min formulering gavs som exempel på hur användare av sociala medier skickat vidare den länk som alltså nu alltså synliggjorts som sannolikt fejk. Av ledarskribenten kallad ”dirty campaign mot rut-avdraget”.
Vad ledarskribenten inte skriver är hur jag bara några minuter efter att ha blivit uppmärksammad om detta, skriver en ny kommentar: ”OBS! Den länk som jag nyligen postade är sannolikt fejk. (Tack ledarskribenten som upplyste mig om detta). Huruvida den är att betrakta som ett skämt eller ett fult kampanjtrick diskuteras nu i anslutning till den tidigare posten. Jag är angelägen om att inte sprida den vidare på ett sådant sätt att den kan missförstås som sann och vill alltså förtydliga detta här. Själv reflekterar jag vidare över det faktum att jag här inte kunde skilja fejk från verklighet, och tänker att det säger mig något om den samtid jag lever i. Faktum kvarstår: 961 dagar kvar till valet. Reflektionerna och samtalen fortsätter.”, en kommentar som skribenten själv valde att gilla.
Av detta lyfter ledarskribenten alltså enbart min första formulering. ”Lögnen funkar eftersom det finns en målgrupp som VILL tro på den(…)”, tillägger hon.
Här stannar jag upp och funderar. Vad är det som händer med mina ord, och mitt och ledarskribentens gemensamma samtal (som nyss var långt, involverade betydligt fler perspektiv, och som i flera avseenden var både lyssnande och öppet reflekterande), när det via skribentens penna kliver in på den ledarblogg hon skriver på? Jo, reflektionen flyr sin kos. När politiken kliver bort från det mellanmänskliga mötet och ut i offentligheten landar den allt som oftast i hårda och förenklade positioneringar, där den som har tillgång till den största arenan och snärtigaste pennan alltid vinner.
Ledarskribenten skickar samtidigt med mig och andra som tog French maid-sidan för riktig en uppmaning: Att reflektera över om det inte skulle kunna skada samhällsdebatten att bidra till illvillig mytbildning? Mitt svar är lika enkelt som mitt tidigare agerande: Jo, såklart tycker jag det. Det var ju därför jag var angelägen om att snabbt uppmärksamma mina tidigare läsare med den nya information som nu var mig given. Men när ledarskribenten inte tar med mitt uppriktiga försök att justera min tidigare utsago, gör denne då inte själv precis det som hon nu anklagar mig för? Blir i så fall inte hon själv till just den som VILL tro på en friserad sanning, en sanning där jag enbart uttryckt det ena men inte det andra? Och som genom sitt handlande får den friserade bilden att framstå som sann?
En andra uppmaning för mig att fundera kring, är av ledarskribenten formulerad mer som en insinuation, ”(…) lögnens framgång säger något om dem som går på den…”. Förutom att det är en snygg formulering som jag spontant direkt vill ställa mig bakom, så blir förstås frågan vad denna har att säga till mig nu och i detta sammanhang. Var jag naiv som till en början trodde att sidan var på riktigt? Var det rent utav så att jag på något plan faktiskt fattade? Är jag en simpel ryktesspridare som hellre skickar vidare en lögn än undersöker möjligheten i att slå hål på densamma, så länge det passar mina syften? Har jag så till den grad fastnat i att göra sanning av den politiska ideologi betraktar som min egen, att jag gjort mig blind för andra lösningar? Alla dessa frågor tåls att fundera på och det lovar jag gärna både mig själv och min vän ledarskribenten att göra. Men innan jag går i dialog med ledarskribenten nästa gång vill jag känna mig trygg om att också denne i sitt forum lyfter reflektionsgraden på ett mer rättvisande sätt än vad jag upplevde nu, då det nu istället stympat fick stå exempel som stöd för enbart ledarbloggens eget perspektiv.
Jag tror på ett politiskt samtal, där vi möter varandra – lyssnar, reflekterar, respekterar och ibland också justerar vår egen position. Just en sådan ton som präglade större delen av ledarskribentens och mitt tidigare samtal på Facebook idag, där jag tror att vi båda gick klokare ur utbytet, med en större och av välvilja präglad förståelse om den andres tankegångar, kanske till och med en i någon grad justerad åsikt gällande tjänstesektor, momsnivåer, statens inblandning, marknadens påstådda självreglering eller något av det andra vi där möttes kring. Men om vi senare väljer att föra vidare en förenkling, som enbart stärker vår egen tes, så är jag rädd för att mötet gått förlorat. Vår egen, och därmed även gemensamma utveckling likaså.
Jag tror att när vi hittar ett tonläge, också i offentligheten, som präglas av en lika rejäl bit nyfikenhet på andra, som självreflektion gällande ens egna tankefigurer, kommer sannolikt en ny slags politik att växa. Först då kommer vi att få syn på och formulera helt nya lösningar, bortom de skyttegravar vi oftast möter debatten genom idag.
Jag längtar efter politiker som tänker en gång till och ändrar sig, efter ledarskribenter som på sin sida öppet reflekterar snarare än alltid använder pennan som vapen – ständigt med den vassa änden riktad bort ifrån sig själv.
Det är svårt att skriva kort och samtidigt behålla världen så komplicerad som den faktiskt är. Det kan vara ännu svårare att öppet redovisa även de delar av bilden som krockar med dem som bygger ens egna föreställningar av densamma.
Kanske är det därför som det så sällan sker?
